Här är den riktiga varningen.

OBS: Kommer, från och med idag, inte skriva mer i denna bloggen.
Har nämligen en ny, för det känns som om det är dags att växa upp lite grann och inte skriva så deppigt hela tiden. Min nya blogg kommer att vara annorlunda, och det är bara att ta det annars behöver ni inte läsa den. Upplägget är inte 100% klart men i princip.
Den nya adressen är: http://www.gatukatt.blogg.se

See yah all there.
Det var kul så länge det varade.

Förlåt gott folk

Okej, antaligen kommer varenda människa som läser mig blogg (har ingen aning om hur många det rör sig om, men några stycken hoppas jag väl ha fastnat här) kommer bli sur på mig inom kort tid. Jag avslöjar inte varför än, men jag bara förvarnar er så att ni inte kan komma med anklagelser efteråt om att jag inte förvarnade er! Tack och hej.

Förresten så är jag sjuk och det är inte kul.

Fotoprojekt in progress

Har påbörjat ett fotoprojekt som jag ska försöka vara klar med inom en månad. Bilder kommer att läggas upp från varje photoshoot, jag lovar er. Men jag avslöjar ingenting i förväg. Tyvärr. Ni får stå ut med att inte veta.

We might be superordinary but we're awesome

Mysiga överraskningar

Världens bästa pojkvän,
I HAZ HIM!
Hur kunde jag ana att någonting skumt var på gång när jag ringde honom och han säger att han går i stan? Den killen - gå i stan? Någonting skumt är på gång!
"Det är nåt skumt på gång, men våra vänner, dem vaktar dagen lång, och de finns i trakten häromkring, vill du ha hjälp så ring här, kommer piff och puff är på språng!"'
Okej, jag kunde inte hjälpa mig själv. Iallafall, han kom hem till mig när jag precis satt mig och skulle börja redigera. Min mimik var ungefär såhär (kortsagt då): *peka och gapa som en guppy*. Och vad ger han mig? En stor ros som går mig ungefär upp till rumpan och som luktar något så otroligt gott. Det är ett av många sätt att få en tjej att;
1. Börja gråta
2. Få till det ganska rejält

Nej, men allvarligt talat. Nu ska det mysas med pojken!

Flying is to miss the ground

I miss the ground. I miss the feeling of standing with both of my feet steady and soil underneath. I miss not wobeling around everywhere, having no guidelines to follow but my own. I miss me.
It's very easy to fail. Flying is easy, once you've got the hang of it. It's the landing that's the hardest part. Not knowing what you're doing. To loose control for a split second. Control to me is worth to much to give up.


I think I'm going to have to crashland soon.

Resonemang till mitt framtida arbete

Jag tänkte skriva ner lite anledningar till varför jag bestämt för mig att bli psykolog. Tänkte att ni kanske var instressad. För folk brukar ändå ha tillräckligt mycket problem med att ta hand om sig själv, tänk då att försöka hjälpa 50 andra med att ta hand om deras liv?
Mitt resonerande är såhär:
Tänk känslan av att veta att man hjälper andra. Känslan av att kunna ge folk tillbaka sina "liv". De som förut varit så uppsugna i allt det dåliga, det deppiga, och hjälpa de att se de ljusa stunderna i livet igen. Det är verkligen någonting värt att kämpa för. Jag vet att man inte kan hjälpa varenda människa, men att veta att man hjälper några. Bara av tanken blir jag så himla sporrad till att börja redan nu. Det kommer säkert finnas fall där jag inte kan hjälpa någon och att det slutar i katastrof, men jag vet att jag aldrig någonsin får tro att det var mitt fel. Det är inte jag som bär skulden.

Jag vet att jag inte är en så stabil människa just nu. Plus att jag är väldigt känslosam och kanske känner lite för mycket ibland, men det är någonting jag jobbar med. Ingen är perfekt.

Snart blir jag stor

Nu är jag 99% säker vad det blir för vidarutbildning för min del.
Psykologiexamen är vad jag ska satsa på. Visserligen vet jag att det är 4 år intensiv plugg antagligen, men det blir värt det senare. Plus att jag tycker att det är kul. Intressant på något sätt! Längtar efter trean. Trots alla kurser blir det nog lite roligare än nu.
Ingen natur, ingen matte - bara sånt jag gillar (nästan då, världen är ju inte perfekt - hallå).
Snart snart snart!

Erika har varit duktig!

Jag känner mig så fuktansvärt duktig.
På naturkunskapsprovet idag bröt jag inte ihop. Det blev inte svart framför mina ögon. Jag svettades inte ens. Det enda som hände var att jag fick en blåsa på min tumme för att jag skrev så mycket.
Jag har varit kvar i skolan utan minsta ångest eller tankar om att skita i sista lektion/lektionerna. Det är nog första veckan på väldigt länge som det har hänt.

Fixade upp bloggen lite grann - det skulle inte förvåna mig om jag byter bild igen snart. Men det är ju alltid roligt med variation. Eller hur?

Motiverad

Nu är jag verkligen tränings motiveriad. Vill träna så mycket som möjligt, så mycket som min skolan och fritid tillåter mig. Var ute och gick med Tina idag. 6 kilometer på en timme - en klar förbättring då vi innan gick det på 1 och en halv timme. Ökad tempo gör allting. Det var helt klart värd blåsor på mina hälar från mina kängor.
Tips till mig själv: GÅ INTE I KÄNGOR IGEN!
Jag var tvungen, okej?
Tog även ut mig helhjärtat på idrotten - det var nog första gången på ett väldigt bra tag. Som sagt, är väldigt motiverad nu. Skulle vilja ha ett gympakort på Friskis och Svettis också i ett halvår - men det är bara pengarna som fattas till det. Men det ordnar sig. Det gör det alltid!

When you lose your trust

"i'll see you soon"

Igår var en svår dag för mig. Inte bara det faktumet att Oliver var tvungen att åka hem, utan även för att det var en minnesdag för Sophie. Exakt ett år sedan var det igår sen hon dog. Jag minns varje klockslag, varje sekund som om det vore igår jag gick igenom det för första gången. Jag lägger upp en dikt. Första gången jag gör det på min blogg tror jag?

Till Sophie:

Del ett av en sorlig tillvaro började 25 januari 2008
Det var en fredag
En sån feel-good fredag

Samtalet 07:13 till min pappas mobil pågick i 5 minuter och 4 sekunder och på lika lite tid hann det förstöra hela hans värld, eller åtminstoende 4 år av dem.
De sa att hon somnat in istället för somnat om.
Han lägger på för lögnerna är som ordspya och han orkar inte lyssna mer.
10:10 kom mitt samtal fram till pappas mobil.
10:10 skulle jag kliva på en buss. När jag ringer gråter pappa och jag frågar vad som är fel. Han säger ingenting, han är bara tyst och jag förstår. Jag vill skrika någonting men inga ord befinner sig längs mina stämband som borde vibrera fram i allafall någonting, någonting är bättre än denna tystnad men jag kan inte.

Så jag kliver på bussen. Drar in luft som inte längre tycks vilja passera igenom mina lungor utan ringlar sig istället runt i kroppen bara därför att. Jag andas in som om det vore naturligt, för det är det ju, men mitt luftrör tycks inte vilja samarbeta med mig idag.

Så jag kliver av bussen. Dörrarna öppnas och samtidigt som jag kastar mig ut inser jag att jag har hamnat på fel sandade gata. Gruset lägger sig i mina uppbitna nagelband. Jag har alltid varit dålig på att hålla mig ifrån att bita på mina nagelband. Det är skitsamma om det är där mina kroniska infektionerna började. Det är skitsamma.

Del två av en sorligare tillvaro började 6 febrauri 2008
Det var en onsdag

10:00 tog vi närmsta farväl.
Det enda jag kunde tänka på var hennes små händer. De ut som nyfödd barns händer och jag ville ruska om henne, ville bara säga; vakna.
Istället stod jag med tårar i ögonen, verkligheten liggandes framför dem och jag tror att i den sekunden önskade jag mig in i någon annans skor bara för att jag kunde önska mig själv det.

Min kompis skrev en gång att döden infinner sig alltid på utandning.
Jag vill tro att döden infann sig på hennes inandning.
Klockslag och datum slingrar sig runt i mina vener, i min hjärnstam och jag, jag stannar här.

Del ett av en sorlig tillvaro började 25 januari 2008
Och det var en fredag.

Australien besök!

Mål: Skaffa jobb - spara ihop pengar - åka till Australien.

Sju års saknad ska inte behövas klämma in på endast fyra dagar, men det är iallafall bättre än ingenting. Min gamla barndomsvän Erin Fischer var här nyligen och stannade hos mig här i lilla Borås. Jag tror inte jag har skrattat så många dagar i sträck på flera veckor. Och inte heller pratat så intensiv engelska på ett ruggigt bra tag. Hon tog med sig en av de sakerna jag saknar mest från "hemma": Australiens dialekt! Nu är jag återigen en stolt ägare till en G'day Mate dialekt! Vem är glad? Jag är glad!

Söndag åkte vi och hämtade upp henne på Göteborg Central. Det var en av de pirrigaste tillfällerna i mitt unga liv. Hela min mage höll på att explodera inifrån. Fast det var mer av längtan än någon annan känsla faktiskt. Att se hur hon klev av tåget med sin stora backpack, att rusa fram till henne, att kasta sig om halsen på henne och att gråta av glädje för att se henne - känslan jag upplevde där och då går inte att få ner på en blogg eller min dagbok. Det är en känsla jag får minnas själv. Kvällen spenderades sedan med att sitta och prata i princip hela natten.

Måndag följde hon med mig till skolan. För en gångs skull var skolan intressant för att någonting annorlunda hände. Veckorna flyter mest in i varandra annars eftersom det är inga ändringar, utan bara likadant jämt.

Tisdag åkte vi till Gränna och Visingsö - för att visa henne polkagrisar såklart. Helmysigt dag och vi var båda helt slut efter det. Hon fick även träffa min pappa och vi satt och pratade lite allmänt, lite "privat", lite allt om allt helt enkelt. Och även denna natten pratade vi bort.

Idag åkte jag, hon och Wille till Göteborg för en shoppingrunda! Vilket blev väldigt lyckat. Slutreaor - vilket betydde byxor för 400 kronor kostade plötsligt bara 100 kronor!

När det blev dags för att säga hej då blev det jobbigt. Tårarna bara rann ner för våra kinder. Faktumet att veta att vi antagligen inte kommer att träffas på 2 år nu gjorde att det sved extra. Därför blir mitt mål att skaffa ett jobb och spara så mycket pengar som möjligt. Erika ska tillbaka till hemland - aussie for life!

(och jag gråter fortfarande av saknad, hur patetiskt det än är.)

New Moon

"Before you, my life was a moonless night. Very dark, but there were stars - points of light and reason. And you shot across my sky likea meteor. Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. When you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everything went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn't see the stars anymore. And there was no reason for anthing."

Barndomsvän från hemlandet besöker!

Imorgon anländer min barndomskompis från Australien.
15:57 på göteborgs central ska jag möta henne. Nu tänker jag påpeka att jag är väldigt nervös. Inte bara nervös, inte bara jätte nervös utan bara VÄLDIGT nervös!
Helst av allt skulle jag vilja gå lägga mig nu. Denna dagen har nämligen inte varit världens bästa. Den är nog bara till för att glömmas bort.
Och ändå är det min och Olivers femmånadsdag. Det borde vara en bra dag. Det borde vara en väldigt bra dag. Men det är det inte. Det är såna smällar man får ta. Såna smällar jag får ta ofta tycker jag.

Sitter fortfarande och lyssnar på Shoreline av Broder Daniel i repeat. Det har jag gjort sedan onsdags klockan 20:00. Den är fortfarande lika bra som den var första gången jag hörde den. Om inte ännu bättre det vill säga.
Uppdaterar på onsdag igen tror jag, då jag inte kommer ha tid att sitta framför datorn! Jag ska uppdatera mig så mycket som möjligt om Australien ju. Suga åt mig all information jag kan få.
Jag saknar Australien.

I'm not the boy that I used to be

Han står mitt i staden.
"I´m not the boy that I used to be"
Det är mörkt och kallt. Några ytterst få människor passerar och slänger sina blickar på honom. Det är en mörk årstid och det märks hur rädda folk är för att vara ute sent om kvällarna. Han blåser ut kall ånga ur sin mun. Han låtsas-röker, för det är mycket tuffare än att röka på riktigt. Ett skratt frigör sig från hans mun. Ljudet klingar så annorlunda i hans öron. Han har inte skrattat på länge.
"This town kills you when you are young"
Han blickar uppåt, ser hur fåglar flyr söderut. Han vill också kunna fly söderut. Ifrån denna, och alla andra för den delen, storstad. Allt hat han känner inombords gentemot denna stad vill han kunna fly ifrån. Han har nämligen en förkärlek för förorter. Det spelar ingen roll vilka bokstäver eller vilket namn de bär. Bara det är en förort som tar honom ifrån storstan. Som rensar honom från allt hat och allt stort. Där han kan få vara liten igen.
"I´ve got nothing to wait for, where is life in this town?"
Tankarna far omkring. Ljusen i stolparna tänds precis vid bänken han sitter på och alla bänkar jämte honom på bägge sidorna. Tystnaden är total nu. Det är ingen som går förbi längre. Det enda som hörs är fåglarna. Fåglarna och hans tugna andetag. Till slut reser han sig upp och börjar springa. Vart som helst, bara det är bort. Vinden rycker tag i hans hår och sliter det bruna håret åt alla olika håll, som om det försökte slita upp det från sina rötter. Han får blodsmak i munnen nästan direkt och han tänker: Det är inte långt kvar till nästa stolpe, jag stannar efter nästa stolpe.

3 450 stolpar senare kollapsar han. Han blöder från de blåsor som både hunnit bildas, fyllas och spräckas på hans fötter. Även ifrån munnen rinner en smal rännil av blod. Inuti har hans lungor har spruckit och hans hjärtat överpumpat sig själv. En sista blick kastar han bort mot stolparna och han tänker, en sista gång: Det är inte långt kvar till nästa stolpe, jag stannar efter nästa stolpe.
Sen sluter han ögonen och håller andan.

Cats

Att lära sig att uppskatta ännu mer

"I know you didn't bring me out here to drown

So why am I ten feet under and upside down

Barely surviving has become my purpose

Cause I'm so used to living underneath the surface"

Tittar på en fotodokumentär om pressbilder. Det är hemskt men jag känner bara hur jag mer och mer lär mig att uppskatta foto. Hur mycket som kan fångas på en bild. En känsla,en tanke, en smak, en lukt - precis allting. Bilder berör, och så är det bara. Bilder återberättar det som måste återberättas eller återupplevas.

Tänk att det finns så mycket ondska och bråd här i världen. Tänk hur mycket krig och död det finns.

Det värsta är att jag avskyr photoshop. Helt och hållet. Inte för att jag inte kan det. Mer för att nu kan vem som helst ta en bild och sen ändra om den totalt. En skarpbild med hyfsat bra ljus kan bli helt annorlunda med hjälp av photoshop. Egentligen vill jag bara kunna fotografera någon dag med en analog systemkamera och se hur bra jag är utan alla digitala funktioner. Tror att det är då man uppskattar foto som allra mest. Då man lär sig att leva utan det digitala.

