Glöm gårdagen och tänk på morgondagen

Nu är det behandlat och så vidare. Så nu mår jag bättre fysiskt.
I helgen ska jag ut till Willes stuga med Wille, Hannah och Rebecka. Det ska faktiskt bli en himla roligt. Jag kommer verkligen att må superduper bra, det vet jag. För där med dem kan jag bara släppa allting och vara al naturél, som man säger. Dem kan jag skratta och ha kul med utan att vara rädd att jag säger någonting fel. Och det känns skönt.

Just det ja! Jag kanske skulle ta och tala om för er att jag har fått jobb som en skribent, ska recensera skivor, för den nyuppstartade tidingen Stripez. Börjar nu efter sommarlovet och jag längtar verkligen eftersom jag går en journalistik linje och får nu chansen att visa vad jag kan. Hade dock hellre velat vara krönikör men man tar vad man kan få. Dem tyckte att min recension på Mansons senaste platta var bra så dem välkomnade mig ombord.

Nej, det är inte bra förrän ett tag

Jag skojade bara med att det skulle vara en bra dag igår.
Den var bra, blev kass och sen hyfsat bra igen.
Men bra igen kommer jag inte kunna bli förrän om två veckor. Och nej, jag tänker inte tala om för er varför för att det är för pinsamt, privat och också personligt.

Postivia dagar är bra

En geografilektion som avnjuts med att dricka vatten med en svag smak av mer och lyssnade på redovisningar om olika företag. Också att Olivia och jag sitter och pratar teckenspråk. Jag har verkligen utvecklat mitt teckenförråd.

Snart är det naturkunskap och det betyder inlämning av min debattartikel. Efter det gäller det att hoppa på destination Dalsjöforsbuss som ska ta mig till Gånghester där jag ska våldgästa en väldigt ovaken Wilhelm.
Denna dagen kommer att bli bra, känner jag på mig.
Detta är också beroende på att det inte har kliat varken inatt eller nu. (Vilket det annars har gjort, konstant, i snart en månad)

Borås Open Finalens slut

Borås Open finalen gick till på följande sätt. Jag vill bara påpeka att detta är fan ren och skär Poetry Slam anda;

Poetisk rättvisa mot tävlingsinstinkt!
Årets Borås Open skilde sig i många hänseenden från tidigare år. Det blev tydligt när Henric Bergqvist lämnade sin finalplats åt Oskar Hanska.
– Jag tycker att du förtjänar platsen mer än jag. Du är helt enkelt en bättre poet.
Några minuter senare står en gråtande Oskar Hanska som vinnare i den åttonde upplagan av Sveriges enda Grand Prix tävling för estradpoeter.

2008 års Borås Open utspelade sig på en helt ny plats, kulturhusets teaterfoajé. Men även annat skiljde årets Grand Prix från föregående. Kung Fu-uppträdanden, poeter och publik dansade ihop till Sicken Skuta som istället för att som planerat vara pausmusik fick bli fredagens Grand Final. Lika många män som kvinnor i finalen. De rappa och högljudda dikterna fick stå tillbaka för det stillsammare uttrycket. Vävarsalen förvandlades från scen till en avslappnande chill out och den sammanlagda förseningstiden under de tre dagarna blev ynka 22 minuter. Den mest dramatiska händelsen stod dock poeterna själva för.

När blott fyra poeter av de 25 anmälda kvarstod gick semifinalduellerna mellan Stubbe Wahlberg och Alice Strövare samt mellan Henric Bergqvist och Oskar Hanska. Klara till finalen och redo att göra upp om vinstpengarna på 10 000 kronor var Strövare och Bergqvist. Då slantsinglingen om läsordningen skulle utföras ber Henric Bergqvist om mikrofonen. – Jag skulle vilja ge min finalplats till Oskar Hanska.
En mycket förvånade Hanska replikerar ”Du är ju dum i huve!”. Men allvaret infinner sig strax mellan de båda publikfavoriterna och Henrik Säger – Jag tycker att du förtjänar platsen mer än jag. Du är helt enkelt en bättre poet.

En final senare står en tårögd Oskar Hanska som vinnare mot Alice Strövare. Gråtande och med svårigheter att få fram orden ger han ett känslosamt tal om hur han delvis tappat tron på Poetry Slam eftersom tävlingsinstinkt och taktik verkar ha blivit viktigare än poesin, budskapet och konsten att förmedla en känsla. – Och så kommer du Henric. Oskar får åter svårt att hålla tillbaka tårarna men samlar sig och läser som segerdikt Rutger Hauers monolog från Blade Runner.

Efter finalen beslutar Bergqvist och Hanska att dela på sina sammanlagda prispengar på 12 000 kronor. Till final kom även femtonåriga Moa Blomqvist från Borås som under året hållit sig långt upp i placeringarna, kommit till SM och tidigare varit Junior Slam Mästare. Hon tillsammans med Lina Arvidsson, Vilska Lindgren och Krister Persson står för ett starkt scenfokus varvat med ett övertygande lugn som tidigare varit underrepresenterat under Borås Open.

Finalister i årets Borås Open: Moa Blomqvist, Lina Arvidsson, Stubbe Wahlberg, Lovisa Appelqvist, Alice Strövare, Oskar Samuelsson, Henric Bergqvist, Oskar Hanska.

The Notebook

Jag vill bara informera er om den bästa filmen jag någonsin har sett;
The Notebook.

Den hade mig fast redan ifrån första minuten och att jag bara ger mig själv till den. Helt hämningslöst så ger jag mig själv till den.

Borås Open

Finalen i Borås Open går av stapeln idag. Dock har jag ingen aning om vilka som kom till finalen. Det enda jag vet är att jag ska vara kalebreringspoet, vilket är finare namn för; förpoet. Jag är nervös men har iallafall valt dikt. Tänkte publicera den här, ifall någon är intresserad av det.

__________________________________________________________


Man sitter där om nätterna och river sönder fotografier i bitar
Man skriver tusen kärleksbrev och det enda sällskapet är klumpen i magen
Man skriver för många sms om hur mycket man hatar honom
och trots att det är ingen som tror på en så man skriver ändå
Det ligger en hög med dikter och dagböcker på bordet i hallen
och allt handlar om honom och det har gått flera veckor sen man sist såg honom
det är tillräckligt många veckor för att man ska glömma hur han ser ut
och det är bra
det är bra att man inte minns
och ibland ringer man till honom
ibland bara för att få höra hans röst
och ibland för att skrika hur mycket man hatar honom

Man kan röka ett paket cigg på bara några timmar och ändå dör man inte

Sen spenderar man resten av kvällen åt att titta på tv
och glömmer bort sig i andras liv för man vet att det gör så förbannat ont
att fortsätta le under tiden som väggarna nämrar sig som klaustrofobi

Sen finns det faktiskt dagar då man vaknar upp och inte gråter
då man tror att man har slutat älska och inte tänker på honom alls
Det är de dagarna man egentligen verkligen känner
och det är de nätterna som spenderas i sängen
med att inte räkna hur många fingeravtryck som finns kvar i kudden
Men det är ALLTID dessa dagar då man hittar en leverfläck på kaklet
och man vet precis vart den leverfläcken satt och man skriker
man skriker trots att man vet att grannarna hör
och man lär sig gråta högt för första gången på flera år
Sen skriver man flera sidor om hur mycket man hatar honom
och om att man inte bryr sig om tiden för tiden bryr sig fan inte tillbaka
man slutar använda punkt i sina uppsatser och klipper av sig allt sitt hår

Man kommer ikapp livet som man valde bort för någonting annat
och man suddar bort minst tre kilo blyerts varje dag
och man blir en legend bland poeterna för man lär sig skrika på papper
och livet går vidare och jag följer med

Man röker ett paket cigg på bara några timmar men dör inte för det

Och en dag ringer det på dörren
och man har gått omkring i en t-shirt och tofflor hela dagen
håret är uppsatt och det ser ut som om man inte sovit
på minst tretton dygn och så står han där.

(Man kan röka ett paket cigg på bara några timmar
men dör först när man ser in i hans ögon)

Han kommer in och man röker ett paket till
medan man pratar och kyssar honom överallt
och trots att det har gått veckor sen man sist såg honom
så är han fortfarande lika slåendes vacker.
Men sen vaknar man i sängen och är ensam
man går ut i köket och är mer än ensam
och röker ett paket cigg till under köksfläkten
och man kopplar ur ringklockan och svarar inte i telefonen
och över hela lägenheten ligger sönderrivna fotografier
och det har gått veckor sen man sist såg honom

Mammas små fixidéer

Min mamma har kanske ett budskap att säga mig med översta bilden?
Men sen var't hon nöjd och säger att jag är så bra. Hey och hå, jag fick till och med ett SÅ bra! Den ni.

Cheer them up

För övrigt så har jag börjat träna cheerleading igen, efter ett års uppehåll för att försöka hinna med skolan. Men nu har jag märkt att jag hinner med båda faktiskt så hey cheerleader Erika.

