söndag 31 augusti 2008
Gräset är blött, men det vet hon redan om.
Det är blött i gräset. Hon vet det, men hon springer ändå. Klockan är bara 05:32, på morgonen. I ett vitt nattlinne springer hon i det daggvåta gräset. Hon ser sig själv över axeln hela tiden.
Paranoid.
Paranoid.
Paranoja.
Tittar folk på henne? Hon måste bort. Hon börjar snurra runt. På fjäderlätta tår dansar hon. Inte en enda gång halkar hon eller tappar hon balansen. Som en ballerina gör hon piruett på piruett utan minsta antydan på att bli yr. Med händerna utsträcka åt varsitt håll, ser det ut som om hon försöker flyga. Kanske är det just det hon försöker med. Det långa håret flyger omkring. Bruna lockar har getts en chans att vara fria. Tårarna från de glittrande blåa ögonen flyger av de rosaröda kinderna, utan att ens fått nudda läpparna.
Till slut tappas balansen och återupphittas inte. Så, där ligger hon nu i det daggvåta gräset. En f.d ballerina med bruna lockar som ramar in hennes ansikte, med tårar strömmande längs hennes kinder, med händerna tugnt vid hennes sida. Benen vägrar lyda hennes hjärna. Bakom hennes skallben ekar orden;
"Du kommer aldrig lyckas bli någonting. Du är värdelös!"
Och ja, hon är värdelös. Aldrig kommer hon att lyckas göra någonting vettigt med sitt liv. Men att få det bekräftat i ord från någon annan gör det till verklighet. Innan var det bara en tanke som inte hade någon baktanke över huvud taget. Nu stal någon den tanken och la placerade ut den för alla att höra.
The show must go on, tänker hon.
Klockan är 06:47. Ingen kommer att märka att hon är borta. Ändå reser hon sig upp, på skakiga ben som har börjat lyda nu igen, och vacklar hemåt.
"Glöm inte, du är värdelös."
Hon går inte hem trots allt.
lördag 30 augusti 2008
Dags för lite skärpning tack.
Från; Oliver - porriga engelsmannen
Bara av detta namn får det mig att le. När jag knappar tillbaka något knäppt svar på hans ganska knäppa fråga kan jag inget annat än att skratta. Reser mig nu upp och går iväg. Folk tittar snett på mig. Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? Folk är folk, folk kommer aldrig att ändras och folk kommer alltid att titta snett på en. Det är så livet ska vara.
Bip bip bip, låter det ifrån min ficka. Jag har satt på ljudet igen.
Han har kastat ytterligare lite saknads-avstånd rakt ner i min ficka. Jag vill nästan bryta ut i sång. Hoppa upp i luften och göra ett glädje-skutt, som jag inte lärt mig, men ändå! Bara för sakens skull. Har inte ni gjort någonting, bara för sakens skull? Ibland fylls man upp med så mycket luft att man tror att man ska spricka. Kan man göra samma sak med saknad?
Inuti mig bara pyser det. Jag vill ut. Jag vill bort. Jag vill resa. Iväg en vecka eller två. Skulle vara så skönt.
Ska sätta mig och fundera ut en ny text. Måste seriöst börja ta mig själv lite på allvar. Känns som om det har blivit så oseriöst på senaste. Måste måste skärpa mig. Skärpning nu.
Endorfiner eller kanske hormoner, vad vet jag?
Känns ganska skönt med helg. Behöver sömn. Förstår inte vad jag gör vaken nu om jag verkligen är så trött som jag borde vara? Väldigt stolt över mig själv denna dagen också, fast det blir ju egentligen gårdagen men ni förstår ändå vad jag menar. Hoppas jag iallafall.
Poet Moa och jag skrev en hel dikt, pysslade ihop denna plus 2 dikter till, till en enda dikt, som inte får överstiga 3 minuter och 9 sekunder. Och vi lyckades få till det. Inuti min kropp hoppar alla hormoner, eller vad det nu är som ska hoppa när man är glad i hela kroppen.
