Cleary i rememeber

"no matter what anyone tells you; words and ideas can change the world."
-dead poets society

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Orden har glömts bort mellan min förtvivlan, min längtan och allt som finns däremellan. Vad jag behöver är någonting som lugnar mina nerver. Bedöva dem till gränsen av känslolöshet trots att de redan befinner sig där. Vet inte hur jag ska kunna förklara, klara av att berätta. Duger jag inte? Räcker inte jag till? Kanske. Vem vet. Inte jag. Inte än iallafall.

Idag har varit en väldigt konstig dag. Har umgåtts med Olivers bröder, Johan och Robert, medan Oliver varit och jobbat. Det har varit roligt trots att jag har blivit retad - och det på ett snällt sätt. Och ni som sitter där och tänker att det inte finns något snällt sätt att reta någon på, så går det faktiskt. Så det så!
Suttit uppe i köket och spenderat ungefär en timme till att prata med Robert om mycket av vad som hänt i våra liv. Både personliga grejer och mindre personliga grejen.
Det känns så bra att jag kommer överens med Olivers familj så att dem inte avskyr mig eller dylikt. Det hade ju varit lite jobbigt att fortsätta att ha ett förhållande under de förutsättningarna. Så jag tackar återigen min sociala förmåga jag ärvde från min mor. Tack tack tack! (Och sen några tack till: Tack tack tack tack.)
Nu börjar jag nog bli lite trött trots att jag har sovit några timmar extra.

Godjul från NEONSKYLTEN.

Bästa julen någonsin tror jag! Fastän att den var väldigt matrialistisk handlade det även om gemenskap. Det var helt fantastiskt och jag var nära på att gråta flera gånger. Fick min efterlängtade Canon EOS 1000D plus ett objektiv - sigma 70-300 mm. Visserligen fel objektiv för en nybörjade men det löser sig! Kan iallafall ta bilder och det är det som är det viktiga. Fick även Twilightböckerna, anteckningsblock, massor trosor (minst 10 par tror jag), pjamas, hudvårdsprodukter och så.

Jag älskar verkligen hur de presenter jag gav var personliga och uppskattade av min familj. Det kändes så bra att man hade lyckats med någonting. Ohc imorgon åker jag till Oliver. En månads längtan och jag saknar honom verkligen till bristningsgränsen. Ska bara packa ner det sista och sen ska jag sova. Har tusen saker jag måste fixa imorgon. Vill inte ens tänka på det alltså.

Järnspöken övertar mina drömmar

I need your grace to remind me to find my ow
If I lay here, if I just lay here would you lie with me and just forget the world?
Forget what we're told before we get too old?

Systrami, du vet jag menar och du vet varför jag skriver det.
Snart vet vi. Om högst 2 timmar så vet vi vad som har hänt. Jag hatar att inte veta saker och ting. Detta gör mig orolig. Okej visst att jag sov inatt - 5 timmar - men det var en lätt sömn med mycket mardrömmar. Nej, inte mycket mardrömmar. Bara mardrömmar rättare sagt.

Förklaring kommer senare, jag lovar, men just nu orkar jag inte ta det.

Zeitgeist - värd dokumentär

Jag har alltid gillat dokumentärer faktiskt. Kanske inte alla, men jag är väldigt intressad av de flesta. Det är alltid roligt att få veta nya saker. Som Zeitgeist. Fick höra om den i Norge från Olivers bröder. De berättade lite vad den handlade om och jag och Oliver bestämde oss för att titta på den tillsammans. Den lilla jäveln tittade på den själv - så jag bestämde mig idag för att äntligen ta tag i det. Då blir han sur och säger att vi skulle ju titta på den tillsammans den 26 december. Nu får han skylla sig själv. Men jag ser gärna den igen.

Den tar upp 3 viktiga ämnen. Eller viktiga och viktiga - mer intressanta och som berör oss ganska mycket.
1. Kristendomen - vart den egentligen fått all "fakta" ifrån.
(Jag kan erkänna att jag rös när jag tittade på denna del.)
2. 11 Septemeber 2001 - jävla Bush, seriöst.
3. Pengarmakten i USA - sanslöst och sant.

Här är länken till hela filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=0kHhc67GopM
Visserligen är den 2 timmar lång men man kan ju titta i omgångar om man känner för det. Men verkligen en bra dokumentär. Den borde visas i skolor tycker jag personligen.

Lighthouse

And by the way everything in life is worth writing down,

if you have the outgoing guts to do it and the imagination to improvise

The worst enemy to creativity is Self-Doubt.

Youtube nörd och invecklade förklarningar

Sms från Oliver: Ok, 2 personer sjunger "om du lämnade mig nu" på avslutningen. tänker bara på dig ._. <3

Självklart kommer folk att tolka det fel - så det är bäst att förklara lite varför han kopplar den till mig. Det började egentligen i Maj då jag var, vi kan kalla det dum i huvudet så slipper jag verka dålig, och det ledde till ett bråk mellan mig och Oliver. Trots att vi enligt pratiken endast var vänner fanns det känslor där. Jag skrev ett sms precis efter jag hörde den låten första gången till honom:
"Jag tänker pröva mina läppar mot någon annans om du lämnade mig nu."
Fast tekniskt sätt var det jag som lämnade honom då, men strunt samma. Det är invecklat och konstigt och inte ens jag förstår. Iallafall - ungefär då började det. Nu saknar jag honom jätte mycket mer. En vecka och en dag kvar. 8 dagar bara! Jul är om 6 dagar. Alltså, nej jag sover knappt längre men jag längtar något så otroligt. Det är inte alls lång tid.

Nu tänker jag citera, det här kommer stämpla mig som youtube nörd, någonting ur Matrix - dubbning pokemonkort:
"Anders?"
"Ge mig"
Bevis på att jag är trött ja.

"You're way to young to believe that it's not going to be okay."

Ibland blir blicken klarare

Klockan är lite över 12 och jag är fortfarande vaken. Långt ifrån sömnen verkar det som. Eller inte verkar utan faktiskt är. Försökt att sova en stund men det gick inget vidare. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Igår kväll la min hjärna så gott som av efter att ha varit igång utan sömn i 40 timmar. Varför vill inte sömnen komma naturligt till mig?
Jag har iallafall fått ledigt från skolan de två sista dagarna nu. Ska däremot på skolavslutningen på torsdag men det är det enda. Sen är det lov. Behöver avkoppling.

För övrigt så har jag börjat förstå matte. Hade två sidor att räkna och blev klar med det hur lätt som helst och utan några fel. Fattar inte riktigt vad som har hänt med mig men jag är glad över det! Känns ganska skönt ändå. Det är Hagströms Hink final lite senare på kvällen idag och jag är riktigt nervös. Fast alla teampieces (dikter vi ska läsa ihop på scen) är klara. 5 stycken totalt. Helt underbart lycklig är jag. Bättre blev det när jag fick veta att man tydligen vinner 3000 kr. Alltså blir det 1000 kr. Helt sanslöst lycklig blev jag.

En och en halv vecka kvar tills jag får träffa Oliver - och bara en vecka kvar till julafton! Vet inte riktigt hur jag känner inför det. Tanken har inte riktigt slagit mig än tror jag inte. Jul jul jul - jag är iallafall julaktig i mitt hår!

Love like winter

...............Like a father to impress
...............Like a mothers mourning dress
...............If I ever make a mess
...............I'll do anything for you

Varit med Michaela idag. Så jävla roligt hade vi. Skrattade åt mycket, åt nybakat bröd och fotade som fan. Verkligen värd dag vill jag bara säga. Kändes bra att bara släppa all stress även om det bara var för en liten stund. Det var verkligen helt awesomeness, som det alltid är när jag är med henne. Saknat de stunder där man bara är i hel harmoni med själv. Där ingenting känns dumt, fånigt eller klyschigt.
Intact with myself; kunde inte formulera mig med just dessa ord på svenska.
Saknar för övrigt Oliver så jag tror att jag ska falla ihop. Men nu har jag iallafall biljetter till tåget som ska ta mig till honom - trots att det blev dyrare över jul och så. Jävla SJ och jävla samhälle som bara är så giriga och vill ha pengar hela tiden. But that is the way life works. Bara att acceptera. Tåget tar mig till Oliver och det är värt vilket pris som helst, i princip.

Huvudvärk är inte mysigt - att julklappshandla med Wille imorgon är mysigt!
Nu ska jag försöka sova och ta igen lite sömn som jag har tappat. Kommer nog ta ett bra tag innan det händer men det är väl dags att försöka.

All of these feelings inside

"You are the apple of my eye"

Varför kan jag inte bara få sova? Aja, jag ska sluta klaga över sömnen som aldrig befinner sig hos mig. Ikväll ska Essa och Moa komma hit och vårt mål är att i alla fall skriva klart en/två dikter. Vi håller tummarna på att det går bra istället för alldeles åt helvete. Vi slår på stort. Hagströms närmare sig med allt rasande fart och det betyder att vi måste låtsas att det brinner i baken på oss.
Hade väldigt trevligt idag hemma hos Amanda också. Det var ett bra tag sedan jag träffade henne. Tror det var någon gång i juni eller juli. Det är december nu. Känns lite sorligt att man tappar kontakter så lätt, men det känns även bra att man kan återuppta vissa igen lite smått.

