Nattligt inlägg med rubbad sömn må ni tro

Ligger i säng, några mil hemifrån, och andas in en doft jag känner mig bekväm med.
Klockan är sent eller tidigt. Det beror på hur man väljer att se på det. Trötthet intog och avgick för några timmar sen. Nu sitter jag bara här med stora ögon stirrandes på en datorskärm och trycker på tagenter. Tänker på allting jag borde och vill göra.

Måste börja fota mer. Faktiskt ta mig tiden till det. För det har jag inte gjort på, låt oss säga evigheter? Det har inte blivit så. Men på fredag, då ska jag träffa Michaela. Då blir det fota för hela slanten. Tänkte faktiskt ta mig tid till det på måndag också. Har lite idéer nämligen. Känns härligt att man iallafall har någon idé om vad för upplägg man vill ha. Och redigeringsidéer och dylikt.

Nej, nu börjar jag rabbla. Egentligen borde jag sova. Men det är för tidigt, eller för sent. Fast jag och Oliver har en hel morgondag på oss att sova bort. Vad skönt det är att ha en pojkvän som förstår när ens sömn är rubbad då man vill sova klockan 5 på eftermiddagen redan och sover fram till 7. Så lite skönhetssömn har jag fått. Därmed borde jag faktiskt inte klaga utan vara glad och nöjd. *Klappa på min snälla pojkvän*.
Nu går det överstyr. Kroppen känns tung, ögonlocken mindre så.
Godnatt

Happiness only real when shared

Mitt lov spenderas med en av de bästa personerna i mitt liv.

Han har varit här sedan fredags och idag sätter vi oss båda två på tåget. Tåget som ska ta oss till Värnamo. Där jag kan fly undan min verklighet lite grann och glömma bort för en stund. Det känns så skönt att inte behöva säga hejdå än. Att veta att jag också ska kliva på tåget. Att veta denna gånger ska jag inte ska stå kvar på stationen. Inte kyssa honom hejdå, hålla hans hand tills han går, vänta på att han vänder sig om och slänger en kyss, för att sedan kliva på tåget som tar honom ifrån mig. Skönt är det enda ordet jag kan komma på.

Lovet kunde inte komma lägligare. Det kändes som om jag höll på att tappa greppet totalt. Nu kanske jag kan hamna rätt igen. Vågar inte hoppas på för mycket dock. Det har jag aldrig vågat göra. Varje gång har då lyckats bli en besvikelse. Större än jag anat nämligen. Men inte denna gången. Snälla, inte denna gången.

(Oliver, tack för att du finns i mitt liv)

Barnsligare än barnsligare

Trots att jag är 17, snart 18, och åldersrekommendationen är för barn mellan 3 till 8 - hittade jag ett spel som jag spelade i barndomsår. År som spenderades i Australien, sittandes framför datorn som så fint stod i vardagsrummet och spelade Putt Putt Goes To The Moon.
Att inte ha vetat vad spelet har hetat har irriterat mig i några månader nu tror jag till och med. Bara att veta att det var en liten bil, som inte hette Brum utan något annat, utforskade månen och som man kunde sprayfärga i olika färger. Men nu vet jag!

PUTT PUTT I MITT HJÄRTA.
(jag kommer alltid att vara ett barn)

Lev lite förfan Erika, eller har du inte tid?

Jag gör inte saker för mig själv längre. Tar inte tid för att ta hand om mig. Bryter bara ner mig själv. Och inte ens det kan jag göra med stil.
Antingen väljer jag att öppna blicken med vettskrämd blick. Ett rådjur framför strålkastare. Eller så stänger jag blicken. Vill inte se, vill inte behöva se, vill - bara - blunda. Att hålla en varm och öppen blick mot horisonten är svår då även horisonten har gömt sig. Kristallblåa ögon stängs istället. Ögonlocken känns så tunga. Måste stänga. Måste anstränga för att stänga.
Som om jag har slutat bry mig. Fast det har jag inte. Inte egentligen.