Nu är en väldigt glad Erika en väldigt trött Erika, som ska lägga sig med planer inför sömn. Utan att läsa. *Suck*
fredag 29 augusti 2008
It feels good to be feeling good
Det känns som om det börjar kanske ordna upp sig för mig. Idag går min kväll ut på att jag och Moa ska sitta och skriva lite poesi. Behöver jag säga att jag längtar? Sen på fredag är det tävling. Allting kommer att bli sådär superduper bra.
We're only in it for the DRAGS.
Får jag säga att vi är bäst? Får jag säga det? Får jag verkligen?
Vi är BÄST!
torsdag 28 augusti 2008
Äntligen utvilad, för stunden iallafall
8 dagar kvar tills Oliver kommer hit igen. Samma dag är det Hagströmshink, poetlag tävling, och jag är verkligen nervös - på ett bra sätt. Det var ett tag sedan jag tävlade nu, okej, en och en halv månad men ändå.
Fixade ny blogglogo idag också för den delen. Kände att det var dags. Hoppas ni gillar den.
onsdag 27 augusti 2008
Allting går om man bara vill, right?
För övrigt har jag börjat läsa Stephan King - Desperation. Underbart.
fredag 22 augusti 2008
Infallsvinklar och abstinenser <3
Härommorgonen fick jag ett infall, som jag alltid brukar få, om att klippa av min lugg. Så nu ser den ut som ett v, fast upp och ner. Om ni kan tänka er det. Fick lite söta bilder från min söta pojkvän idag också som jag fick sätta mig lite med. Plus att jag och michaela fick våra underbara fotoabstines och gick ut för att knäppa lite bilder med glada leenden idag.
Jag vill skriva någonting som riktigt känns där i mellangärdet. Något som får folk att tappa andan, stanna upp, tänka till.
Jag vill kunna förklara varför Bill Gates inte kan programera program som skulle göra oss lyckliga istället för beroendeframkallade.
Jag vill kunna förklara varför Hitler låg med sin kusin och sen sköt sig själv i huvudet trots att han fått i princip alla på sin sida med bara ord.
Jag vill också kunna förklara varför Ingvar Kamprad är miljonär bara för att han sitter bakom ett skrivbord och är skapare till IKEA.
Men - jag kan inte. En enda simpel människa kan inte svara på alla dessa svåra frågor. Tyvärr mänskligheten, jag är inte erat hopp inför framtiden. Snälla glöm inte det. För jag vill inte ha eran tyngd på mina axlar. Tack i förväg.
torsdag 21 augusti 2008
You want apologies, the only thing you'll get is this curse on your lips
onsdag 20 augusti 2008
Why so serious?
måndag 18 augusti 2008
Både framför och bakom kameran
Lyckorus och kärlek på samma gång. Plus att hjärtat har fortfarande inte gått ner från de 200 slagen den slog i minuten under helgen, till normalt tillstånd. Det bara dunkar där bakom bröstkorgen.
(du sa att jag skulle öppna upp mig, så jag lyfte upp mina händer, tvingade dem igenom mitt vita kött och särade på köttet mellan mina revben för att blotta mitt inre. Är du nöjd nu?)
Det pirrar inuti mig. Inuti hela mig. Och eftersom ärlighet varar längst i längden, så gillar jag det. Snart mer än ett år sedan det pirrade såhär och jag har saknat det. En hel del faktiskt. Och snart börjar ju skolan. Jag vet inte om jag längtar eller inte riktigt än. Vaknade imorses med ett ryck klockan halv 8, fick för mig att jag försovit mig och insåg sedan att skolan inte börjar förrän fredag för min del. Tänkte skriva att jag längtar efter att få se klassen, men sen kom jag på att halva min klass inte kommer att befinna sig där. Känns väldigt sorligt.
(Btw: distans brukar inte innebära något bra, men i ditt och mitt, VÅRAT, fall, så ska vi klara det.)
söndag 17 augusti 2008
Kärlek är ett brev, skickat tusen gånger
Oliver - min pojkvän.
lördag 16 augusti 2008
Fjärilarna i magen viskar välkommen hem
Får man skriva att man är nervös? Får man verkligen det? Jag hoppas verkligen att det här går bra. Jag hoppas verkligen ... Snart ska jag gå ut till den blåa bussen, och möta honom på centralen. Jag ska omfamna honom. Hålla honom nära intill mig. Bara hålla om.
(is that alright with you?)
torsdag 14 augusti 2008
Göteborgs kulturkalas erbjuder; TAKIDA
Hemma skit, borta BÄST.
Och jag vill flytta hemifrån ännu snarare.
Punkt slut.
tisdag 12 augusti 2008
Försök föreställa er, där bakom skallbenet
(every now and then i feel the end of us)
Tänk dig att du håller på få en så svår panikångest attack att dina ben viker undan från dig. Du kan inte röra dig någonting. Du kan knappt andas för att bröstkorgen vägrar lyda dig. Din mun vill inte öppnas och dra in luft så det låter bara hackigt och futtigt. Du bara gråter och du kan inte sluta. Tårarna vägrar sluta rinna. Du skakar, skriker, sparkar. Fast det är väl hjärnan vill att du ska tro. Egentligen ligger du bara ner, inne i skjulet som du sprang till, och låter som en fisk som gapar efter vatten. Ingenting fungerar som det ska. Du försöker ringa någon men alla har stängt av mobilerna eller klickar dig. Du skickar tusen sms till alla du tror bryr dig och får inget svar tillbaka. Inte från en enda av dem.
(let me slip away, i'm barely holding on)
Tänk dig, att du försöker en enda ynklig gång till att ringa någon.
Och du hör en röst till slut. Någon som frågar vart du är, vart du har tagit vägen, om du mår bra, om vad som har hänt.
Orkar du försöka en gång till?
måndag 11 augusti 2008
Cheer up, become a cheerleader
Det där är ganska ballt.
Dock var inte lördagen, när vi kom tillbaka till våran gympahall som vi sov i, lika trevlig. Några hade brytit sig in och rivit upp och ut varenda väska som fanns i hallen. Det var ca 100 - 120 stycken. Sen hade några i-podar, mobiler och pengar försvunnit. Inte najs!
På 60 timmar tränade vi 30 timmar och sov 12, resten av tiden fick vi "rast", vilket innebar att vi skulle öva på våra mini-routines som vi skulle visa upp plus äta. Att skriva träningsvärk är ganska underskattat.
Det hjälper inte direkt att mina kompisar vill dra ut mig för att fota heller. Är man trött så är man trött. Men inatt ska jag sova utan larm eller något.
På lördag till söndag kommer antagligen Oliver hem till mig och sover. Kan bli riktigt mysigt.
tisdag 5 augusti 2008
Omkoppling sker
(Jag måste ge honom en chans och det nu med tanke på hur illa vi har behandlat varandra ett tag.)
Min mobil ringer, jag får panik. Ska jag svara? Hur ska jag svara? Ska jag säga mitt namn? Efternamn? Smeknamn? Vad vill personen i fråga? Varför ringer dem mig? Ångest, ångest, ångest. Den är total och den är hämningslös. Den tänker inte låta mig vara i fred. Den biter tag, ett ordentligt tag, som visar att den tänker hänga kvar. It's sticking out till the end. Och jag börjar snurra runt för att den ska släppa sitt grepp på mig. Men ingenting funkar. Istället blir jag yr och blir illamående.
Vill jag ha dig nära eller vill jag vända mig och springa?
Fan, jag vet inte någonting längre.
Damn boy, you make me so confused.