Förresten så börjar saknaden efter Oliver bli större och större för varje dag jag är ifrån honom. 12 dagar ifrån honom och 14 dagar tills vi är nära varandra igen. Som mitt mående är just nu känns det som en hel evighet. Julafton hinner till och med komma och gå innan jag får vara i hans famn, hans säng, kyssa hans läppar igen. Åh, ge mig julafton och 2 dagar efteråt.

Glöm inte - Hans Solo is your friend!

Defining natures laws

Det bränner bakom ögonlocken och hela min kropp skriker efter sömn. Det var kul igår när allting jag såg, efter klockan halv 9, hade med Star Wars att göra. Jag satt och gungade fram och tillbaka och sa: Jabba dah Hutt, Jabba dah Hutt - Hans Solo is our friend.
Svar: Nej, jag minns inte det.

Varför säger min kropp emot naturliga lagar? Det är okej att sova. Måste sluta stressa över helt onödiga saker. Bara tillåta mig själv att slappna av, men det är så mycket jag måste göra. Pratade förresten med specialpedagogen idag och fick hem en studiefomulär som jag ska fylla i. Jag hoppas verkligen att det blir ändring inom min studiegång angående de skriftliga provet som det kör ihop sig på. Annars får jag bara tänka att ett och ett halvt år sen är det över. I alla fall för ett litet tag.
Förresten har jag inte vågat pulicera min krönika här än. Måste hitta modet att göra det. Skriver för övrigt lite mer igen. Har haft uppehåll i snart en månad då jag ansett att allting jag skriver är skit. Snart är det Hagströms Hink final, alltså lagtävlings final i poesi, och jag skulle återigen ljuga om jag säger att jag inte är nervös. Dock är mina lagkamrater det bästa jag vet så det är en stor trygghetsfaktor.

Och nu ska jag försöka göra lite mänskliga saker - som att sova till exempel. God natt allihopa.

Call me att 7:03, be proud of me

"This is fact, not fiction - for the first time in years"

Igår och idag har jag gjort saker som jag aldrig har vågat innan.
Igår gick jag och lämnade ut cv:n på olika ställen och försökte att inte visa att jag egentligen var skiträdd. Alla var så trevliga och log och jag stod där och kände mig rädd. Det var läskigt. Fast det kanske låter jätte mesigt så var det ett stort steg för mig!
Idag skickade jag in den här bilden som ligger här ovanför till vår lokala tidning i Borås. Det pågår nämligen en tävling under namnet "läsarens bilder". Tänkte att jag kan väl skicka in och tycker de inte om den så tycker de inte om den. Enklare än så är det inte. Visst, självförtroende får sig en smäll eller så, men så som den har blivit misshandlad förut så spelar inte det någon större roll.
Imorgon tänkte jag publicera min krönika, som jag skrev till min journalistikskurs, här på bloggen. Det har jag aldrig heller riktigt vågat göra trots att jag har tänkt på det i en månad redan. Varför vet jag inte. Jag är ganska duktig på att skriva. Eller?

Förresten, Death cab for a cutie - Lack of color. <3

My christmas husband

Mamma har plockat fram min julmake för iår. Jag blev väldigt glad och kände mig tvungen till att få lite bilder. Historian bakom mig och min julmake är såhär:
Förra året mådde jag inte riktigt bra i december månad och ville oftast stanna hemma från skolan. Så en dag när jag både mådde som sämst och var hemma från skolan kom mamma hem med dessa små söta filurer. Jag blev kär direkt och bestämde mig för att ordna ett minibröllop- Där har ni min saga om hur julmaken uppstod. Och jag älskar honom förövrigt.

Fast jag älskar ändå Oliver mer, men julmaken är min endast 24 dagar om året så jag måste dra nytta av det. Mina ben värker och mitt huvud snurrar lite grann, så nu ska jag sova.

Time for sleep is not now

Det är ingen höjdare att få sova endast 3 timmar då de övriga timmarna spenderades genom att kasta sig omkring i sängen. Mest av allt vill jag hem och lägga mig under mitt täcke och glömma allt som har med skola att göra. Läxor, läxor, läxor som måste göras. Det känns mindre kul.

In lack of my own confidence

"you know you're going to have to deal with the pain all over again the next day."

Helgen har varit produktiv. Skrivarkvällen med Moa igår gav ändå resultat och idag har jag bara legat i sängen. En sånhär dag behövde jag. Bara vara själv och göra absolut ingenting. Skolan känns just nu oövervinnlig. Det är inte det att det är svårt att gå upp och ta bussen dit. Det är själva känslan av att behöva vara där. Att veta att där inne ska jag sitta en hel dag och "lära" mig saker och ting som jag antagligen inte ens kommer att minnas om några år. Det hela för mig känns meningslöst. Därför vill jag bara gå hem. Bara strunta i alla lektioner jag missar, all viktig information jag inte får, och bara åka hem. För när jag väl är hemma känns det iallafall lite bättre. Fast det funkar inte så. Det vet jag mycket väl om.

Jag fortsätter min kamp mot ett högre självförtroende. Däremot tror jag inte att jag har lyckats uppnå speciellt mycket med det, men jag försöker väl. Kommit på att det är mycket som har med mitt icke-existerande av självförtroende att göra. Till exempel: för det mesta prövar jag helst inte nya saker framför människor, överhuvudtaget, med risk för att göra bort mig och bli skrattad åt.
Ska försöka skriva lite poesi nu. Trots att all kreativitet känns som bortblåst nu på senaste.
Simma lugnt.

A list of what is wrong

Idag har inte varit speciellt bra - förutom att snart kommer Moa och vi ska prata, skriva, äta. Ni vet, sånt där mys som bara poettjejer kan åstadkomma.

Kanske inte kommer att träffa Oliver på 7 veckor. Det känns verkligen inte bra. Verkligen verkligen inte bra. Speciellt inte med tanke på att jag knappt orkar vara ifrån honom en vecka, undrar jag hur 7 veckor skulle bli. Det skulle nog mest vara smärta. Att man ska ta igen 7 veckors längtan och lidande och klämma in i 2 och en halv dagar. Det känns mest som att det inte är okej. Självklart, han får frihet att välja att göra andra saker än att vara med mig. Jag nekar inte honom den rätten, men 7 veckor känns lite väl mycket. Och mitt lov kommer mest suga då antagligen. Nyår också för den delen. Ska däremot bli skönt att börja på ett nytt år och förhoppningsvis har jag ett bättre immunförsvar då också. Men att inte kanske få inleda det med den man älskar allra mest, det är väl det som gör mest ont.
Jag älskar dig Oliver.

Somebody notice somethings wrong

"i feel like an overread book with a broken spine

and i am bendning myself backwards to impress at least somebody,

i hope."

I was never given those words

"Trying to gain a little for perspective but i seem to be losing it"

Idag har mest varit en seg dag. Fick nytt pencillin. En högre dos denna gången. Tydligen låg infektionen fortfarande kvar i mitt system så denna dos skulle rensa bort allt. Satt i en timme och väntade på att jag skulle få träffa läkaren. Kom på att det är två veckor kvar tills det är lov. Det är i stort behov just nu. Denna veckan har varit så svårt att kämpa sig till skolan. När larmet ringer är det som en ångestsignal. Själva vaknandet är nog det värsta.

Fast det som lättar upp stämningen när man ska till skolan är att lamporna sitter äntligen i träden igen. Jag har längtat hela året efter de upplysta träden! Jag får så svårt att sitta still när jag ser dem. Någon slags magi som gör att jag blir så glad av att se dem. Det kanske är meningen dock? Jag bryr mig iallafall inte. Bara så länge jag får glädjas av det.
Och snart är det jul. Åh, ge mig jul. Det längtar jag efter. Själv känslan. Åh, åh, åh är det enda jag har att säga.

Förresten - idag mår jag lite bättre än igår. Peace out.

i want to believe

"The hills are misty from all your crying"

Fikade idag i flera timmar med Michaela. Det var härligt att hitta tillbaka till varandra efter hennes körtelfeber. Trots att jag fortfarande har urinvägsinfektion + världens värsta magvärk. Vill bara helst av allt spy för att slippa denna ondhet. Intervjuade Michaela också till mitt repotage jag ska skrivai tidningsjournalistiken.

Går inte min magvärk över så vet jag inte vad jag gör, ärligt talat. Slänger mig in i väggen eller något. Blir så irriterad på att mitt immunförsvar bara verkar bli sämre och sämre för varje vecka som går på det här året.
Och för att jag i just denna stund inte kan sluta gråta. Sophies död har äntligen börjat dyka upp där på ytan. Det jag försökt förtränga så länge. Det som har legat där under och som jag inte har låtit stiga upp till ytan för att jag inte har haft krafterna till att ta tag i det. Det har jag egentligen inte nu heller. Men någon gång måste man väl börja va? Någon gång måste man börja ta tag i det som gör ont? Stirra det i vitögat och lära sig att acceptera att det kommer alltid att göra ont men att det faktiskt går att leva med den smärtan. Jaja, ska gå och lägga mig nu. Försöka få lite sömn. Yeah right.

'Cause I hear the whispered words
In your masterpiece beautiful
You speak the unspeakable through
I love you too

Jag tänker inte gå i någon annans fotspår

"i'm just walking in someone elses footsteps all day"

Idag är en sån dag då jag varken vet om jag ska skratta eller gråta, om jag ska gå eller stanna, om jag ska vänster eller höger. Fast egentligen spelar inte det någon roll. Bara jag vet resten av tiden vad jag håller på med, så är det okej. Och det vet jag. Så därmed är det okej. Jag är okej.

