Minns ni när man var liten och rädd för att det skulle finnas monster under sängen? Då mamma kom in när man började skrika och klappade en på kinden, strök håret och sa med så lugnade röst att man faktiskt trodde på henne;"Det finns inte monster under sängen. Jag lovar dig."
Sen gick hon. Och där låg man och ansträngde sig för att inte hamna i paniktillståendet igen. Man tänkte på det mamma hade sagt och nästintill gungade sig fram och tillbaka samtidigt som man upprepandes viskade; det finns inga monster, det finns inga monster, det finns inga monster.
Vet ni vad?
Det finns visst monster. Dem tassar på små små fötter och fnittrar lågt låga skratt under din säng. De har byggt ett hus, en hel stad, en hel värld under din säng. De tänker aldrig låta dig sova igen.
Jag sliter isär mina kuddar, river sönder mitt täcke, kastar iväg min madrass. Sen sitter jag där, i min hög av dun, söndriga tras-slamsor och påslakan och hyperventilerar.
Jag har panik, jag har ångest, jag kvävs, jag dör.
På riktigt.
Fram tills nu trodde jag inte på att det fanns monster under sängen. Men nu, inatt, så vaknade jag upp och var tvungen att trycka kudden mot munnen för att kväva ett skrik. Jag hörde hur dem andades från under min säng. Hur de skrattade åt mig, när jag satt och försökte lugna ner mig. Nu kommer inte mamma in till mig längre. Hon kan inte längre komma in och säga med den där trovärdiga rösten;
"det blir bra nu, det ska du få se"
Jag får istället trösta mig själv.
Det finns några personer jag skulle vilja tacka för att de har hjälpt mig igenom denna kick-ass tid som bara fortsätter;
Tina, du är Trygghet.
Johanna, snurrade bort det onda.
Hannah, skrattar bort tomrummet.
Amanda, en klippa i stormen.
Oliver, charmiga charmiga du.
Wille, tala är silver lyssna är guld.
Jozefine, du är one of a kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar