Försök föreställa er, där bakom skallbenet

Tänk dig en skog, ett skjul och dig i mitten. Du springer. Dina ben bär dig knappt men du springer ändå. Trots att dina lungor hotar med att ge upp, trots att ditt hjärta hotar med att sluta pumpa blod, trots att hela din kropp hotar med att svika dig så springer du. Blodsmak i munnen. Du läppjar på den så likt du har läppjat på bitterheten över att du släppte taget en för många gånger.

(every now and then i feel the end of us)

Tänk dig att du håller på få en så svår panikångest attack att dina ben viker undan från dig. Du kan inte röra dig någonting. Du kan knappt andas för att bröstkorgen vägrar lyda dig. Din mun vill inte öppnas och dra in luft så det låter bara hackigt och futtigt. Du bara gråter och du kan inte sluta. Tårarna vägrar sluta rinna. Du skakar, skriker, sparkar. Fast det är väl hjärnan vill att du ska tro. Egentligen ligger du bara ner, inne i skjulet som du sprang till, och låter som en fisk som gapar efter vatten. Ingenting fungerar som det ska. Du försöker ringa någon men alla har stängt av mobilerna eller klickar dig. Du skickar tusen sms till alla du tror bryr dig och får inget svar tillbaka. Inte från en enda av dem.

(let me slip away, i'm barely holding on)

Tänk dig, att du försöker en enda ynklig gång till att ringa någon.
Och du hör en röst till slut. Någon som frågar vart du är, vart du har tagit vägen, om du mår bra, om vad som har hänt.
Orkar du försöka en gång till?