Ni får aldrig tag på mig. Ni kommer aldrig få trampa ner mig. Försök att stoppa mig. Det går inte denna gången. Att ge allt; är ett enkelt begrepp. Det handlar om att ge allt man kan. Det är inte så lätt. Men jag är beredd att göra det. Jag tror att jag redan har gjort det. (i have no more fight in me - but i'm pushing it to the limits).
Julklappshandlade igår förresten. Har köpt alla julklappar nu så det känns jätte skönt. Nu vill jag mest av allt bara sova. Är trött och grinig och gråtfärdig utan att veta varför.

"He's standing outside holding me
Saying oh please
I'm in love"

I wanna sleep, right now

Är egentligen jätte trött, har huvudvärk och borde plugga, men alla mina sinnen säger emot mig. Jag har absolut ingen lust. Så istället sitter jag och lyssnar på Guns'N'Roses nya skiva och fixar med julklapparna jag köpte idag istället. Har jätte lust att spela Gears Of War 2 nu.
(Vad gör du med mig egentligen Oliver?)
Tänk om jag håller på att bli spelnörd? Detta är illa - real real bad.

The mening of a word in a bad way

anxiety
Meaning: A feeling of distress or uneasiness caused by fear of danger or misfortune and also occuring in some forms of mental disorder.

So i just want to ask - where did i go wrong?

(Jag vet att det är ett dåligt inlägg och att jag egentligen inte borde lägga upp det, men jag gör det ändå. Bara för att trotsa mig.)

Tell me who sucks the most?

Virvel virvel i huvudet där, säg mig vem som mest förvirrad är?
Du Erika. Det är du som är mest förvirrad här. Ja, det är det då sannerligen. Instämmer helt och hållet. Ska strax ut och gå några kilometer och förbränna några gram fett med Tina systrami. Måste bara få gå snabbt och försöka prata av mig samtidigt. För jag måste skaka av mig alla känslor just nu. De som väller över mig som kvicksand. De vill att jag ska drunka, de vill höra hur jag försöker dra in luft i lungorna men aldrig riktigt lyckas tillräckligt väl.

Får försöka hålla ihop mig själv tills helgen. Fast jag har inte riktigt förstått att jag åker till Oliver. Allting för tillfället känns tomt och apatiskt. Ungefär. Nästan iallafall. Självförtroendet åkte förresten rutschkana i måndags och tog sig aldrig riktigt upp igen. Bara så att ni vet varför det kommer såna tråkiga, deppiga blogginlägg på senaste.

Och idag har varit sämre än sämst. Blev väckt en halvtimme tidigare än jag skulle faktiskt gå upp. Det kallades sovmorgon, fast tydligen inte denna morgonen. Sen stod jag och väntade på bussen som aldrig kom. Tydligen var det för halt. Det betydde att jag blev tvungen till att stressgå till skolan med världens tygnsta väska. 3 kilometer tog 20 minuter och jag lyckades att inte trilla en enda gång. Dock regnade det samtidigt så jag var blött, sur, trött, irriterad och alla humör åt det hållet som det går att vara.

Be healthy for your own sake

Nu tar jag tag i saker och ting.
Oavsett hur lite tid jag egentligen har ska jag försöka se till så att jag går ut och går nästan varje dag. Måste få bättre motion, kondition och kroppsform. Och Oliver ska gå ut och gå med mig när vi är med varandra så det känns skönt. Måste tänka på så mycket nu. Går det inte bara att pausa tiden så att jag hinner göra allting jag vill göra?

Ska iallafall bli en friskare och hälsosammare människa. Så. Nu var det bestämt. Jag ska försöka minska mina kärlekshandtag. Punkt slut.

Valmöjligheter, tänkt på det?

Tänk dig att du står inför nya valmöjligheter. Inför nya val du måste välja. Nya vägar, nya beslut, allting är bara ... nytt. Vilken väg man ska ta verkar omöjligt. Vill man ha förändring - vill man inte? Vågar man prova något nytt - vill man stanna där det är tryggt?
Välj. Du får 1 minutsbetänke tid.
Tiden är uppe. Klart. Välj. Du måste välja. Nu. Direkt. Finns inte tid över. Det finns ingen mer tid kvar att ge. Varför känner vi oss så pressade av tid? Vi har tid kvar. Om man borträknar olyckor. Jag vill tro att jag kommer att få leva lyckligt i de ca 70 åren jag har kvar. Ett långt och lyckligt liv. Men alla valmöjligheter jag ställs inför blir ibland allt för påfresande. Som en matbufé. Nej, jag tänker inte välja bort någonting. Eller tänker och tänker, det handlar mer om min vilja. Ibland är den stark och ibland är den mindre stark. En mur tänker jag min vilja som. Det finns vissa som har koden till dörren. Andra får mer eller mindre försöka klättra över så bäst de kan med bergsutrustning. Jag kan hissa upp en "lycka till" flagga så att den ser den över muren. Sen är det bara att hålla tummarna på att eran vilja är tillräckligt stark.
Sakta men säkert lyckas vissa. Det känns bra. Att folk orkar kämpa för att lära känna; The Real Erika Graham.
Att finna viljestyrkan till saker kan tyckas vara omöjligt. Det gäller att gräva. Inte bara krafsa lite lätt på ytan, men jag ska egentligen inte säga någonting om det. Själv är jag inte så duktig på att gräva. Inte för att jag är rädd för att få smuts under naglarna, de obefinntliga naglarna det vill säga, utan mest för att jag är rädd för vad jag kommer att finna. Under all den smutsen och i det hålet, vet jag inte vad jag kommer att finna. Tänk om det är något hemskt? Något jag bara helst hade velat skulle ligga kvar under ytan?
Äsch, vad du är ytlig Erika.

Valmöjligheter som sagt. Välj snabbt. Välj efter din magkänsla. Välj efter den informationen du har vid den tidpunkten du måste ta beslutet. Det kan bli fel, men det kan också bli rätt.
Det handlar mest om att våga.

Tiger Lou, spoke me right into the heart

you breathe no life into me,
YOU JUST BREATHE INTO ME.

Tiger Lou igår var fint. Verkligen fint. Trots att de i början bara spelade låtar från deras nya skiva. Där jag bara har hört 1 eller 2 låtar ifrån. Det gjorde mig inte så mycket. Tyckte ändå att det var vackert. De gick ut, kom in igen och började spela lite äldre låtar. 4 äldre låtar för att vara specificik.
1. The War Between Us
2. The Wake Hooray Hooray
3. Nixon
4. The Loyal
Under Nixon satt jag och grät. Det var så fint. Jessica satt jämte mig och pussade mig på kinden och upprepade: Vad söt du är, vad söt du är!
Verkligen en upplevelse, trots min icke-existerande pepp före. Mådde inte så värst bra, men det har gått över.

En väldigt fin dag, väldigt väldigt fin

I am going to be fine, and ever more so.
Idag är en väldigt bra dag. En ovanligt bra dag. Ingenting kommer att förstöra den här dagen. Skolan har varit rolig. Hör ni?
På historian kollade vi på någon bra film - som jag såklart började gråta till när slutet kom. Jag minns inte titeln, för att den var fransk, men den handlade om första världskriget.
På matten fick vi ut matteproven vi gjorde förra veckan. I matte a kursen fick jag väl knappt G. Det var på gränsen. Detta provet, i matte b kursen, låg jag på gränsen till VG. Jag förstår knappt. Mina mungipor har höjts och jag får ont kinderna av att le såhär mycket. Jag är glad. Så glad att jag ringde mamma och berättade om den här nyheten. Hon bara skrattade och sa:
"Det vet jag väl."
Samma svar fick jag från Oliver när min telefon pryddes av hans namn. Att folk faktiskt tror på mig lite mer än vad jag tror på mig själv är ganska underbart. Måste dock få upp mitt eget självförtroende också, men "Rome wasn't built in a day and neither will my confidence".

Twilight premiär ikväll. Plus att jag måste shoppa lite nya kläder snart, insåg igår att jag hatar hela min garderob. Sen måste jag verkligen komma på någon bra fotoidé. Har ett på lager men jag har ingen aning om hur bra den blir i verkligheten, om man säger så. Snart är klockan 9. Egentligen inte, men en flicka kan väl ändå få hoppas lite eller?

Premiären - make me breath

Premiären till TWILIGHT går av stapeln på fredag. Och jag ska dit. Jag ska gå på premiären till den bok som bokstavlingen fick mig att tappa andan. Can't understand it. Really really can't.

Saker som är mindre eller inte alls okej

Nu får det vara nog.
Nog på onödiga sjukdomar som ska komma och inta min kropp. En förkyld näsa, okej. En hosta som är lite jobbig men som går över, okej. Ett inflammerat nagelband, OKEJ. Vad som inte är okej är att få urinvägsinfektion. Jag har faktiskt varit jätte försiktig med att inte åka på det. Jag har inte suttit på några blöta trappor trots att lusten har varit stor när tröttheten övertar. Jag har inte sovit utan trosor med öppet fönster. Inte rättvist.
Sen att vårdcentralen nekar mig vård första dagen då allting svider som värst är inte heller okej. De sa att jag skulle försöka göra vad jag kunde och om det inte blev bättre efter det, utan fortfarande gjorde ont, skulle jag ringa igen. Jag börjar tro att vårdcentraler är smygsadister. De tycker om att vi små medelmänniskor, som inte kan få pecillin mot vårat ont själva, ska lida lite innan de behöver göra något.

