Dags för lite skärpning tack.

Kliver in på en mack. Har svårt att bestämma om det är rakmacka eller kyckligmacka som man är sugen på. Väljer räkmackan, betalar 52 kronor för den och går. Hittar en bänk i parken som verkar locka och sätter mig. Det är tyst, det är fridfullt, tills det börjar vibrera i min ficka. Jag tar upp min blåa, snart 2 år gamla mobil, och läser smset.
Från; Oliver - porriga engelsmannen
Bara av detta namn får det mig att le. När jag knappar tillbaka något knäppt svar på hans ganska knäppa fråga kan jag inget annat än att skratta. Reser mig nu upp och går iväg. Folk tittar snett på mig. Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? Folk är folk, folk kommer aldrig att ändras och folk kommer alltid att titta snett på en. Det är så livet ska vara.
Bip bip bip, låter det ifrån min ficka. Jag har satt på ljudet igen.
Han har kastat ytterligare lite saknads-avstånd rakt ner i min ficka. Jag vill nästan bryta ut i sång. Hoppa upp i luften och göra ett glädje-skutt, som jag inte lärt mig, men ändå! Bara för sakens skull. Har inte ni gjort någonting, bara för sakens skull? Ibland fylls man upp med så mycket luft att man tror att man ska spricka. Kan man göra samma sak med saknad?

Inuti mig bara pyser det. Jag vill ut. Jag vill bort. Jag vill resa. Iväg en vecka eller två. Skulle vara så skönt.
Ska sätta mig och fundera ut en ny text. Måste seriöst börja ta mig själv lite på allvar. Känns som om det har blivit så oseriöst på senaste. Måste måste skärpa mig. Skärpning nu.