Det är träning idag och jag längtar tills halv 5.

Skolan tar livet av mig - tror jag

Hur orkar folk med att gå i skolan, komma hem och plugga? Varför inte göra skoldagarna kortare, så att man faktiskt har mera tid till att plugga. För just nu är skoldagarna långa och består av ingen fritid över huvud taget. Man får kämpa för att hinna med allting. Särskilt nu i slutet. Lärarna tänker säkert; "Nu ska vi vara förjävliga och lägga tusen prov och inlämningar sista veckan bara för att plåga de stackars små satarna!" De har säkerligen någon konspiration mot oss i SP07J. Jag lovar.

Vi bara dör ju så himla mycket nu

Varför skriver jag egentligen?
Jo, den frågan är ganska självklar. Jag har skrivit hela mitt liv. Antingen dikter eller dagböcker eller bara allmäna texter, noveller, bullshit rent ut sagt. 16 dagböcker ligger i min ikeaköpta trägarderob som tydligen heter Martina, som står i min 4x2m "stora" rum hos pappa. Det handlar om allt mellan himmel och jord, tro mig. Jag grät när jag läste igenom dem iförigårnatten. Hela boken börjar med att jag berättar om min tid med min bästa vän Danielle. Om hur vi lekte på skolgården, råkade glömma bort tiden och när vi kom hem alldeles smutsiga och anfådda fick vi skäll från våra mammor. Om hur vi alltid lyckades skrapa upp knäna på varje netballsträning vi hade på måndagar efter skolan, punktligt som vanligt. Om hur vi bytte killar lika ofta som vi bytte trosor men bytte alltid tillbaka till själva "grundtrosorna".
Det är en tid jag skulle vilja ta tillbaka.
Australien, ge mig lite av din kärlek nu för jag känner mig så tom.

Och så är jag sur för att min svenska lärare försöker tvinga oss att plocka isär dikter vilket jag promt tänker vägra att göra för då förstår man dikten och jag tänker inte göra mig skyldig till slakten av en dikt.
(och tydligen har våran klass dålig respekt för lärare enligt en viss person för att våran svenska lärare har bestämt att vi på våran resursdag, då vi ska egentligen sitta hemma och plugga vilket jag verkligen behöver ha den tiden till, ska komma till skolan och ha temadag av poesi)
Det är 18 skoldagar kvar tills vi får sommarlov, ja jag räknar ner, och kvar återstår 4 prov, 3 inlämningar och ett nationellt muntligt prov.
Delar min klass samma glädje som jag?

Tankeställarsnatt

Jag satt ute på balkongen inatt, för att sömnlösheten har intagit mig, och bara tänkte. Tänkte på allting jag har gått igenom detta senaste året. Eller ja, det som har hänt på bara detta året. Och det var då tårarna började rinna. Jag märkte det inte ens själv förräns små droppar visade sig på mina byxor i skenet från min mobil då jag höll på att skriva ytterligare ett meningslöst sms till en person som antagligen inte ens skulle bry sig om innehållet. "Jag vill att du ska lägga mig i framstupa sidoläge och säga; det blir bra snart. För trots att det bara är lögn så vill jag höra det ifrån dig. Jag VILL att det ska bli bra igen. Jag VILL kämpa för att det ska bli bra igen. Därför säger jag; att jag kan lägga det bakom mig för att jag BEHÖVER dig. Du är en viktig del av mitt liv. Och du kanske inte känner som jag gör men jag vill bara att du bryr dig om mig. Så förlåt för att jag inte bor lite närmre så att vi kanske skulle fått det att kanske funka. <3
Jag tycker om dig. Faktiskt. Därför gjorde det så ont".
Denna utlopp av känslor, denna KASKAD av känslor som vällde över, var inte meningen. Förlåt för att jag fick dig att skaka av gråt och förlåt för att jag fick dig att känna ångest i lördagsnatt. Det var hemskt att höra dig gråta i telefon och inte kunna göra någonting annat än att försöka trösta dig med ord som egentligen skulle behövas sägas öga mot öga och inte mil ifrån i en telefonlur - men tacka Gud eller Thomas Edison eller vem det än var som uppfann telefonen.