Jag är trött på att min kropp ska behöva utstå helt onödiga infektioner. Och imorgon ska jag tydligen kissa i ett rör om det fortfarande gör ont. Det blir ju bara bättre och bättre.

En ovanlig helg man aldrig lär glömma

Oslo var fint. Verkligen jätte fint. Så fint att jag vill tillbaka redan nu. Eller, det är mer för att få vara tillbaka i Olivers närhet. Det suger verkligen när verkligheten hinner ifatt en efter sånhär helger. Skolan, sömn, plugga - det har tappat sin mening. Numera gör jag det av ren rutin. För att jag måste. För att jag ska lyckas komma någonstans i livet. Vilket jag hoppas att jag gör.

Olivers bröder, Johan och Robert, plus deras inneboende: Dan, Stephan och Jesper, var HELT sjuka. En riktig ungkarls lya. Fick väl ta lite stryk för att jag var australienare. En såkallad "Abo". De förklara att de förstås skämtade, och jag skrattade och sa självklart gjorde dem de! Det fattade jag faktiskt.

Nja, men stämningen var inte ens spänd. Alla pratade så avslappnat om allting. Genast kände jag mig som en i mängden. Riktiga Svenssons vågar knappt dra upp ämnet sex - i denna lägenheten pratades det nog en aning för mycket om sex. Fast på ett bra sätt. Kände verkligen hur mycket jag längtar efter en egen sådan lägenhet (tillsammans med Ollie my Boy självklart). Det kommer att bli så fint. Nu vill jag växa upp. Nu vill jag bli stor.

Okej, äldre då för jag lär inte växa så mycket till.

Matte B provet i fredags kändes bra. Det låter helt otroligt och jag tror att jag kommer att börja gråta om jag får G. Av lycka dock. För matte har aldrig varit min starka sida. Bara jag inte får IG. Bara inte det.

Utan rimliga gränser? Äsch släng er i väggen

Jag klarade mitt naturomprov. Hon frågade mig varför jag inte gjort så på första provet. Mitt svar blev: Självförtroendebrist antar jag. Och där har jag väldigt väldigt rätt.

Vill bara påpeka att jag älskar när det är fullmåne och en "systrami" ringer och säger att nu ska vi bannemig ut och gå! Initsiativ, me like. Sen att fullmånen lyser över den skuggbelagda skogen gör mig inte heller så mycket. Mer än att ta andan ifrån mig. Då jag bara ser vissa blåa fläckar där månen lyser.
Och en systrami som går jämte mig, frustar, pratar och delar med sig av sitt liv. Iallafall de delar jag har missat. Och tvärtom, att jag informerar henne om det hon har lyckats missa. Uppdateringarna kommer så sällan då skolan har fått ta över så mycket av mitt liv. Det var en skön omväxling.
Imorgon åker jag utanför Sveriges gränser - till Norge. Med den personen jag känner mig i princip tryggast med. Så det känns ja, tryggt? Fast före allt det här sker, går mitt matteprov av stapeln. Det känns som om det är dags att stänga av datorn nu och sova för imorgon kommer att bli en lång dag.

Det handlar om att leva utan självförtroende

Övre bilden: En tavla Oliver gjorde till mig.

Nedre bilden: Ett "re-make" av tavlan i ihopklippt fotoform gjort av mig.

Konstnärliga på olika sätt.

Efter all gnäll, huvudvärk och icke befinntlig matlust på grund av pluggande av natur i 7 och en halv timmar i söndags, har det lönat sig. Iallafall än. Provet är imorgon. Muntligt. Jag får hoppas på att jag klarar det. För nu känns det som jag kan det. Jag borde ju kunna det, så mycket som jag har slitit för det.

Förresten - vi har lyckats lösa lite av det myseriet till att allting låser sig och blir svart på prov för mig ibland. Det bygger på mitt självförtroende. Utan papper känner jag mig genast osäker, otrygg. Tycker inte om att kasta mig själv utan någon säkerhetslina. Det gäller i alla försök jag gör. Jag har inte det självförtroendet att tro på att jag kan eller att det löser sig. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit en liten fegis. Fast det handlar nog inte om hur feg jag är - det handlar om att jag inte tror på mig själv. Kapaciteten finns där bara att jag inte verkar kunna plocka fram den.

Det skulle kännas så bra om allting bara släppte. Att jag kunde få lite mer tro på mig själv och därmed kanske lyckas med något? Vi får väl se hur det går med det. Försöker tro lite mer på mig själv dag för dag. Dock har det inte gått så bra men imorgon är en ny dag. Och en ny dag innebär nya möjligheter.

Spontana saker får mig fortfarande på fall

Hur ska man kunna förklara med ord, när det inte ens finns tillräckligt? Tillräckligt för att förklara hur glad jag blir av spontana saker, oavsett hur småa eller stora de är. Jag vet att jag har skrivit det förut men jag står fortfarande fast vid det.
Igår får jag sms där det står:
Önskar jag vore hos dig!
Efter några timmars intensivt pluggande med krångliga formler i organisk kemi så snurrade mitt huvud lagom. Några minuter senare anländer ytterligare sms med orden:
That wish will be granted, sooner than you think.
(Ni förstod förhoppningsvis att det var Oliver smsen anlände från.)

Pappa kommer in vid 9 tiden, säger någonting helt obetydligt, stänger inte min dörr och säger: Hold on Erika.
Dörren flyger upp och där står han. Står han där med just det där leendet. Och det känns som de ja vou. Det är det också. Det här har hänt innan. Ni må förstå att det är lika underbart varje gång. Han stannade från 9 till 11. Efter han åkt lyckades jag inte somna förrän 12.
Behöver jag påpeka att jag är trött idag men att det verkligen verkligen var värt det? Nej, det behöver jag nog inte. Ni förstår nog det ändå.

USA valet - en speciell dag i historian

Är det någon som är helt totalt efter och inte vet vem som vann valet? För det visste jag direkt. Och jag är nöjd. Super nöjd, trots att det ändå gäller USA. Men folk förstorar ändå upp vad Obama vill göra för ändringar. Det kommer inte att ske så snabbt som folket vill. Tror ni att de kommer att bli missnöjda?
(Hemlighet: Det är USA vi pratar om, klart att dem kommer att bli missnöjda.)

Skulle John McCain vunnit skulle det blivit ytterligare 4 år av Bush-åsikter och fasoner ungefär. Det här kommer att gå ner i historian. Vilket är den lektionen jag ska ha nu. Så tjingeling.

Medelmåtta som vill vara mer

DESTINATION: nowhere
Det känns inte som det är på väg någonstans. Fast det kanske beror på att allting går så snabbt att jag inte hinner känna igen mig, förrän jag är på väg igen? Nej jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har svårt att sova nu. Svårt att somna utan Olivers armar runt min midja. Utan hans småsöta sussningar i mitt öra. Istället ligger jag och vrider och vänder mig hela nätterna. Sliter upp mina lakan och virrar mig dubbeltvarv in i dem. Det hjälper inte heller att jag ligger och tänker på skrattande clowner. Som skrämmer livet ur mig.

Alla vägskyltar säger höger - vänster - höger - vänster; vad gör man om man, som jag, måste ha betänketid? Detta för om man, som jag, har höger och vänster dyslexsi? Det är jobbigt. Särskilt när beslut måste tas sekunden dem ställs. Jag kan inte hjälpa annat än att känna en viss press. Jag vill inte tvingas välja någonting. Måste man? Måste man verkligen?
Sen är jag väldigt trött på att vara en G elev. Sure, G är bra. G är godkänt. Antar jag. Jag vill vara mer än medelmåtta. VG vore okej. VG vore mer än okej. Men jag är inte mer än medelmåtta - därmed får jag ett medelmåttligt betyg. Trots att jag pluggar så mycket att jag tror att jag kommer att dränkas av alla ångest. Och att jag har självförtroende som en död torsk ungefär.

Förresten så vann Obama USA-valet. Jag är helt ... mållös. Det var det här jag ville. Det var det här USA behövde. Förändring är på gång, hoppas vi alla.

Nattligt inlägg med rubbad sömn må ni tro

Ligger i säng, några mil hemifrån, och andas in en doft jag känner mig bekväm med.
Klockan är sent eller tidigt. Det beror på hur man väljer att se på det. Trötthet intog och avgick för några timmar sen. Nu sitter jag bara här med stora ögon stirrandes på en datorskärm och trycker på tagenter. Tänker på allting jag borde och vill göra.

Måste börja fota mer. Faktiskt ta mig tiden till det. För det har jag inte gjort på, låt oss säga evigheter? Det har inte blivit så. Men på fredag, då ska jag träffa Michaela. Då blir det fota för hela slanten. Tänkte faktiskt ta mig tid till det på måndag också. Har lite idéer nämligen. Känns härligt att man iallafall har någon idé om vad för upplägg man vill ha. Och redigeringsidéer och dylikt.

Nej, nu börjar jag rabbla. Egentligen borde jag sova. Men det är för tidigt, eller för sent. Fast jag och Oliver har en hel morgondag på oss att sova bort. Vad skönt det är att ha en pojkvän som förstår när ens sömn är rubbad då man vill sova klockan 5 på eftermiddagen redan och sover fram till 7. Så lite skönhetssömn har jag fått. Därmed borde jag faktiskt inte klaga utan vara glad och nöjd. *Klappa på min snälla pojkvän*.
Nu går det överstyr. Kroppen känns tung, ögonlocken mindre så.
Godnatt

Happiness only real when shared

Mitt lov spenderas med en av de bästa personerna i mitt liv.

Han har varit här sedan fredags och idag sätter vi oss båda två på tåget. Tåget som ska ta oss till Värnamo. Där jag kan fly undan min verklighet lite grann och glömma bort för en stund. Det känns så skönt att inte behöva säga hejdå än. Att veta att jag också ska kliva på tåget. Att veta denna gånger ska jag inte ska stå kvar på stationen. Inte kyssa honom hejdå, hålla hans hand tills han går, vänta på att han vänder sig om och slänger en kyss, för att sedan kliva på tåget som tar honom ifrån mig. Skönt är det enda ordet jag kan komma på.

Lovet kunde inte komma lägligare. Det kändes som om jag höll på att tappa greppet totalt. Nu kanske jag kan hamna rätt igen. Vågar inte hoppas på för mycket dock. Det har jag aldrig vågat göra. Varje gång har då lyckats bli en besvikelse. Större än jag anat nämligen. Men inte denna gången. Snälla, inte denna gången.

(Oliver, tack för att du finns i mitt liv)

Barnsligare än barnsligare

Trots att jag är 17, snart 18, och åldersrekommendationen är för barn mellan 3 till 8 - hittade jag ett spel som jag spelade i barndomsår. År som spenderades i Australien, sittandes framför datorn som så fint stod i vardagsrummet och spelade Putt Putt Goes To The Moon.
Att inte ha vetat vad spelet har hetat har irriterat mig i några månader nu tror jag till och med. Bara att veta att det var en liten bil, som inte hette Brum utan något annat, utforskade månen och som man kunde sprayfärga i olika färger. Men nu vet jag!

PUTT PUTT I MITT HJÄRTA.
(jag kommer alltid att vara ett barn)

Lev lite förfan Erika, eller har du inte tid?

Jag gör inte saker för mig själv längre. Tar inte tid för att ta hand om mig. Bryter bara ner mig själv. Och inte ens det kan jag göra med stil.
Antingen väljer jag att öppna blicken med vettskrämd blick. Ett rådjur framför strålkastare. Eller så stänger jag blicken. Vill inte se, vill inte behöva se, vill - bara - blunda. Att hålla en varm och öppen blick mot horisonten är svår då även horisonten har gömt sig. Kristallblåa ögon stängs istället. Ögonlocken känns så tunga. Måste stänga. Måste anstränga för att stänga.
Som om jag har slutat bry mig. Fast det har jag inte. Inte egentligen.

En flickas sorg kan förvandlas till glädje rätt lätt

På vägen hem från skolan, en lektion tidigare, såg jag en unge stå i ett rundat hörn. Hennes pappa stod i synhåll för henne. Han sträckte fram sin hand och sa: "kom nu, var en duktig flicka för pappa."
Vid denna punkten började ungen gallskrika. Bara skrek bokstäver. Som om dem var de första hon tänkte på. Det spelade inte längre någon roll om pappan höll handen utsträck, det skulle aldrig vara nog. Han skulle aldrig få henne att sluta skrika sådär.
Hennes röst började ge vika, och i och med att hon märkte detta, började hon ta i ännu mer. Som om det gällde livet. Som om hon skrek för glatta livet. Men så var inte fallet. Och pappan började gå. För att visa att, "nu ska du följa med mig, inga mer dumheter nu, det är ju faktiskt jag som bestämmer, för det är ju faktiskt jag ..". Men det var hopplöst. Den lilla flickan satte sig ner. Bara drättade rakt ner på ändan. Hon visade klart och tydligt att där tänkte hon sitta. Inte en enda millimeter skulle hon röra sig.
Till slut lyfte pappan upp henne, la uppe på sin rygg och nu prydes flickan ansikte av ett stort leende och ett glatt: "hoppla pappa, hoppla", tömdes från hennes mun.

Att se detta scenariot fick mig tårögd. Varför vet jag inte. Bara att det var så.
När jag kom hem grät jag.

Engelska inlägg - citerat från Meredith Grey

"A couple of hundred years ago, Benjamin Franklin shared with the world the secret of his success. Never leave that till tomorrow, he said, which you can do today. This is the man who discovered electricity. You think more people would listen to what he had to say. I don't know why we put things off, but if I had to guess, I'd have to say it has a lot to do with fear. Fear of failure, fear of rejection, sometimes the fear is just of making a decision, because what if you're wrong? What if you're making a mistake you can't undo? The early bird catches the worm. A stitch in time saves nine. He who hesitates is lost. We can't pretend we hadn't been told. We've all heard the proverbs, heard the philosophers, heard our grandparents warning us about wasted time, heard the damn poets urging us to seize the day. Still sometimes we have to see for ourselves. We have to make our own mistakes. We have to learn our own lessons... until we finally understand for ourselves what Benjamin Franklin really meant. That knowing is better than wondering, that waking is better than sleeping, and even the biggest failure, even the worst, beat the hell out of never trying."

"Smörjigt" kärleksinlägg, jag vet att ni gillar

Min hjärna och mitt hjärta vill inte riktigt kopplas. Det känns lite som om jag fortfarande är i oförstånd. Oförstånd över att jag har en av de vackraste pojkarna i världen, skulle jag tro, liggandes i min alldeles egna säng. Som jag får kyssa när jag vill. Som när jag kallar för älskling, får en respons. Som jag får presentera som min, bara min, pojkvän.

Skulle jag någon gång börja tvivla, sätt mig på ett tåg i riktning av Värnamo. Be honom stå på stationen med det leendet jag förälskade mig så snabbt i. All tvekan skulle vara som bortblåst. Ibland kan jag finna mig själv leendes med tårar ner för kinderna. Helt oförstående märker jag, jag gråter av lycka.
Lycka, till att hittat någon som tänker i samma banor som jag själv. Lycka, till att hittat någon som tänker på vad händer i framtiden. Lycka, till att hittat någon som vill planera ett liv tillsammans med mig. Det känns så ovanligt i 17 års åldern.
Många säger: Ingenting håller förevigt.
Det är för det mesta singelmänniskor som yttrar sig detta "påstående". Konstigt? Svar: Nej. Ja, jag har en gång varit en sådan bitterfitta. Det är okej att vara bitter. Men det finns faktiskt gränser på hur bitter man får vara. Hur mycket "fitta" man får bete sig.
För om jag säger att det känns rätt, att det känns som om jag denna gången äntligen hittat rätt, så ska ingen få komma och förstöra det för mig. Denna känslan är ovanlig.

Och för att övertydliggöra detta har faktiskt hela familjen välkommnat honom med öppen famn. För han har till och med få en egen handduks-krok i badrummet. Och det, för att vara min familj, är en big deal.
Precis som han är en big deal både av och i mitt liv.
Och med dem orden får jag avsluta detta inlägg och gosa mig in i hans famn. Få känna hans armar runt mig och hans läppar omsluta och omformas för varje ny kyss han påbörjar och ger mig.

Två månader och galna hemmakvällar

Gårdagen var en underbar dag. Inte bara för att Ollie kom till mig, utan också för att vi hade två månader. De bästa två månader. Essa kom också över och vi plus mamma hade en knasig kväll. Pannkakor stektes, skratt avlossandes och mat spottades. Ungefär.

Jag älskar dig Ollie. Seriöst. <3

Poetry Slam på skolan, väldigt intressant

Poetry Slam på skolan hölls idag. Både mellan 10 till 11 plus 12 till 1. Jag tror att mellan de timmarna nervösitets-kissade jag 10 gånger? Inte normalt. Men jag skyller på att jag var nervös. För det är faktiskt sanningen, oavsett om ni väljer att tro på det eller inte.
Ni kanske vill veta hur det gick?

Kan ni tänka er att mellan 10 till 11, så vann *trumvirvel*:
Erika Graham!
Kan ni tänka er att mellan 12 till 1, så vann *trumvirvel*:
Erika Graham!

Det börjar gå bra igen. Eller inte så att det har gått dåligt innan, men känslan har inte varit rätt. Idag kändes det rätt. Igen. Och det är en betryggande känsla. Trots att det är skitläskigt att ställa sig på scen och kasta ord ut i en mikrofon för att vidare penetreras in i öronen på en publik. Skitläskigt, som sagt. Och jag kan inget annat än att älska det.

Intervju

Snabbt inlägg ifrån skolan.
Håller på att bli intervjuad av en kompis ifrån min klass. Om Poetry Slam. Det hålls nämligen en tävling på skolan imorgon. Och ja, jag är nervös.

"Jonatan, jonatan, jag ser nangijala!"

"Nangijala!", sa jag, "var ligger det?" Då sa Jonatan att det visste han inte så noga. Men att det var någonstans på andra sidan stjärnorna. Och han började berätta om Nangijala så att man nästan fick lust att flyga dit med detsamma.
"Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid", sa han, "och det kommer du att tycka om."
Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting sånt hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också, sa Jonatan.


Sitter och lyssnar på James Blunt i repeat. Saknar Sophie. Saknar Sophie så mycket att jag tror att lugnorna ska sprängas och att hjärtat ska vrida sig i 90 grader. För det är så det brukar kännas. Fast nu känns det ändå ingenting. Och jag skulle ge vad som helst. Bara det känns lite mer än det här.
25/01-08 - worst day of my life. You are missed, always,

Trött, sur, känslomässigt rubbad, mixer please

Sånt här må vara roligt när ens pojkvän är med en, men efter han har åkt iväg är det plötsligt inte lika kul. Det förstör hela ens kväll, på ett ungefär. Man blir sur på allt och alla. Sen rubbar det ens sömn också. Och sömn är någonting jag behöver i detta nuläget.

Hur många tror ni det är som blir småsura för första gången på sin pojkvän över att han låser ens internet? Jag måste vara unik. Antar jag.

Flamsdagar, och jag skrattar lite mer

Umgåtts två dagar i rad med Wille.

Det har varit ur-galet. Ikapika och Willevalle är knasiga. Det blev caférunda idag, för 140 kr idag. Äntligen fick jag min chailatte från Espresso House som jag har gått och väntat på sen måndags. Dessa dagar har erbjudit mig massor med skratt. Jag behöver skratta lite mera. Vi har fått tillbaka lite av den tiden vi missade förut. Det känns skönt. Att befinna mig i din närhet lite oftare känns som en lättnad. Det blir så mycket lättare omkring på något sätt. Inte stelt, inte falskt, mest bara flamsigt.

Jag bad om en förklaring till en krånlig mening i min historia bok. Detta fick jag till svar av Wille. Ibland älskar jag den krabbaten. Verkligen.

Imorgon kommer Oliver, eller idag då. Borde sova. Ska upp klockan 9 ungefär. En lockig, osminkad, nyvaken Erika ska stå på centralen och invänta. Visst låter det underbart?

Någonting är det som sliter och tär, jovisst

Jag känner mig så dum.
Och inte dum som att jag har gjort någonting jag borde skämmas över. Mer att jag känner mig verkligen som att jag inte förstår någonting. Ord som sägs på lektioner till exempel. Jag ser hur en mun rör på sig, men jag uppfattar inte orden. Dem glider och tränger sig in i allas hjärnor. Utom min. Som att peka med långfingret och säga: Rätt åt dig du. Jag vill inte att det ska vara rätt åt mig. Jag vill också lära mig. Också förstå. Också vara lika duktig och lika bra.

Min naturkunskapslärare sa till mig idag på lektionen, efter jag gråtit i ca en timme redan:
- Du har ganska höga krav på dig själv, eller hur Erika?
Ja, det har jag. Varför skulle jag annars sitta och gråta? Tänker jag. Jag är för feg för att prata.
- Du borde kanske släppa dem kraven. Dags att börja om på nytt? För kraven dränker dig, man märker det.
Om jag hade kunnat släppa kraven och mina mål direkt så hade jag väl gjort det. Eller? En viss person säger att jag mår bra av att kraven. Undermedvetet, självklart, men ändå att det ger mig en slags trygghet.
Trygghet?! Okej, jag gråter och har ångest för det. Försök kalla det för trygghet. Men jag antar att det löser sig någon gång. Dock har lärare börjat märka att det är någonting som tär på mig. Någonting som inte står tillrätta. Dags att sätta på ett leende och försöka vara mer positiv.

Skolan är roligt *le* (le förfan Erika, le som om du skulle mena det)

Att hitta en punkt i vardagen kan tycks svårt

Ingenstans att fästa blicken. Ingenting att fokusera på. Ingen att hålla fast.
Lögnen.
Allt snurrar i en allt snabbare hasighet och det gäller att ta tag i något. Snabbt. Innan allting kanar iväg och man blir feg. Då man drar in både armar och ben i sitt skal, för rekommendationen säger det och rekommendationet har ju alltid rätt. Eller ska iallafall alltid ha rätt. Men så är inte fallet. Och sen när började man lyssna på alla andra? Det har man aldrig gjort förr. Det är inte dags nu heller.

För övrigt är jag rätt omotiverad till skolan för tillfället. Min hjärna kör msn-blocken mot mig. Jag hatar min hjärna ibland.

Systrami och jag inviger höstnätterna tillsammans

Höstpromenad med Systrami. Det var dags att ta igen så mycket saker vi har missat i varandras liv. Detta då vi varit för upptagna med verkligheten för att kunna boka in sagor. Upp till en utkiksplats över hela Borås bar det av det. Utsikten var vacker. Nästan gråtfärdigt vacker. Dit upp bara ska jag med Oliver någon gång.
Systrami och jag låg och tittade på hur solnedgång blev stjärnklar-himmel natt. Det var nog ett tillfälle då jag aldrig känt mig nöjdare med min tillvaro. Precis som den var.
Att förstå Systers liv lite bättre känns skönt.
"you should know i need you"

Det spruddlar vänskap och kärlek i sin lilla kant

Helgen har bara varit superbra. Ligga i löv, äta kärleksmums, låta munnen gå i ett till öron som orkar lyssna.
Före jag åkte till Michaela drog jag en sväng förbi Matiss, som hade Josef som inneboende till kvart i 4. Jag blev utdragen på promenad. Det hade sin charm med att gå snabbt, mellan dessa två underbara, manliga estradpoeter och få allt för rosiga kinder. Solen lyste i all sin helhet och känslan var total. Satte mig på en såndär blå Borås-buss för att träffa Michaela efter. Vi kunde, som vanligt, inte hålla oss ifrån kameran. Höstkänslan kröp och flöt i våra ådror och det blev en mysig lövfotografering. När kvällen kom åt vi chips, drack cider, kollade film, pratade, sov. Det skulle bli en till fotosession klockan 6 på morgonen i morgondimman och lättklädd. Men det gällde ju och faktiskt orka upp. Och det orkade vi inte.

Kom hem för några timmar sedan och skulle pluggat men jag har verkligen inte varit motiverad. Min pojkvän har ytterligare bevisat att han är bäst i hela världen förresten. För snart två timmar plingade det på dörren. Lat som jag är låg jag kvar i min säng. Det blev tyst efter syster hade öppnat dörren. Helt plötsligt öppnades min dörr. En leende pojke med brunt hår och det allra vackraste leendet jag har förälskat mig i, står där.
Alldeles verklig står han där och ler mot mig.
Min famn öppnas och lika så mina tårkanaler. Det enda jag kan göra är stå på knä i min säng, hålla honom i famnen, pussa honom emellanåt och säga:
"jag älskar dig, fyfan vad jag älskar dig"
I dörröppningen står både mamma och syster och säger:
"vilken kille, herrejösses vilken kille"
Och jag instämmer. Vilken kille jag faktiskt har.

Fin kväll/natt borde avslutas med ett godnatt

Denna dagen, från halv 7 fram till 1 på kvällen/natten, har varit awesomeness. Rakt igenom bara. Andra deltävlingen i Hagströms Hink, poetry slam, gick av stapeln. Umgicks med många "Borås-poeter" och "andra-städers-poeter". Må jag påstå att det var ett enda virvel av kaos, prata-i-mun-på-varandra-om-allting-annat-som-dem-andra-inte-pratar-om, högljudnivå och allting var precis som det skulle? Ja man skulle nog våga påstå sig ett eller annat relevant om det här. Det här är varför jag fortsätter skriva. Det här är vad som uppmanar mig. Det här är vad som får mig att kämpa.

Poesi är bland det bästa som har hänt mig. I hela mitt liv.

Vill säga: Grattis Björnligan för vinsten. Finals it is.
(Josef, i have some buttkicking to do. Afterwards, you won't be able to sit)
Going, jag tycker om dig och det vet du.

Sparade små meddelande till mig själv

Du höll min hand när vi gick jämte varandra i regnet. Kommer du ihåg känslan av regnet som föll på våra redan tyngda axlar? Vi bar hela världens problem och jag har numera sne ryggrad. Det har läkarna konsterat. Du knäckte din ryggrad, fullständigt pulveriserade den, för att du vägrade låta mig bära lika mycket som dig. Vilket jag tycker är löjligt. Är det inte så att det ska vara rättvist för alla? Fast det har det aldrig varit förut, så varför skulle vi börja nu?
Vi som hade planer att springa ut när studenten skulle tagits. Hand i hand skulle vi springa, skrika, tjoa. Vi skulle gå ut tillsammans. Kommer du ihåg alla sena kvällar vi satt och planerade våran hämnd på världen? För att världen sket i oss små medmänniskor och lastade över problemen på oss istället för att hantera det själv.
Jag vill klippa ut dina leenden, klistra in dem i min dagbok för att kunna ta fram och titta på när som helst. Det är så sällan som du ler nu för tiden. Jag saknar dina leenden. Kommer du ihåg hur vi satt med varsin kopp varmt kaffe i handen, alldeles höga på koffien, och skrattade tills vi kissade på oss en skvätt? Detta för att din mor alltid lyckades vara knäpp på ett eller annat sätt.
Jag sitter ensam hemma med sne ryggrad, papper med planer på hämnd, en dagbok full av bilder på ditt leende och en kopp kaffe i handen. Du är inte här. Jag sitter och lyssnar på samma regn som vi gick igenom, för flera år sedan nu. Och det känns ingenting. (Ljuga har jag alltid varit bra på.)

(texten handlar inte om någon)

Vinden glittrar och jag saknar dig

Åh Glittersyster, vart tog vårat glitter vägen? Jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. När vi satt på teckenspråkslektionerna och förstod ingenting. Hur vi satt där och fnittrade över hur fåniga vissa tecken såg ut. Minns du? Minns du hur vi brukade springa omkring i korridorerna och hur vi planerade våra vårskrik, precis som Ronja och Birk? Jag minns. Och jag saknar.

I'd break into for you

I'm missing you, but that i think you knew.
Åkte hem från älskling igår. Och tro mig när jag säger att det känns tomt. Men det löser sig. I promise.
Är hemma från skolan idag. Gick och la mig halv 10 igår på grund av huvudvärk. Imorses när jag vaknade bestämde sig Herr Migrän att göra ett besök. Tydligen tyckte han att det var allt för länge sedan sist. Jag instämmer inte men jag har ingen åsikt. Så dagen i sin helhet går ut på att sova, läsa lite, städa lite och sova ytterligare lite till. Ska skriva ett mer seriöst inlägg senare.

Oliver - jag älskar dig.

Cheshirecat och kemiprov

Jag har utvecklat en väldigt hälsosam eller väldigt ohälsosam, beroende på hur man ser det, beroende för Alice in wonderland - och the cheshirecat. Ska för övrigt bli skönt att "fly" hemifrån denna helgen igen. Åker till det lilla sämhället Värnamo, igen.

Kemiprov imorgon, blir så skönt när det är över. Normalt att ha sitta och kallsvettas av ångest ca 24 timmar innan man ska sätta sig ner och skriva det? Trodde väl inte heller det.

Någon som inte behöver matrialism?

Är ett tvprogram viktigare än mig? Menar du seriöst att säga att du bryr dig mer om en elektrisk pryl som kan gå sönder lite lättre än mig? Jag som ändå är en människa med riktiga känslor, men som ändå kan sönder av dina ord?


Tänkte väl det.
(matrialism är viktigare.)

Att sätta punkt för gamla vanor och skapa nya

Nu har jag satt upp några mål för mig själv till nästa år. Det känns bra att man äntligen har någonting att se fram emot och liknade. Några av dem punkterna är:

1. Tävla i SM, Borås Open och Ordkrig -09
2. Köpa nya kläder som är bekväma och som passar
3. Fira alla hjärtans dag tillsammans med Oliver
4. Skaffa rött hår igen

"Some trade come in a little glas viyel. A little viyel? A little glas viyel. And the little glas viyel goes into the gun like a battery. Battery. And the sidetreck gun goes somewhere against your anatomy. And when the gun goes off it sparks and your ready for surgery."
(Vill se REPO The Genetic Opera när den kommer ut)

Poeter övertog Norrköping

Det har varit en sjuhelvetes 4 dagar. Ordkrig -08 har verkligen varit värt det. Och nu har jag äntligen fått tid till att tänka lite och skaffa mig lite mål till nästa år. Inte bara inom poesi, utan jag själv som människa och person. Det känns bra.

Från 16 poeter i induviduella grundomgångarna till 7 finalister.

Moa, Josef, Henrik, Vilska, Carin, Stubbe, Amanda.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var en fantastisk och jämn tävling. Också om jag sa att det inte var rätt poeter som gick till finalen. Men slutgiltliga duell finalen gick mellan Henrik och Amanda.

Vinnare: Henrik Berggren

Det var han värd. Verkligen. Hela helgen har handlat om inte bara en tävling utan också gemenskap. Poeter lämnar inte andra poeter utanför. Varför skulle dem? I mina öron låter det bara som en korkad idé. Typ:

"Hey, titta på honom, han sitter där borta helt själv, men titta inte då, då kanske han tror att han får sitta med oss då, fy, nej, rätt åt honom."

Glad att det faktiskt inte händer sådant inom våra kretsar. Om man nu faktiskt kan kalla det så utan att det ska låta som någon slags sekt. För det är vi verkligen inte.

Och mitt lillfinger har numera svullnat upp. Det gör ont. Hemskt ont. Plus att jag borde plugga. Observera att jag skrev borde. För jag har inte ens lyckats öppna böckerna än.

Ordkrig i norrköping

Nu åker jag och laget iväg till Norrköping. Teampiece på Ordkrig - it's asswooping time.

We're only in it for the drags kommer att äga. Torsdag till söndag blir jag iväg. Have an awesome time while i'm away.

Major drawback

Det blev inte riktigt en sådan lyckad dag som jag ville att det skulle vara.
Punkt slut.

P.S, i love you forever and today
Om jag, någon gång, skulle få frågan vem den bästa pojkvännen i världen är skulle jag svara, utan tvekan, min. Han är jättebra. Seriöst.

Samla ihop dig själv, detta ska gå att lösa

Ska snart tiptaptoppa in i skolkuratorns rum för att prata lite. Väl behövligt efter gårdagens lilla utbrott på en viss person. Nu hörde jag personen i frågas skratt här i korridoren tror jag. Trots detta börjar inte lektionerna förrän kvart över 9 idag. Äsch då.
Nu får jag ta mig samman.

(Krya på dig älskling)

Flyr undan verkligheten för en helg

Spontana saker still gets me going.

Att ge prester till sina älskade är nog det bästa jag vet. Inte bara att ge för sakens skull utan att verkligen ha tänkt efter först. Reaktionen man får är viktigast. Personlig åsikt dock.
"Fly" undan från verkligheten en stund denna helgen har varit skönt. Tågresan gick bra, trots nervositeten. Kramar, kyssar, leenden som slår i mellangärdet, hjärtat och ögonen är bland de bästa känslorna man någonsin kan uppleva.

Värnamo är en trevlig liten stad, vill jag påpeka. Iallafall om den får upplevas hand i hand med den bästa av dem bästa. Blivit lite beroende av Pucko också. Ganska passande? Dock ingen höjdare att se pojken ligga och ha konstant ont i huvudet, halsen och nacken. Fast det är lite roligt att "leka" söt flickvän och pyssla om. Man känner sig uppskattad när pussar delas ut som tack för att man gör ett bra jobb.

Tack för att du är så bra Oliver.
(porriga engelsmannen blev äntligen min)

Överbeskyddande morsa som släpper gränser ibland är bra

Imorgon blir en spännande dag. Det är nämligen så att jag, pyttelilla jag, ska åka tåg en liten längre distans själv. Okej, en timme och 20 minuter. Men för mig är det stort eftersom jag har en överbeskyddande mamma och en pappa som bara håller med henne. Efter att ha ringt och pratat med pojkvännens mamma och försäkrat sig om att allting går bra - får jag tillåtelse. Får väl tacka mamma. Puss på dig mamma. Förresten, tack för pratstunden i tisdags. Det känns äntligen som om vi är nära "vänner" igen (om man kan kalla det så).

Nu ska jag sova och längta tills morgondagen. Hej hopp.

Forskare: Jorden går under idag, Erika: Glöm det!

I sometimes slip up.
I sometimes can't breathe.
I sometimes have a crooked heart.
I sometimes let go.
But most of the time, I say I'm sorry.
And I am.


Det har kommit ytterligare ett oförberett gupp på min stig, som jag halkade och lyckades stuka foten i. Ligger kvar, ligger kvar, ligger kvar.
(jag borde resa mig snart, inte sant?)
Jag har iallafall tagit ett steg i rätt riktning. Jag har sökt hjälp. Kanske inte den bästa hjälpen man kan få, men det är en början. Och en början är alltid en början. Oavsett vad den leder till. Tyvärr lärde jag mig den svåra vägen. Syster T sa att vi måste bli bättre på systersymbiosen för just nu kliver vi bara i varandras fotspår. Och det känns ju väldigt onödigt. Vi borde lära oss från varandra.

Och jorden ska tydligen gå under idag, fast ändå inte. And if it does, så älskar jag dig Oliver. Förlåt för att jag inte mår sådär tip-top perfekt hela tiden. Och när jag rullar in på stationen och ser dig, så behöver jag att du håller om mig. Sådär länge, gosigt och inborrat som bara du kan.
Jag ska ge dig en sak på fredag. Du förtjänar det. För just nu har jag betett mig som en skitstövel. Hoppas du kommer att gilla den. Trots att du förtjänar världen.

En tonårspoet på väg neråt

Det sitter en främmande flicka i min säng. Hon säger att hon vill prata med mig. Jag säger prata på. Och hon börjar prata.
Hon berättar hur hon är en olycklig tonårspoets dröm som har fastnat någonstans mittemellan sista godiest och munnen. Hon berättar hur hon inte använder punkt i sina uppsatser längre och hur hon klippte av sig allt sitt hår mitt i natten. Mina färgglada kuddar verkar göra henne gladare men ändå aldrig tillräckligt.
"Ingenting är någonsin tillräckligt," avbryter hon sig själv mitt i en mening med att säga. Jag ber henne förklara vad hon menar, men då skakar hon på huvudet och säger,
"Det var inget."
Hon börjar om, och förklarar sitt liv som ett soundtrack. En repig skiva som ingen vill lyssna på. 80-tals disko med hemska låtar, utsvängda byxor och hippie t-shirtar ni vet? Hennes liv är ett soundtrack, just nu spelas en dålig låt, och det går inte att spola framåt. Den har fastnat på repeat. Hennes liv går i repeat. Samma soundtrack. Samma dåliga låt. Samma 80-tals disko musik som hennes pappas säkerligen lyssnade på när han var ung. Fast i smyg.
Hon tystnar. Jag tittar bort. Jag tittar tillbaka. Hon sitter inte där längre.
Nu inser jag.


Flickan jag satt och pratade med, hon är jag.

Det börjar bli bra nu

Den här helgen har varit perfekt. Nej, mer ÄN perfekt. Tänk att lyckan kunde inta formen av en 16-årig pojke som är min alldeles egna speciella? Som jag bara kan slappa av med och vara mig själv med. Inga föreställningar. Inga masker. Ingenting. Bara jag, rakt igenom.

Oliver, jag älskar dig.

