Till mamma och pappa.

Förlåt mamma. Förlåt mig verkligen. Det var inte meningen att såra dig. På något sätt över huvud taget. Jag älskar verkligen att vi har kommit varandra så mycket närmre än innan. Att vi kan lita på varandra. Eller i alla fall någorlunda, om man ska jämföra nu mot innan.
Jag älskar dig mamma.
Och ett välkänt faktum är; jag behöver dig. Mer än någonting annat.
Jag vill inte riskera att sätta min familj på spel för kärlek, som jag inte ens klarar av just nu.
Jag kan inte vara i ett förhållande. Jag måste må bra först. Jag måste ta mig tid till mig själv. Till att berarbeta allting jag har gått igenom. För en viss person knäckte verkligen mig. Och jag har fortfarande inte läkt alla mina sår från då. Men jag behöver familjen. För familj får mig att må bra.
Även om jag faktiskt kan bli lite sur då och då. Jag är tonåring. It's OKAY

Men hey, Erika, cheer up, du är 16. Kärleken kan slå till lite när som helst. Lite random sådär. Have faith. Det kommer. Det kan dyka upp när som helst. Därför ska jag aldrig tveka till att gå till ICA en söndagsmorgon, precis när det öppnar och jag egentligen inte alls är vaken och har håret i en snygg toffs, tofflor på fötterna, john blund som pryder mina ögon och jag ser ut som en vandrande zombie. För då kanske han står där. Även om man ser ut som " hey, kom och hjälp mig " så kanske han faller. Och om inte, lägg fälleben framför honom. Då lär han i alla fall snubbla till lite grann.

Ville bara dedikera detta blogginlägg till mamma. Och pappa.
Jag älskar er, båda två. Så förlåt mig - jag är en jobbig dotter.
/ Eran stolta dotter, Erika.

Förresten så vill jag tacka Oliver för att han fick mig på så bra humör nyss.
Jag skrev; tack för att du är så bra oliver. <3
Hans svar till detta; you make me smile, like a fat kid on cupcakes.

Visst är han alldeles alldeles charmig?

Mänsklig tortyr duger inte ens

"Be mig stanna".
Du skrek dina stämband hesa åt mig,
"Be mig stanna då".
Jag tittade upp, men slutade aldrig vika dina t-shirtar.
De var tvungna att få plats i en enda resväska.

Folk lämnar - jag är medveten om det. Jag är medveten om att folk alltid kommer att fortsätta att försvinna.
Det spelar ingen roll om du står på knä, bönfaller och vädjar och ber att dem ska stanna. De vänder sig om. Och dem går. Utan en enda blick bakåt. Bara en enda blick som är fokuserad framåt.
Det känns som slag ifrån mobbarna på skolgården då man gick i sexan och lärarna låtsades att de ingenting såg. Då de satt och fortfarande sitter inne i sina små fikarum, dricker kaffe med 8 sockerbitar i och diskuterar hur fult uppsatt Eva-Britt i 6;an's hår var idag.
Det känns som sparkar i magen som spräcker tjocktarmen, tunntarmen, ändtarmen och vad mer det än är som ska finnas där inne medan man forfarande ligger på marken och spyr ut blod som en enda stor bulimiker.
Men det är inga fysika slag. Psyiska slag.
Då du vände dig om, och gick. Inte en enda blick var jag värd. Inte en enda tillbaka blick var lilla jag värd. Trots att jag stod på mina bara knän, som jag hade skrappat upp för din skull, så vände du dig inte ens om. Och det var mänsklig tortyr i sig. Jag vet att du njöt. Jag kunde se igenom ditt svarta, upptuperade hår hur du bakom allt smink hånflinade åt mina desperata försök. Du är en smygsadist. För du har alltid varit lite svag för krig, för krigsföring och för att stå längst fram i skottlinjen och skrika; "SKJUT!"
Med ärrade knän gick jag hemåt.


Inte en enda blick bakåt Erika.
( jag blickade lik förbannat bakåt.
För att försäkra mig om att han inte heller gjorde det )

Det sved lika mycket för oss båda.

Jag har en massa rader att be om ursäkt för. Men det finns bara en jag måste skriva ner och jag skiter i hur ont det gör på ditt hjärta då jag askar min sista cigg och bränner dig, för du är fan inte ens värd det längre.


- Ursäääkta mig så HEMSKT mycket att jag inte får prata och sörja om Sophie när du frågar via en blinkande msn ruta om vad som är fel. Jag trodde att vi skulle vara ärliga men ärlighet för dig är en rad med lögnar, leende ansikten och promenader med prat om lyckan och dig ( endast dig )

Discodans i gayhester är alltid lika roligt

Det är fredagskväll.
Det är fredagskväll hemma hos hannah.
Hemma hos hannah är det ett pågående disco dans i nykert tillstånd på två personer.
Visst vill ni bara hänga med?

För techno klockan 10 på kvällen i gånghester ( GAY - FUCKING - HESTER ) är ju liksom the coolest thing in tha world!
Bara för att understryka det hela så är vi väldigt snygga.
Så joina vetja.
Och puss på er och våra svettlökar!
Vi vet att ni vill ha.

80-talets idealer i min familj? Kanske det.

Jag tänker berätta för er att min mamma är helknäpp.

Först börjar jag, mamma och pappa bråka om hur långt ner jag har mina byxor. Jag lever inte på 80-talet, mamma och pappa. Jag tänker inte följa modetrenderna med så höga byxor att jag till och med kan stoppa huvudet i dem.

För det kan jag faktiskt. Tack mamma för din ultra korthet som smittade av sig.

Hon skulle visa mig hur långt ner jag egentligen HAR mina byxor och vet ni vad hon gjorde? Hon drar ner både sina leggnings och trosor, har hela rumpan bar och nästintill trycker upp den i ansiktet på mig. Mina mamma överdriver ganska hårt. Så illa är det faktiskt inte. Jag lovar er.

Det var verkligen inte mysigt.

Men det tyder på att vi har humor i alla fall.

Du är en mördare, så varsågod, ta ditt staff.

Dagens inlägg får handla om Sophie. För idag är det svårt.
Varför det är svårt just idag har jag ingen aning om, det är bara det. Jag har varit nära tårarna en för många gånger idag. Det ligger ett förråd där, bakom ögonlocken, som bara väntar på att få släppa loss. Men vattenkranen som tillåter denna fors att flöda fram är spärrad, blockerad, obstruerade.
James Blunt, mannen med stort M, är den som får vara utlopp för allting.

Sophie?
Hör du mig?
Hör du mitt tysta gråt om natten när den vässa sina klor och stryper mig?
Hör du mitt ångestskrik som dämpas av kudden och absorberas och glömmas bort på morgonen?
Hör du alla osagda ord jag försöker få fram till dig?
Jag tror inte det.
Snart två månader sen du lämnade oss. Två helt jävla, katastrofaliska, sammanbrotts, nedbrytande, äckligt tomma månader. Begravningen, som ägde rum den 6/2, var nog det finaste jag någonsin kommer att vara med på. Det roligaste var att när jag sedan kom hem plockade jag ut ungefär 40 snoriga näsdukar från mina fickor. Skjortan jag hade på mig har hängt i garderoben sedan dess. Jag får ta till mig mod att ha på den igen. Men det känns tungt, hela skjortan är ett bevis på att jag såg dig död, jag kände dig död, jag viskade att jag älskar dig när du var död.
Vi syns i nagijala.

Minns du dödshot från en snigel?
Minns du alla våra pratstunder efter pappa somnat för länge sedan?
Minns du hur jag samma dag som du åkte in på sjukhuset sa; krya på dig Sophie. Vi syns sen.
Hur skulle jag kunna veta att det var mina sista ord, någonsin, till dig?
Ingen visste. Inte ens du själv.
Läkaren gjorde fel. Det är konstaterat. Han i princip dränkte henne. Livlös, blek, stel och kall. Död, kremerad, begraven men aldrig glömd.

Kan du inte komma tillbaka? Kan du inte komma tillbaka och le ditt leende, skratta ditt skratt, prata med din röst, prata med mig, med OSS, igen? För det här är svårt. Det är svårare än någon någonsin hade kunnat tro att det någonsin skulle kunna bli.
Och jag klarar inte av att stå upprätt längre. Den rätten togs ifrån mig ungefär samtidigt som rätten till ditt liv togs.
Du är min bästavän och min gnista hopp.
Du är min pappas tjej och älskare.
Du är mina syskons hopp och framtidstro.
Fast istället för är får man väl byta ut mot var?
För du var svenska lärare och allting skulle vara korrekt och rätt och uppriktigt. Så inga grammatiska fel nu Erika.

Tänk att dina ord aldrig lär strömma igenom mina öron som en lugnade melodi längre? Är det verkligen sant? Nej.
Det kan det inte.
I fyra år har du funnits hos oss. I fyra år har du och jag pratat, skrattat, sörjt, gråtit. I fyra år har du och min pappa älskat varandra. I fyra år har du brytit dig in i min mur och lämnade den lika hastigt.
Min mur är trasig nu.

Mitt liv är omtummlat och jag hade inte kunnat räkna med någonting av det här.
Och du viskade i mitt öra en kväll; - du har ett abc värt att dö för.
Det var ingen meningen att du skulle ta det bokstavligt.

Så du, läkaren, jag har bara några sanningsord att säga till dig;
Du är en mördare.
( men visst vet jag att folk dör jämt. )

SOPHIE RANTZOW
17 december 1973
25 januari 2008
Du lämnade oss i sorg, men vänta på oss i nagijala. För vi släpper inte taget. Inte än.
Du är aldrig glömd och alltid, ALLTID älskat.

Ja, min och amandas film vill inte funkar här på bloggen.

Ångestfylld och dödssynder

Ja, förlåt Emilie, dödssynd att ta bort alla blogginlägg. Jag vet. Men det händer inte igen. Jag lovar.
Och nu har vi geografi igen. Provet delades tillbaka ut och jag har ångest jämt och ständigt. Jag hade pluggat, pluggat, pluggat tills jag fick aids hjärnan och dog av överbelastning men ändå fick jag inget resultat att springa hem och prydda kylskåpet med.
Ett fint 14 poäng stod och hånlog åt mig.
Godkänt var 16 poäng.
Och jag mår dåligt över allt som har med plugg och skola att göra.


Kanske borde strunta i skiten ett tag?
Fast nu är det faktiskt snart lov och i tvåan har vi ingen geografi. Tillåt mig att skrika av gläjde.
YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES.
Tack.

Kartläggning is not the shit.

Ja, nu tänkte jag inviga dagen med ett blogginlägg av aggresstion.
Geografilektionen hålls och fakta om Nilen ska tas reda på. Jag förstår inte riktigt varför. Det är inte direkt så att jag tänkte åka dit ner bums och som ett hemligt lösenord in till landet, vips, trolla fram att Tanasjön räknas som Nilens vattenleverantör.
Tro mig, det kommer aldrig att hända.
Blir bara så himla arg. Och nu sitter Oliver och skickar sms till mig. Det är lite smått trevligare.


( fast jag saknar Jonathan )

Jag är ny och fräsch - sista gången.

Jag tänkte att det är bättre att börja om. Fast det gäller ju bara bloggen. Mitt liv går aldrig att göra rent hus på. Det har hänt för mycket i mina ynka 16 år för att jag ska kunna rensa allt och jag hade nog inte velat rensa bort varenda spår heller. Det är viktigt att minnas. Men nog om det.
Jag heter Erika.
Intro för att lära känna mig lite bättre.
Jag bloggar för min del och inte för andras. Så kom inte hit och tro att det kommer att handla om smink och kändisarnas senaste flippar och floppar.
Klarar ni inte av känslor nedskriva med ett abc så kan ni lika gärna sluta läsa nu.


Tack för förhand - Rix.

Jag börjar om.
Nytt och fräscht.
Förlåt -