Och nu känner jag verkligen hur tomheten intar hela lägenheten med Sophies frånvaro. Jag har egentligen aldrig tänkt på det. Inte ens där i början. För då var mina tankar fortfarande på att hon låg på sjukhuset och skulle klampa in igenom dörren när som helst. Jag tänkte; nu snart kommer hon hem.
Men jag tvingades till slut inatt att inse. Erika, hon kommer inte hem. Aldrig någonsin igen kommer hon att komma hem. Och det gjorde ont. Ondare än jag trodde att det faktiskt KUNDE göra. För jag minns allting i minsta detalj när pappa berättade på telefon vad som hänt. Ni har hört detta innan, jag vet, för jag betar på med det hela tiden känner jag. Men det var bara så overkligt. Som ett oförberett slag mitt i Solar Plexus och det blir fan inte bra igen. Ursäkta svordomen men den var nödvändig för att uttrycka min egna avsky. Det är så orättvisst. Jag vet att folk dör. Jag trodde bara inte att folk som jag älskar och som står mig nära skulle kunna dö. Men så är det bara. Och för alla er som tänker; Dags att släppa det kanske?
Nej, jag tänker inte släppa det. Det gör för ont. Jag tänker inte släppa taget om det enda jag har. Tänkt hur någons närvaro, någons närvaro som för 4 år inte existerade i mitt liv, kunde rubba hela min värld så totalt? Någon med blont hår, blåa ögon, likadana tankar och åsikter som jag kunde göra mig så fullständigt och hopplöst förvirrad. Det fick mig att tänka på en kväll för 2 - 3 år sedan som utspelade sig på Maridals fritidsgård.
Det var så här att hon hade druckit lite, men hon var inte full. Hon närmade sig mig för att hon såg att jag bara satt i ett hörn och var helt likgiltig. Jag ville inte röra mig ur fläcken och hon, av alla dessa vuxna och barn som fanns på plats, var den som närmade sig mig. Som vågade ställa sig frågan; Hur mår du egentligen?
Jag började gråta, visade upp de nya märkerna jag hade skapat på min egna hud och sa bara kortfattat; Jag orkar inte leva längre. Det är precis så jag mår.
Hon visade då upp ett långt ärr som fanns på hennes arm. Den som jag så länge undrat vartifrån den kom skulle jag äntligen få svar på. Hon berättade med så lugnade röst att allting annat än just rösten kändes ovisentligt.
"Det hände på en fest en gång. Jag var onykter, 16 år och ville bara dö. Jag var sur och besviken och kände mig så ensam att jag krossade en glasflaska som förut hade innehållit någon äcklig öl, tog en stor skärva och bara drog till. Det blödde rejält och läkte inte riktigt på flera månader för att jag vägrade låta den vara ifred. Den blev till och med infekterad och jag fick åka till sjukhuset flera gånger för att kolla upp det. Jag fick tabletter som skulle minska svullnaden och som skulle hjälpa mot varandet. Så jag vet hur det känns Erika, tro mig, jag vet."
Och då kändes det bra. Hon sa att hon inte tänkte tala om någonting för mamma eller pappa om dessa nya märkerna. Och jag litade på henne. För övrigt så höll hon sitt löfte. Det följde med henne ända in i graven. Vilket nu får mig att tänka på att jag måste påminna pappa om att vi måste besöka graven snart. För ännu har inte klarat av att vara där. Jag har inte haft det pysiska modet att våga mig dit än.
Men det betyder inte att jag har slutat tänka på henne. Det betyder inte att hon inte fortfarande finns i mitt hjärta, i mitt huvud, i mitt blodomlopp 24 timmar om dygnet, 7 dagar om veckan, 265 dagar om året (trots att det bara har gått snart 4 månader).
Jag älskar dig Sophie. Fortfarande.

Monster under sängen? Mamma sa nej.

Minns ni när man var liten och rädd för att det skulle finnas monster under sängen? Då mamma kom in när man började skrika och klappade en på kinden, strök håret och sa med så lugnade röst att man faktiskt trodde på henne;
"Det finns inte monster under sängen. Jag lovar dig."
Sen gick hon. Och där låg man och ansträngde sig för att inte hamna i paniktillståendet igen. Man tänkte på det mamma hade sagt och nästintill gungade sig fram och tillbaka samtidigt som man upprepandes viskade; det finns inga monster, det finns inga monster, det finns inga monster.
Vet ni vad?
Det finns visst monster. Dem tassar på små små fötter och fnittrar lågt låga skratt under din säng. De har byggt ett hus, en hel stad, en hel värld under din säng. De tänker aldrig låta dig sova igen.
Jag sliter isär mina kuddar, river sönder mitt täcke, kastar iväg min madrass. Sen sitter jag där, i min hög av dun, söndriga tras-slamsor och påslakan och hyperventilerar.
Jag har panik, jag har ångest, jag kvävs, jag dör.
På riktigt.

