En tonårspoet på väg neråt

Det sitter en främmande flicka i min säng. Hon säger att hon vill prata med mig. Jag säger prata på. Och hon börjar prata.
Hon berättar hur hon är en olycklig tonårspoets dröm som har fastnat någonstans mittemellan sista godiest och munnen. Hon berättar hur hon inte använder punkt i sina uppsatser längre och hur hon klippte av sig allt sitt hår mitt i natten. Mina färgglada kuddar verkar göra henne gladare men ändå aldrig tillräckligt.
"Ingenting är någonsin tillräckligt," avbryter hon sig själv mitt i en mening med att säga. Jag ber henne förklara vad hon menar, men då skakar hon på huvudet och säger,
"Det var inget."
Hon börjar om, och förklarar sitt liv som ett soundtrack. En repig skiva som ingen vill lyssna på. 80-tals disko med hemska låtar, utsvängda byxor och hippie t-shirtar ni vet? Hennes liv är ett soundtrack, just nu spelas en dålig låt, och det går inte att spola framåt. Den har fastnat på repeat. Hennes liv går i repeat. Samma soundtrack. Samma dåliga låt. Samma 80-tals disko musik som hennes pappas säkerligen lyssnade på när han var ung. Fast i smyg.
Hon tystnar. Jag tittar bort. Jag tittar tillbaka. Hon sitter inte där längre.
Nu inser jag.


Flickan jag satt och pratade med, hon är jag.