Den ultimata utmanningen.

Inte så toppensnoppen bra

Okej, skolan började igår och jag har redan lyckats få 5 läxor, 2 inlämningar och ett massivt prov jag måste plugga till. Vem tycker att Bäckäng är bäst nu? Plus att vi får nytt schema antagligen imorgon som börjar gälla på onsdag och jag är nervös.
För det kommer antagligen att bli längre dagar. Och blir det längre dagar betyder det mindre tid till plugg. Och mindre tid till plugg betyder mindre tid till sömn för att göra mer tid till plugg. Vilket i sin tur leder till den underbara sömnbristen och utmattningen jag led av sista veckan före jullovet. Allting fungerar perfekt för mig och jag mår superdupertoppensnoppenbra.

(Ironi everybody)

Helutflykts dag i göteborg!

Var, som sagt, i Göteborg idag och träffade Sandra för att fota lite. Det var verkligen mysigt. Först åkte vi till Slottsskogen och fotade djur. Jag älskar verkligen djur. De är så ärliga och oskyldiga. Plus att de är fotogeniska. Efter det mötte vi upp Sandras pojkvän och åkte till en hamn någonstans Lindevall eller något. Uppfattade inte riktigt namnet men det spelade inte så stor roll. Fint var det i alla fall. Det blev mycket bilder och nu är jag helt slut efter två dagars intenstiv fotande.

Har kommit på att man kan få grymt mycket träning om man går ut och fotar ibland som jag har gjort nu. Promenera och fota och hålla igång konstant ska nu leda till lite viktnedgång. Inte för att jag påstår att jag är tjock. Vill bara ligga mellan 52 och 54 i vikt. Det är inte så mycket från min nuvarande vikt om ni undrade. Jag är inte en anorektisk wannabe om ni trodde det. Ska strax lägga mig under mitt täcke och läsa lite mer av Twilight. Det blir tredje gången jag läser den och den är fortfarande lika underbar. Jag känner att jag börjar kunna saker och ting utantill också. Jag är lite tönt, jag vet, men en jävligt stolt tönt!

(Förresten så hatar jag att dem gjorde Twilight till en film för nu ääääääääääääälskar alla Edward - jävla fjortisar)

The morninglight is amazing

En av bilderna bland annat. Ljuset var så fint och allting var bara så fint. Man kunde gå på isen hela vägen runt sjön. Visserligen kanske det var farligt för att vi inte hade någonting med oss som kunde räddat oss men det är skit samma. Vi klarade oss. Det var kallt men verkligen helt otroligt. Här poserar michaela att hon INTE vill ramla igenom isen! Det bjöds på mycket skratt och det var någonting jag verkligen behövde. Plus två timmar konstant rörande på oss.

Imorgon bär det av till Göteborg för att fota med PandaCOW. Ska bli helt fantastiskt otroligt roligt. Så länge som vi har pratat om det, Det blir även ett miljöbyte för min del.

Spola framåt några år

Ge mig tre år framåt i tiden ungefär och en lägenhet tillsammans med Oliver. Då får inte en viss person komma och besöka - och i så fall på egen risk då det kommer att se ut precis som jag och han vill. Saker överallt! Över jävla fucking allt!

Nostalgimani

__________________"I miss being little and sweet.

__________________Now I am just old and bitter."

Ska ut och fota med Michaela imorgon. Tidigt på morgonen då solen lyser fint och det har varit soluppgång precis ska vi ut. Till transås sjön, där det förhoppningsvis har frusit till is. Några kilometer får vi allt gå men det blir nog värt det.

Och snart kommer min barndomskompis från Australien hit och stannar i 3 dagar hos mig. Jag längtar verkligen något så otroligt. Det är helt sanslöst. Jag har inte riktigt förstått det än faktiskt. Australien - herregud. Det är minnen som ligger långt bort. Jag saknar det livet. Eller ja, den delen av mitt liv kanske jag får skriva istället. Det är inte så att jag har bytt människa till utseende eller så.

Jag saknar att ha skoluniformer på mig. Jag saknar att glömma min mössa och få stå och dansa på scenen under tak på rasterna istället för att leka. Jag saknar mina barndomsvänner och att kunna säga att jag har känt henne i 10 år. Det finns så mycket som jag saknar från det. Därför ska det bli så skönt att en bit av Australien kommer tillbaka till mig en liten stund. Dialekten, att prata med någon och dela minnen. Att ta del av varandra liv igen. Däremot vill jag inte ens tänka på hur det kommer att kännas när hon åker hem igen. Tanken på att jag antagligen inte kommer få träffa henne på flera år igen.

Ge mig lite pengar och ett och ett halvt år framåt tack.

Jag har lärt mig lite mer av livet nu

Okej, vem ser redan HÄR att det var en dålig idé?
Regel nummer 1: Pröva inte allt som ses på film för att försöka motvisa det som visas.
Såret/svullnaden på min tunga kan intyga det. Även huden som sitter fast på den stolpen kan intyga. Det gjorde ont då och det gör fortfarande ont nu. Tänkte bara påpeka detta om ni någon gång fick för er att denna myten inte var sant. För det är den. Och nu har jag lärt mig en läxa av mitt misstag. Jag ska aldrig mer slicka på frostiga stolpar och dylikt.

I don't quite know how to say

Det känns roligt att redan på andra dagen in på det nya året åker min älskling hem och min bästa vän pausar vår vänskap. Detta baserat på att han tydligen har tröttnat på mig då jag har krypit in i ett egoistisk skal, igen. Har jag verkligen det?
Fast nej - jag får inte tänka så. Jag måste börja tänka på mig själv. Jag tänker alltid på att hjälpa alla andra i första hand för att jag inte vill koncentrera mig på mig själv. Och så fort jag gör det - hos den jag trodde var min bästavän - så är jag egoistisk? Vad är det för jävla logik? Speciellt när han har sagt till mig innan att jag måste börja fokusera på mig själv. Dubbelmoral, he has it! Iallafall i den frågan. Eller mer i det konstaterandet.

Jag hatar januari. Ingenting gott kommer ifrån denna månaden. Snart är det den 25 också. Det är en svår dag, eller alltså kommer att bli en svår dag att ta sig igenom. Sophies ett års dag. Jag vågar inte hälsa på graven den dagen. Jag vill bara ligga under Olivers täcke och glömma att jag finns. Glömma allting den dagen. Och jag vet. Det är bara ett datum som inte kan skada mig fyiskt på något sätt men det finns faktiskt psykiska tillstånd också. Där vinner det datumet över mig i alla kategorier och alla gånger. Men nu ska jag försöka få någonting gjort nu under natten som jag har planerat.
Fixa i kalendern, fixa min garderob, läsa lite, skriva dagbok, typ.
Hejssvejs.

2009 you are welcome

Gott nytt år!

Eller som två av mina vänner skrev: "Höll nytt är" eller "Gott myt ås!"

Själv var jag och Oliver hemma hos Wille tillsammans med han och hans flickvän. Det var riktigt mysigt då vi åt 3-rätters middag och skrattade åt allt typ. Redan efter förrätten var jag ganska mätt, så när det var dags för huvudrätten var jag ganska död. Jag tror att nu efter jul och nyår måste jag ha gått upp några kilo. Har jag inte det blir jag förv¨nad över mig själv allvarligt talat. Äsch, det skulle faktiskt bara vara bra.

Idag är en riktig slödag. Mormor fyller 73 år idag så vi var hemma hos henne på kalas och fikade, fikade och fikade lite till. Jag är så trött på fika att jag skulle kunna slå någonting. Nu ligger jag och Oliver iallafall nerkrypta under täcket och ska kolla på en massa filmer nu under kvällen. Så hoppas ni också har haft ett bra nyår och en bra "nystart"!