Fram tills nu trodde jag inte på att det fanns monster under sängen. Men nu, inatt, så vaknade jag upp och var tvungen att trycka kudden mot munnen för att kväva ett skrik. Jag hörde hur dem andades från under min säng. Hur de skrattade åt mig, när jag satt och försökte lugna ner mig. Nu kommer inte mamma in till mig längre. Hon kan inte längre komma in och säga med den där trovärdiga rösten;
"det blir bra nu, det ska du få se"
Jag får istället trösta mig själv.

Det finns några personer jag skulle vilja tacka för att de har hjälpt mig igenom denna kick-ass tid som bara fortsätter;
Tina, du är Trygghet.
Johanna, snurrade bort det onda.
Hannah, skrattar bort tomrummet.
Amanda, en klippa i stormen.
Oliver, charmiga charmiga du.
Wille, tala är silver lyssna är guld.
Jozefine, du är one of a kind.

Cheerleading SM och Cheerleader Erika?

Cheerleading SM gick av stapeln idag i Borås. 6 timmar av sittandes, hejandes, tjoandes, skrikandes. Det var sanslöst underbart trots tröttheten som slog till där emot slutet. Men det kände så konstigt. Det är första året någonsin jag bara satt på läktaren. Första gången som jag inte är tillsammans med ett lag, kliver upp klockan 6 på morgonen, befinner mig i hallen klockan 7, förtränar och tävlar. Första gången jag inte tävlar, ger allt där ute på mattan, ler tills jag nästan spricker och sedan nervositeten som sitter som en klump i magen inför prisutdelningen. Jag saknar det allt för mycket. Så, hör och häpna folk; jag ska satsa på att bli cheerleader igen! Visst är det fantastiskt? Jag är verkligen laddad inför det här. Ska på uttagningar snart, Anna ska meddela så fort hon vet lite mer information. Hoppas jag kan få dispans för att få tävla med juniorerna. Skulle vara väldigt surt om det inte gick att ordna. Åh, jag är så laddad inför det här nu. Kan inte ens sitta still längre. Jag vill bara ut och jogga nu men det är lite för sent. Får väl göra det imorgon när jag har kommit hem. Konditionen måste ju upp nu i och med att jag ska börja träna. Måste ju orka. För som min kondition är nu så klarar jag verkligen inte att köra fullt ut i att dansa, hoppa, bygga och skrika ramsa i 3 minuter.

Vad skönt det känns att äntligen att bestämt sig.

i-landsproblem och apatiska bekymmer

Fotade med Tina i torsdags. Här är ett av resultalten.

Det är väl såhär jag känner mig för det mesta. Att jag måste hålla ihop kroppen på något sätt. Apatisk är nog rätt ord.

3 månader sen Sophie dog och 6 år sedan vi packade ihop vårt och flyttade till Sverige. 25 och 29 kommer alltid finnas ibränt i mitt hjärta. Det brast i onsdags och jag har inte den blekaste aning om varför. Känner mig mest patetisk för det känns inte som om jag har någonting att gråta över EGENTLIGEN. Att det finns folk som har det så mycket värre än mig hela tiden.

Dagens i-lands problem; räcker ditt smink?

Folk klagar på att foundationen är slut och att just deras ton för deras hy inte finns inne i affären IDAG. Gud vad hemskt *cutcut*. Jag menar, det är ju inte direkt så att du har tid att åka ner imorgon för att se om de har lyckats få in en ny leverans av varan? Just det ja, för det krävs ju energi, och det är någonting du inte har.

Men samtidigt blir jag så trött på folk som säger; tänk på barnen i afrika, när man slänger iväg ett enda riskorn.

"Tänk vad glada barnen i Afrika skulle blivit över det där enda riskornet!"

Ja, tänk så glada alla de sjuttielvatusen små barnen skulle bli över att få dela ett enda riskorn! De hoppar av glädje och iver. Jag hoppar ni uppfattade ironin i det där - för det var det.

Visserligen tänker jag på hur synd de är om dem. Hur många det är egentligen som svälter ihjäl varje dag för att jordens resurser inte tycks räcka till mer än i-länderna. Men jag orkar inte ha skallen fylld med sympati tankar till dem. Menar allmänheten att vi ska sätta oss i ett hörn, hungerstrejka, inte röra oss ur fläcken, för det kan ju inte barnen i afrika?

Nej vet ni vad. Det tänker jag inte göra. Jag tänker leva. Och tyck att det låter hemskt. För det tycker jag (till viss del iallafall). Men jag vill leva. Jag är född i ett i-land, jag har tillgång till vatten och mat, jag är frisk och allt detta tänker jag faktiskt utnyttja.