Resonemang till mitt framtida arbete

Jag tänkte skriva ner lite anledningar till varför jag bestämt för mig att bli psykolog. Tänkte att ni kanske var instressad. För folk brukar ändå ha tillräckligt mycket problem med att ta hand om sig själv, tänk då att försöka hjälpa 50 andra med att ta hand om deras liv?
Mitt resonerande är såhär:
Tänk känslan av att veta att man hjälper andra. Känslan av att kunna ge folk tillbaka sina "liv". De som förut varit så uppsugna i allt det dåliga, det deppiga, och hjälpa de att se de ljusa stunderna i livet igen. Det är verkligen någonting värt att kämpa för. Jag vet att man inte kan hjälpa varenda människa, men att veta att man hjälper några. Bara av tanken blir jag så himla sporrad till att börja redan nu. Det kommer säkert finnas fall där jag inte kan hjälpa någon och att det slutar i katastrof, men jag vet att jag aldrig någonsin får tro att det var mitt fel. Det är inte jag som bär skulden.

Jag vet att jag inte är en så stabil människa just nu. Plus att jag är väldigt känslosam och kanske känner lite för mycket ibland, men det är någonting jag jobbar med. Ingen är perfekt.