En flickas sorg kan förvandlas till glädje rätt lätt

På vägen hem från skolan, en lektion tidigare, såg jag en unge stå i ett rundat hörn. Hennes pappa stod i synhåll för henne. Han sträckte fram sin hand och sa: "kom nu, var en duktig flicka för pappa."
Vid denna punkten började ungen gallskrika. Bara skrek bokstäver. Som om dem var de första hon tänkte på. Det spelade inte längre någon roll om pappan höll handen utsträck, det skulle aldrig vara nog. Han skulle aldrig få henne att sluta skrika sådär.
Hennes röst började ge vika, och i och med att hon märkte detta, började hon ta i ännu mer. Som om det gällde livet. Som om hon skrek för glatta livet. Men så var inte fallet. Och pappan började gå. För att visa att, "nu ska du följa med mig, inga mer dumheter nu, det är ju faktiskt jag som bestämmer, för det är ju faktiskt jag ..". Men det var hopplöst. Den lilla flickan satte sig ner. Bara drättade rakt ner på ändan. Hon visade klart och tydligt att där tänkte hon sitta. Inte en enda millimeter skulle hon röra sig.
Till slut lyfte pappan upp henne, la uppe på sin rygg och nu prydes flickan ansikte av ett stort leende och ett glatt: "hoppla pappa, hoppla", tömdes från hennes mun.

Att se detta scenariot fick mig tårögd. Varför vet jag inte. Bara att det var så.
När jag kom hem grät jag.

Engelska inlägg - citerat från Meredith Grey

"A couple of hundred years ago, Benjamin Franklin shared with the world the secret of his success. Never leave that till tomorrow, he said, which you can do today. This is the man who discovered electricity. You think more people would listen to what he had to say. I don't know why we put things off, but if I had to guess, I'd have to say it has a lot to do with fear. Fear of failure, fear of rejection, sometimes the fear is just of making a decision, because what if you're wrong? What if you're making a mistake you can't undo? The early bird catches the worm. A stitch in time saves nine. He who hesitates is lost. We can't pretend we hadn't been told. We've all heard the proverbs, heard the philosophers, heard our grandparents warning us about wasted time, heard the damn poets urging us to seize the day. Still sometimes we have to see for ourselves. We have to make our own mistakes. We have to learn our own lessons... until we finally understand for ourselves what Benjamin Franklin really meant. That knowing is better than wondering, that waking is better than sleeping, and even the biggest failure, even the worst, beat the hell out of never trying."

"Smörjigt" kärleksinlägg, jag vet att ni gillar

Min hjärna och mitt hjärta vill inte riktigt kopplas. Det känns lite som om jag fortfarande är i oförstånd. Oförstånd över att jag har en av de vackraste pojkarna i världen, skulle jag tro, liggandes i min alldeles egna säng. Som jag får kyssa när jag vill. Som när jag kallar för älskling, får en respons. Som jag får presentera som min, bara min, pojkvän.

Skulle jag någon gång börja tvivla, sätt mig på ett tåg i riktning av Värnamo. Be honom stå på stationen med det leendet jag förälskade mig så snabbt i. All tvekan skulle vara som bortblåst. Ibland kan jag finna mig själv leendes med tårar ner för kinderna. Helt oförstående märker jag, jag gråter av lycka.
Lycka, till att hittat någon som tänker i samma banor som jag själv. Lycka, till att hittat någon som tänker på vad händer i framtiden. Lycka, till att hittat någon som vill planera ett liv tillsammans med mig. Det känns så ovanligt i 17 års åldern.
Många säger: Ingenting håller förevigt.
Det är för det mesta singelmänniskor som yttrar sig detta "påstående". Konstigt? Svar: Nej. Ja, jag har en gång varit en sådan bitterfitta. Det är okej att vara bitter. Men det finns faktiskt gränser på hur bitter man får vara. Hur mycket "fitta" man får bete sig.
För om jag säger att det känns rätt, att det känns som om jag denna gången äntligen hittat rätt, så ska ingen få komma och förstöra det för mig. Denna känslan är ovanlig.

