Träffade en människa idag, som jag har haft så svårt att tänka mig att träffa. Jag fick i princip tvinga mig att sätta mig på den blåa bussen som skulle skicka iväg mig med en hasighet varierande mellan 50 och 70 km/h till stan där han skulle sitta och invänta mig med två av mina andra kompisar, som skulle lämna mig och han ensamma sedan. Det kändes nästan som Mission Impossiable. Vilket det visade sig att inte vara. Och nu, helt otroligt och konstigt och knasigt och HELTOKIGT det än låter, så längtar jag faktiskt tills vi träffas igen. Vi behöver mer tid med varandra. Det kan jag redan säga nu.
(Jag måste ge honom en chans och det nu med tanke på hur illa vi har behandlat varandra ett tag.)
Min mobil ringer, jag får panik. Ska jag svara? Hur ska jag svara? Ska jag säga mitt namn? Efternamn? Smeknamn? Vad vill personen i fråga? Varför ringer dem mig? Ångest, ångest, ångest. Den är total och den är hämningslös. Den tänker inte låta mig vara i fred. Den biter tag, ett ordentligt tag, som visar att den tänker hänga kvar. It's sticking out till the end. Och jag börjar snurra runt för att den ska släppa sitt grepp på mig. Men ingenting funkar. Istället blir jag yr och blir illamående.
Vill jag ha dig nära eller vill jag vända mig och springa?
Fan, jag vet inte någonting längre.
Damn boy, you make me so confused.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar