Till mamma och pappa.

Förlåt mamma. Förlåt mig verkligen. Det var inte meningen att såra dig. På något sätt över huvud taget. Jag älskar verkligen att vi har kommit varandra så mycket närmre än innan. Att vi kan lita på varandra. Eller i alla fall någorlunda, om man ska jämföra nu mot innan.
Jag älskar dig mamma.
Och ett välkänt faktum är; jag behöver dig. Mer än någonting annat.
Jag vill inte riskera att sätta min familj på spel för kärlek, som jag inte ens klarar av just nu.
Jag kan inte vara i ett förhållande. Jag måste må bra först. Jag måste ta mig tid till mig själv. Till att berarbeta allting jag har gått igenom. För en viss person knäckte verkligen mig. Och jag har fortfarande inte läkt alla mina sår från då. Men jag behöver familjen. För familj får mig att må bra.
Även om jag faktiskt kan bli lite sur då och då. Jag är tonåring. It's OKAY

Men hey, Erika, cheer up, du är 16. Kärleken kan slå till lite när som helst. Lite random sådär. Have faith. Det kommer. Det kan dyka upp när som helst. Därför ska jag aldrig tveka till att gå till ICA en söndagsmorgon, precis när det öppnar och jag egentligen inte alls är vaken och har håret i en snygg toffs, tofflor på fötterna, john blund som pryder mina ögon och jag ser ut som en vandrande zombie. För då kanske han står där. Även om man ser ut som " hey, kom och hjälp mig " så kanske han faller. Och om inte, lägg fälleben framför honom. Då lär han i alla fall snubbla till lite grann.

Ville bara dedikera detta blogginlägg till mamma. Och pappa.
Jag älskar er, båda två. Så förlåt mig - jag är en jobbig dotter.
/ Eran stolta dotter, Erika.

Förresten så vill jag tacka Oliver för att han fick mig på så bra humör nyss.
Jag skrev; tack för att du är så bra oliver. <3
Hans svar till detta; you make me smile, like a fat kid on cupcakes.

Visst är han alldeles alldeles charmig?