Och för att övertydliggöra detta har faktiskt hela familjen välkommnat honom med öppen famn. För han har till och med få en egen handduks-krok i badrummet. Och det, för att vara min familj, är en big deal.
Precis som han är en big deal både av och i mitt liv.
Och med dem orden får jag avsluta detta inlägg och gosa mig in i hans famn. Få känna hans armar runt mig och hans läppar omsluta och omformas för varje ny kyss han påbörjar och ger mig.

Två månader och galna hemmakvällar

Gårdagen var en underbar dag. Inte bara för att Ollie kom till mig, utan också för att vi hade två månader. De bästa två månader. Essa kom också över och vi plus mamma hade en knasig kväll. Pannkakor stektes, skratt avlossandes och mat spottades. Ungefär.

Jag älskar dig Ollie. Seriöst. <3

Poetry Slam på skolan, väldigt intressant

Poetry Slam på skolan hölls idag. Både mellan 10 till 11 plus 12 till 1. Jag tror att mellan de timmarna nervösitets-kissade jag 10 gånger? Inte normalt. Men jag skyller på att jag var nervös. För det är faktiskt sanningen, oavsett om ni väljer att tro på det eller inte.
Ni kanske vill veta hur det gick?

Kan ni tänka er att mellan 10 till 11, så vann *trumvirvel*:
Erika Graham!
Kan ni tänka er att mellan 12 till 1, så vann *trumvirvel*:
Erika Graham!

Det börjar gå bra igen. Eller inte så att det har gått dåligt innan, men känslan har inte varit rätt. Idag kändes det rätt. Igen. Och det är en betryggande känsla. Trots att det är skitläskigt att ställa sig på scen och kasta ord ut i en mikrofon för att vidare penetreras in i öronen på en publik. Skitläskigt, som sagt. Och jag kan inget annat än att älska det.

Intervju

Snabbt inlägg ifrån skolan.
Håller på att bli intervjuad av en kompis ifrån min klass. Om Poetry Slam. Det hålls nämligen en tävling på skolan imorgon. Och ja, jag är nervös.

"Jonatan, jonatan, jag ser nangijala!"

"Nangijala!", sa jag, "var ligger det?" Då sa Jonatan att det visste han inte så noga. Men att det var någonstans på andra sidan stjärnorna. Och han började berätta om Nangijala så att man nästan fick lust att flyga dit med detsamma.
"Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid", sa han, "och det kommer du att tycka om."
Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting sånt hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också, sa Jonatan.


Sitter och lyssnar på James Blunt i repeat. Saknar Sophie. Saknar Sophie så mycket att jag tror att lugnorna ska sprängas och att hjärtat ska vrida sig i 90 grader. För det är så det brukar kännas. Fast nu känns det ändå ingenting. Och jag skulle ge vad som helst. Bara det känns lite mer än det här.
25/01-08 - worst day of my life. You are missed, always,

Trött, sur, känslomässigt rubbad, mixer please

Sånt här må vara roligt när ens pojkvän är med en, men efter han har åkt iväg är det plötsligt inte lika kul. Det förstör hela ens kväll, på ett ungefär. Man blir sur på allt och alla. Sen rubbar det ens sömn också. Och sömn är någonting jag behöver i detta nuläget.

Hur många tror ni det är som blir småsura för första gången på sin pojkvän över att han låser ens internet? Jag måste vara unik. Antar jag.

Flamsdagar, och jag skrattar lite mer

Umgåtts två dagar i rad med Wille.

Det har varit ur-galet. Ikapika och Willevalle är knasiga. Det blev caférunda idag, för 140 kr idag. Äntligen fick jag min chailatte från Espresso House som jag har gått och väntat på sen måndags. Dessa dagar har erbjudit mig massor med skratt. Jag behöver skratta lite mera. Vi har fått tillbaka lite av den tiden vi missade förut. Det känns skönt. Att befinna mig i din närhet lite oftare känns som en lättnad. Det blir så mycket lättare omkring på något sätt. Inte stelt, inte falskt, mest bara flamsigt.

Jag bad om en förklaring till en krånlig mening i min historia bok. Detta fick jag till svar av Wille. Ibland älskar jag den krabbaten. Verkligen.

Imorgon kommer Oliver, eller idag då. Borde sova. Ska upp klockan 9 ungefär. En lockig, osminkad, nyvaken Erika ska stå på centralen och invänta. Visst låter det underbart?

Någonting är det som sliter och tär, jovisst

Jag känner mig så dum.
Och inte dum som att jag har gjort någonting jag borde skämmas över. Mer att jag känner mig verkligen som att jag inte förstår någonting. Ord som sägs på lektioner till exempel. Jag ser hur en mun rör på sig, men jag uppfattar inte orden. Dem glider och tränger sig in i allas hjärnor. Utom min. Som att peka med långfingret och säga: Rätt åt dig du. Jag vill inte att det ska vara rätt åt mig. Jag vill också lära mig. Också förstå. Också vara lika duktig och lika bra.

Min naturkunskapslärare sa till mig idag på lektionen, efter jag gråtit i ca en timme redan:
- Du har ganska höga krav på dig själv, eller hur Erika?
Ja, det har jag. Varför skulle jag annars sitta och gråta? Tänker jag. Jag är för feg för att prata.
- Du borde kanske släppa dem kraven. Dags att börja om på nytt? För kraven dränker dig, man märker det.
Om jag hade kunnat släppa kraven och mina mål direkt så hade jag väl gjort det. Eller? En viss person säger att jag mår bra av att kraven. Undermedvetet, självklart, men ändå att det ger mig en slags trygghet.
Trygghet?! Okej, jag gråter och har ångest för det. Försök kalla det för trygghet. Men jag antar att det löser sig någon gång. Dock har lärare börjat märka att det är någonting som tär på mig. Någonting som inte står tillrätta. Dags att sätta på ett leende och försöka vara mer positiv.

Skolan är roligt *le* (le förfan Erika, le som om du skulle mena det)

Att hitta en punkt i vardagen kan tycks svårt

Ingenstans att fästa blicken. Ingenting att fokusera på. Ingen att hålla fast.
Lögnen.
Allt snurrar i en allt snabbare hasighet och det gäller att ta tag i något. Snabbt. Innan allting kanar iväg och man blir feg. Då man drar in både armar och ben i sitt skal, för rekommendationen säger det och rekommendationet har ju alltid rätt. Eller ska iallafall alltid ha rätt. Men så är inte fallet. Och sen när började man lyssna på alla andra? Det har man aldrig gjort förr. Det är inte dags nu heller.

För övrigt är jag rätt omotiverad till skolan för tillfället. Min hjärna kör msn-blocken mot mig. Jag hatar min hjärna ibland.

Systrami och jag inviger höstnätterna tillsammans

Höstpromenad med Systrami. Det var dags att ta igen så mycket saker vi har missat i varandras liv. Detta då vi varit för upptagna med verkligheten för att kunna boka in sagor. Upp till en utkiksplats över hela Borås bar det av det. Utsikten var vacker. Nästan gråtfärdigt vacker. Dit upp bara ska jag med Oliver någon gång.
Systrami och jag låg och tittade på hur solnedgång blev stjärnklar-himmel natt. Det var nog ett tillfälle då jag aldrig känt mig nöjdare med min tillvaro. Precis som den var.
Att förstå Systers liv lite bättre känns skönt.
"you should know i need you"

Det spruddlar vänskap och kärlek i sin lilla kant

Helgen har bara varit superbra. Ligga i löv, äta kärleksmums, låta munnen gå i ett till öron som orkar lyssna.
Före jag åkte till Michaela drog jag en sväng förbi Matiss, som hade Josef som inneboende till kvart i 4. Jag blev utdragen på promenad. Det hade sin charm med att gå snabbt, mellan dessa två underbara, manliga estradpoeter och få allt för rosiga kinder. Solen lyste i all sin helhet och känslan var total. Satte mig på en såndär blå Borås-buss för att träffa Michaela efter. Vi kunde, som vanligt, inte hålla oss ifrån kameran. Höstkänslan kröp och flöt i våra ådror och det blev en mysig lövfotografering. När kvällen kom åt vi chips, drack cider, kollade film, pratade, sov. Det skulle bli en till fotosession klockan 6 på morgonen i morgondimman och lättklädd. Men det gällde ju och faktiskt orka upp. Och det orkade vi inte.

Kom hem för några timmar sedan och skulle pluggat men jag har verkligen inte varit motiverad. Min pojkvän har ytterligare bevisat att han är bäst i hela världen förresten. För snart två timmar plingade det på dörren. Lat som jag är låg jag kvar i min säng. Det blev tyst efter syster hade öppnat dörren. Helt plötsligt öppnades min dörr. En leende pojke med brunt hår och det allra vackraste leendet jag har förälskat mig i, står där.
Alldeles verklig står han där och ler mot mig.
Min famn öppnas och lika så mina tårkanaler. Det enda jag kan göra är stå på knä i min säng, hålla honom i famnen, pussa honom emellanåt och säga:
"jag älskar dig, fyfan vad jag älskar dig"
I dörröppningen står både mamma och syster och säger:
"vilken kille, herrejösses vilken kille"
Och jag instämmer. Vilken kille jag faktiskt har.

Fin kväll/natt borde avslutas med ett godnatt

Denna dagen, från halv 7 fram till 1 på kvällen/natten, har varit awesomeness. Rakt igenom bara. Andra deltävlingen i Hagströms Hink, poetry slam, gick av stapeln. Umgicks med många "Borås-poeter" och "andra-städers-poeter". Må jag påstå att det var ett enda virvel av kaos, prata-i-mun-på-varandra-om-allting-annat-som-dem-andra-inte-pratar-om, högljudnivå och allting var precis som det skulle? Ja man skulle nog våga påstå sig ett eller annat relevant om det här. Det här är varför jag fortsätter skriva. Det här är vad som uppmanar mig. Det här är vad som får mig att kämpa.

Poesi är bland det bästa som har hänt mig. I hela mitt liv.

Vill säga: Grattis Björnligan för vinsten. Finals it is.
(Josef, i have some buttkicking to do. Afterwards, you won't be able to sit)
Going, jag tycker om dig och det vet du.

Sparade små meddelande till mig själv

Du höll min hand när vi gick jämte varandra i regnet. Kommer du ihåg känslan av regnet som föll på våra redan tyngda axlar? Vi bar hela världens problem och jag har numera sne ryggrad. Det har läkarna konsterat. Du knäckte din ryggrad, fullständigt pulveriserade den, för att du vägrade låta mig bära lika mycket som dig. Vilket jag tycker är löjligt. Är det inte så att det ska vara rättvist för alla? Fast det har det aldrig varit förut, så varför skulle vi börja nu?
Vi som hade planer att springa ut när studenten skulle tagits. Hand i hand skulle vi springa, skrika, tjoa. Vi skulle gå ut tillsammans. Kommer du ihåg alla sena kvällar vi satt och planerade våran hämnd på världen? För att världen sket i oss små medmänniskor och lastade över problemen på oss istället för att hantera det själv.
Jag vill klippa ut dina leenden, klistra in dem i min dagbok för att kunna ta fram och titta på när som helst. Det är så sällan som du ler nu för tiden. Jag saknar dina leenden. Kommer du ihåg hur vi satt med varsin kopp varmt kaffe i handen, alldeles höga på koffien, och skrattade tills vi kissade på oss en skvätt? Detta för att din mor alltid lyckades vara knäpp på ett eller annat sätt.
Jag sitter ensam hemma med sne ryggrad, papper med planer på hämnd, en dagbok full av bilder på ditt leende och en kopp kaffe i handen. Du är inte här. Jag sitter och lyssnar på samma regn som vi gick igenom, för flera år sedan nu. Och det känns ingenting. (Ljuga har jag alltid varit bra på.)

(texten handlar inte om någon)

Vinden glittrar och jag saknar dig

Åh Glittersyster, vart tog vårat glitter vägen? Jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. När vi satt på teckenspråkslektionerna och förstod ingenting. Hur vi satt där och fnittrade över hur fåniga vissa tecken såg ut. Minns du? Minns du hur vi brukade springa omkring i korridorerna och hur vi planerade våra vårskrik, precis som Ronja och Birk? Jag minns. Och jag saknar.