Snart är det skola, fast jag ska bara dit på två lektioner idag, för att jag ska följa med en kompis och vara ett stöd för henne. Hon behöver det verkligen. Och självklart ställer man upp för kompisar. Alltid liksom. Och tävlingen i fredags gick helt utmärkt. Både lag- och individuella.
Som individuell kom jag tvåa och laget, we're only in it for the drags, gick vidare till finalen. Jag tror, helt seriöst, att jag gjorde en av de bästa läsningarna jag någonsin kommer att göra. Dock efteråt ville jag falla ihop som ett ton överkokta spagetti, men det löste sig sen. Tack till alla som var där och hejade på mig/oss. Erat stöd betydde verkligen mycket.

Bussen går snart och en lockig Erika ska springa iväg till den.

Lider av något som lurar och finns hos alla

Prestationsångest är hemskt. Jag talar av egen erfarenhet. Det känns som om allting jag har gjort på senaste bara har blivit totalkasst. Känner egentligen bara för att skräpa allt, rakt ner i papperskorgen med det, men nej. Tänker inte låta mig själv vara så svag, att jag ger in till suget att göra det.
Jag har så mycket och ändå är jag inte riktigt ... nöjd. Men nöjd kommer jag nog aldrig att bli. Strävan efter mer kommer alltid att hemsöka mig. Som ett och annat gammalt minne. Jag tror att jag kommer spy vilken sekund som helst. Ordspya.
Sätta mig och skriva ner lite i dikter. Blir det inte bra så tänker jag inte skräpa dem. Nej. Jag är inte så svag. Aldrig kommer jag att bli så svag. Erika Graham är inte svag!

Jag har hittat mig själv en förebild

"You breath when your heart is broken
You plant seeds in the cracks and pray for rain
You teach your sons and daugthers,
that there are sharks in the water
And the only way to survive is to take a deep breath and
Dive." - Andrea Gibson

När jag blir stor, eller som allra helst nu, vill jag bli lika duktig som Andrea Gibson. Detta är verkligen en poet jag ser upp till. Trots att hon är engelsk och kanske just därför.


Mitt mål denna tävlingssäsong: Att bli riktigt grym.

Gräset är blött, men det vet hon redan om.

Det är blött i gräset. Hon vet det, men hon springer ändå. Klockan är bara 05:32, på morgonen. I ett vitt nattlinne springer hon i det daggvåta gräset. Hon ser sig själv över axeln hela tiden.
Paranoid.
Paranoid.
Paranoja.
Tittar folk på henne? Hon måste bort. Hon börjar snurra runt. På fjäderlätta tår dansar hon. Inte en enda gång halkar hon eller tappar hon balansen. Som en ballerina gör hon piruett på piruett utan minsta antydan på att bli yr. Med händerna utsträcka åt varsitt håll, ser det ut som om hon försöker flyga. Kanske är det just det hon försöker med. Det långa håret flyger omkring. Bruna lockar har getts en chans att vara fria. Tårarna från de glittrande blåa ögonen flyger av de rosaröda kinderna, utan att ens fått nudda läpparna.

Till slut tappas balansen och återupphittas inte. Så, där ligger hon nu i det daggvåta gräset. En f.d ballerina med bruna lockar som ramar in hennes ansikte, med tårar strömmande längs hennes kinder, med händerna tugnt vid hennes sida. Benen vägrar lyda hennes hjärna. Bakom hennes skallben ekar orden;
"Du kommer aldrig lyckas bli någonting. Du är värdelös!"
Och ja, hon är värdelös. Aldrig kommer hon att lyckas göra någonting vettigt med sitt liv. Men att få det bekräftat i ord från någon annan gör det till verklighet. Innan var det bara en tanke som inte hade någon baktanke över huvud taget. Nu stal någon den tanken och la placerade ut den för alla att höra.
The show must go on, tänker hon.
Klockan är 06:47. Ingen kommer att märka att hon är borta. Ändå reser hon sig upp, på skakiga ben som har börjat lyda nu igen, och vacklar hemåt.

"Glöm inte, du är värdelös."
Hon går inte hem trots allt.

Dags för lite skärpning tack.

Kliver in på en mack. Har svårt att bestämma om det är rakmacka eller kyckligmacka som man är sugen på. Väljer räkmackan, betalar 52 kronor för den och går. Hittar en bänk i parken som verkar locka och sätter mig. Det är tyst, det är fridfullt, tills det börjar vibrera i min ficka. Jag tar upp min blåa, snart 2 år gamla mobil, och läser smset.
Från; Oliver - porriga engelsmannen
Bara av detta namn får det mig att le. När jag knappar tillbaka något knäppt svar på hans ganska knäppa fråga kan jag inget annat än att skratta. Reser mig nu upp och går iväg. Folk tittar snett på mig. Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? Folk är folk, folk kommer aldrig att ändras och folk kommer alltid att titta snett på en. Det är så livet ska vara.
Bip bip bip, låter det ifrån min ficka. Jag har satt på ljudet igen.
Han har kastat ytterligare lite saknads-avstånd rakt ner i min ficka. Jag vill nästan bryta ut i sång. Hoppa upp i luften och göra ett glädje-skutt, som jag inte lärt mig, men ändå! Bara för sakens skull. Har inte ni gjort någonting, bara för sakens skull? Ibland fylls man upp med så mycket luft att man tror att man ska spricka. Kan man göra samma sak med saknad?

Inuti mig bara pyser det. Jag vill ut. Jag vill bort. Jag vill resa. Iväg en vecka eller två. Skulle vara så skönt.
Ska sätta mig och fundera ut en ny text. Måste seriöst börja ta mig själv lite på allvar. Känns som om det har blivit så oseriöst på senaste. Måste måste skärpa mig. Skärpning nu.

Endorfiner eller kanske hormoner, vad vet jag?

Känner mig verkligen duktig nu. Tog en promenad idag. Lyckades hitta ett till av mina ökända graffitti-ställen och faktiskt inte så långt borta från mitt hem. Ibland är mödan att röra på benen och arslet ganska värt ändå. Tänkte dra med Oliver dit så att vi får fotat lite tillsammans också.
Känns ganska skönt med helg. Behöver sömn. Förstår inte vad jag gör vaken nu om jag verkligen är så trött som jag borde vara? Väldigt stolt över mig själv denna dagen också, fast det blir ju egentligen gårdagen men ni förstår ändå vad jag menar. Hoppas jag iallafall.
Poet Moa och jag skrev en hel dikt, pysslade ihop denna plus 2 dikter till, till en enda dikt, som inte får överstiga 3 minuter och 9 sekunder. Och vi lyckades få till det. Inuti min kropp hoppar alla hormoner, eller vad det nu är som ska hoppa när man är glad i hela kroppen.

Nu är en väldigt glad Erika en väldigt trött Erika, som ska lägga sig med planer inför sömn. Utan att läsa. *Suck*

It feels good to be feeling good

En vecka skola har jag lyckats klara av, utan att tröttna ännu.
Det känns som om det börjar kanske ordna upp sig för mig. Idag går min kväll ut på att jag och Moa ska sitta och skriva lite poesi. Behöver jag säga att jag längtar? Sen på fredag är det tävling. Allting kommer att bli sådär superduper bra.

We're only in it for the DRAGS.
Får jag säga att vi är bäst? Får jag säga det? Får jag verkligen?
Vi är BÄST!

Äntligen utvilad, för stunden iallafall

Älskar inte alla sovmorgonar? Särskilt om det är fram till klockan kvart över 11 då man börjar med teckenspråk. Dock är jag mindre laddad inför en naturkunskapslektion på två och en halvtimmar efteråt. Men det ska nog gå att utstå. Faktiskt. Trots att jag verkligen inte är duktig på kemi.

8 dagar kvar tills Oliver kommer hit igen. Samma dag är det Hagströmshink, poetlag tävling, och jag är verkligen nervös - på ett bra sätt. Det var ett tag sedan jag tävlade nu, okej, en och en halv månad men ändå.
Fixade ny blogglogo idag också för den delen. Kände att det var dags. Hoppas ni gillar den.

Allting går om man bara vill, right?

Skolan kommer gå att klara av ett år till. Förhoppningsvis. Det bara måste gå nämligen.
För övrigt har jag börjat läsa Stephan King - Desperation. Underbart.

Infallsvinklar och abstinenser <3

Härommorgonen fick jag ett infall, som jag alltid brukar få, om att klippa av min lugg. Så nu ser den ut som ett v, fast upp och ner. Om ni kan tänka er det. Fick lite söta bilder från min söta pojkvän idag också som jag fick sätta mig lite med. Plus att jag och michaela fick våra underbara fotoabstines och gick ut för att knäppa lite bilder med glada leenden idag.

Jag vill skriva någonting som riktigt känns där i mellangärdet. Något som får folk att tappa andan, stanna upp, tänka till.
Jag vill kunna förklara varför Bill Gates inte kan programera program som skulle göra oss lyckliga istället för beroendeframkallade.
Jag vill kunna förklara varför Hitler låg med sin kusin och sen sköt sig själv i huvudet trots att han fått i princip alla på sin sida med bara ord.
Jag vill också kunna förklara varför Ingvar Kamprad är miljonär bara för att han sitter bakom ett skrivbord och är skapare till IKEA.
Men - jag kan inte. En enda simpel människa kan inte svara på alla dessa svåra frågor. Tyvärr mänskligheten, jag är inte erat hopp inför framtiden. Snälla glöm inte det. För jag vill inte ha eran tyngd på mina axlar. Tack i förväg.