Fjärilarna i magen viskar välkommen hem

Idag anländer Oliver hemma hos mig.
Får man skriva att man är nervös? Får man verkligen det? Jag hoppas verkligen att det här går bra. Jag hoppas verkligen ... Snart ska jag gå ut till den blåa bussen, och möta honom på centralen. Jag ska omfamna honom. Hålla honom nära intill mig. Bara hålla om.

(is that alright with you?)

Göteborgs kulturkalas erbjuder; TAKIDA

Takida i göteborg var hur bra som helst.

Jag vet inte hur jag ska förklara mer. Det var bara helt magiskt. Och ärligt talat grät jag en skvätt när dem spelade Reason to cry. Det hela var bara så fint. Stod mest och tänkte på Sophie under hela låten.

Sophie, du är saknad och hela tiden tänkt på.

Hemma skit, borta BÄST.

Jag vill fylla 18 snarast.
Och jag vill flytta hemifrån ännu snarare.
Punkt slut.

Försök föreställa er, där bakom skallbenet

Tänk dig en skog, ett skjul och dig i mitten. Du springer. Dina ben bär dig knappt men du springer ändå. Trots att dina lungor hotar med att ge upp, trots att ditt hjärta hotar med att sluta pumpa blod, trots att hela din kropp hotar med att svika dig så springer du. Blodsmak i munnen. Du läppjar på den så likt du har läppjat på bitterheten över att du släppte taget en för många gånger.

(every now and then i feel the end of us)

Tänk dig att du håller på få en så svår panikångest attack att dina ben viker undan från dig. Du kan inte röra dig någonting. Du kan knappt andas för att bröstkorgen vägrar lyda dig. Din mun vill inte öppnas och dra in luft så det låter bara hackigt och futtigt. Du bara gråter och du kan inte sluta. Tårarna vägrar sluta rinna. Du skakar, skriker, sparkar. Fast det är väl hjärnan vill att du ska tro. Egentligen ligger du bara ner, inne i skjulet som du sprang till, och låter som en fisk som gapar efter vatten. Ingenting fungerar som det ska. Du försöker ringa någon men alla har stängt av mobilerna eller klickar dig. Du skickar tusen sms till alla du tror bryr dig och får inget svar tillbaka. Inte från en enda av dem.

(let me slip away, i'm barely holding on)

Tänk dig, att du försöker en enda ynklig gång till att ringa någon.
Och du hör en röst till slut. Någon som frågar vart du är, vart du har tagit vägen, om du mår bra, om vad som har hänt.
Orkar du försöka en gång till?

Cheer up, become a cheerleader

Varit på awesomeness cheercamp i tre dagar nu. Jag har ont överallt, till och med på ställen jag inte ens trodde att man KUNDE ha ont på. Men det var det verkligen värt. Amerikanska instruktörer som visade coola stunts, hopp, dans och tumbling. Vill bara skryta lite med att vi har dansat tillsammans med koreografen som gjort alla danser till Bring It On.
Det där är ganska ballt.
Dock var inte lördagen, när vi kom tillbaka till våran gympahall som vi sov i, lika trevlig. Några hade brytit sig in och rivit upp och ut varenda väska som fanns i hallen. Det var ca 100 - 120 stycken. Sen hade några i-podar, mobiler och pengar försvunnit. Inte najs!

På 60 timmar tränade vi 30 timmar och sov 12, resten av tiden fick vi "rast", vilket innebar att vi skulle öva på våra mini-routines som vi skulle visa upp plus äta. Att skriva träningsvärk är ganska underskattat.
Det hjälper inte direkt att mina kompisar vill dra ut mig för att fota heller. Är man trött så är man trött. Men inatt ska jag sova utan larm eller något.


På lördag till söndag kommer antagligen Oliver hem till mig och sover. Kan bli riktigt mysigt.

Omkoppling sker

Träffade en människa idag, som jag har haft så svårt att tänka mig att träffa. Jag fick i princip tvinga mig att sätta mig på den blåa bussen som skulle skicka iväg mig med en hasighet varierande mellan 50 och 70 km/h till stan där han skulle sitta och invänta mig med två av mina andra kompisar, som skulle lämna mig och han ensamma sedan. Det kändes nästan som Mission Impossiable. Vilket det visade sig att inte vara. Och nu, helt otroligt och konstigt och knasigt och HELTOKIGT det än låter, så längtar jag faktiskt tills vi träffas igen. Vi behöver mer tid med varandra. Det kan jag redan säga nu.

(Jag måste ge honom en chans och det nu med tanke på hur illa vi har behandlat varandra ett tag.)



Min mobil ringer, jag får panik. Ska jag svara? Hur ska jag svara? Ska jag säga mitt namn? Efternamn? Smeknamn? Vad vill personen i fråga? Varför ringer dem mig? Ångest, ångest, ångest. Den är total och den är hämningslös. Den tänker inte låta mig vara i fred. Den biter tag, ett ordentligt tag, som visar att den tänker hänga kvar. It's sticking out till the end. Och jag börjar snurra runt för att den ska släppa sitt grepp på mig. Men ingenting funkar. Istället blir jag yr och blir illamående.


Vill jag ha dig nära eller vill jag vända mig och springa?
Fan, jag vet inte någonting längre.
Damn boy, you make me so confused.

En ridå åker ner, välkommen till föreställningen

"Lets rewrite an ending that fits instead of a Hollywood horror"

Jag kan vara vem som helst. Jag kan vara vem som helst du än vill att jag ska vara. Och allt detta endast för att alla andra, utom jag själv, ska tycka om mig. Fast jag klagar inte för jag är nog ganska nöjd trots allt. Men jag håller ändå min fasad uppe. Det är bara vissa som den släpps ner för. Ridån åker ner. Hej Erika, det var ett tag sedan man såg hur du såg ut bakom masken. Välkommen till verkligheten. Här delas slag efter slag och spark efter spark ut. Det finns bara en enda regel här.

- Allting delas ut ENDAST under bältet.

Och mänskligheten förvandlas helt plötsligt till den läskigaste, återkommande mardrömmen jag varit fast i under nätterna under en lång period. Jag sitter fast i den just nu, i denna sekund.

Vänta skriker du, vänta bara lite ...

Vi väntar inte längre på någon. Ingen väntar på någonting längre. Det är nu, nu, nu eller aldrig.

Men jag har alltid varit dålig på att minnas manus och repliker. Jag blandar ihop allting. Jag säger fel. Jag rör mig fel, för mig fel, gör mig fel. Varje gång lyckas jag.

Ridån har åkt ner, föreställning har slutat. Nej vänta, det här är bara början. Det är bak och fram. Omvända roller.

Välkommna vänner. Välkommna hit till denna nagelbitnade föreställning. Våra skådespelare har fått helt nya roller, helt nya repliker och helt nya liv att utnyttja hur dem vill. Hoppas ni kommer avnjuta denna föreställning. Tack.