Gräset är blött, men det vet hon redan om.

Det är blött i gräset. Hon vet det, men hon springer ändå. Klockan är bara 05:32, på morgonen. I ett vitt nattlinne springer hon i det daggvåta gräset. Hon ser sig själv över axeln hela tiden.
Paranoid.
Paranoid.
Paranoja.
Tittar folk på henne? Hon måste bort. Hon börjar snurra runt. På fjäderlätta tår dansar hon. Inte en enda gång halkar hon eller tappar hon balansen. Som en ballerina gör hon piruett på piruett utan minsta antydan på att bli yr. Med händerna utsträcka åt varsitt håll, ser det ut som om hon försöker flyga. Kanske är det just det hon försöker med. Det långa håret flyger omkring. Bruna lockar har getts en chans att vara fria. Tårarna från de glittrande blåa ögonen flyger av de rosaröda kinderna, utan att ens fått nudda läpparna.

Till slut tappas balansen och återupphittas inte. Så, där ligger hon nu i det daggvåta gräset. En f.d ballerina med bruna lockar som ramar in hennes ansikte, med tårar strömmande längs hennes kinder, med händerna tugnt vid hennes sida. Benen vägrar lyda hennes hjärna. Bakom hennes skallben ekar orden;
"Du kommer aldrig lyckas bli någonting. Du är värdelös!"
Och ja, hon är värdelös. Aldrig kommer hon att lyckas göra någonting vettigt med sitt liv. Men att få det bekräftat i ord från någon annan gör det till verklighet. Innan var det bara en tanke som inte hade någon baktanke över huvud taget. Nu stal någon den tanken och la placerade ut den för alla att höra.
The show must go on, tänker hon.
Klockan är 06:47. Ingen kommer att märka att hon är borta. Ändå reser hon sig upp, på skakiga ben som har börjat lyda nu igen, och vacklar hemåt.

"Glöm inte, du är värdelös."
Hon går inte hem trots allt.

Dags för lite skärpning tack.

Kliver in på en mack. Har svårt att bestämma om det är rakmacka eller kyckligmacka som man är sugen på. Väljer räkmackan, betalar 52 kronor för den och går. Hittar en bänk i parken som verkar locka och sätter mig. Det är tyst, det är fridfullt, tills det börjar vibrera i min ficka. Jag tar upp min blåa, snart 2 år gamla mobil, och läser smset.
Från; Oliver - porriga engelsmannen
Bara av detta namn får det mig att le. När jag knappar tillbaka något knäppt svar på hans ganska knäppa fråga kan jag inget annat än att skratta. Reser mig nu upp och går iväg. Folk tittar snett på mig. Jag bryr mig inte. Varför skulle jag? Folk är folk, folk kommer aldrig att ändras och folk kommer alltid att titta snett på en. Det är så livet ska vara.
Bip bip bip, låter det ifrån min ficka. Jag har satt på ljudet igen.
Han har kastat ytterligare lite saknads-avstånd rakt ner i min ficka. Jag vill nästan bryta ut i sång. Hoppa upp i luften och göra ett glädje-skutt, som jag inte lärt mig, men ändå! Bara för sakens skull. Har inte ni gjort någonting, bara för sakens skull? Ibland fylls man upp med så mycket luft att man tror att man ska spricka. Kan man göra samma sak med saknad?

Inuti mig bara pyser det. Jag vill ut. Jag vill bort. Jag vill resa. Iväg en vecka eller två. Skulle vara så skönt.
Ska sätta mig och fundera ut en ny text. Måste seriöst börja ta mig själv lite på allvar. Känns som om det har blivit så oseriöst på senaste. Måste måste skärpa mig. Skärpning nu.

Endorfiner eller kanske hormoner, vad vet jag?

Känner mig verkligen duktig nu. Tog en promenad idag. Lyckades hitta ett till av mina ökända graffitti-ställen och faktiskt inte så långt borta från mitt hem. Ibland är mödan att röra på benen och arslet ganska värt ändå. Tänkte dra med Oliver dit så att vi får fotat lite tillsammans också.
Känns ganska skönt med helg. Behöver sömn. Förstår inte vad jag gör vaken nu om jag verkligen är så trött som jag borde vara? Väldigt stolt över mig själv denna dagen också, fast det blir ju egentligen gårdagen men ni förstår ändå vad jag menar. Hoppas jag iallafall.
Poet Moa och jag skrev en hel dikt, pysslade ihop denna plus 2 dikter till, till en enda dikt, som inte får överstiga 3 minuter och 9 sekunder. Och vi lyckades få till det. Inuti min kropp hoppar alla hormoner, eller vad det nu är som ska hoppa när man är glad i hela kroppen.

Nu är en väldigt glad Erika en väldigt trött Erika, som ska lägga sig med planer inför sömn. Utan att läsa. *Suck*

It feels good to be feeling good

En vecka skola har jag lyckats klara av, utan att tröttna ännu.
Det känns som om det börjar kanske ordna upp sig för mig. Idag går min kväll ut på att jag och Moa ska sitta och skriva lite poesi. Behöver jag säga att jag längtar? Sen på fredag är det tävling. Allting kommer att bli sådär superduper bra.

We're only in it for the DRAGS.
Får jag säga att vi är bäst? Får jag säga det? Får jag verkligen?
Vi är BÄST!

Äntligen utvilad, för stunden iallafall

Älskar inte alla sovmorgonar? Särskilt om det är fram till klockan kvart över 11 då man börjar med teckenspråk. Dock är jag mindre laddad inför en naturkunskapslektion på två och en halvtimmar efteråt. Men det ska nog gå att utstå. Faktiskt. Trots att jag verkligen inte är duktig på kemi.

8 dagar kvar tills Oliver kommer hit igen. Samma dag är det Hagströmshink, poetlag tävling, och jag är verkligen nervös - på ett bra sätt. Det var ett tag sedan jag tävlade nu, okej, en och en halv månad men ändå.
Fixade ny blogglogo idag också för den delen. Kände att det var dags. Hoppas ni gillar den.

Allting går om man bara vill, right?

Skolan kommer gå att klara av ett år till. Förhoppningsvis. Det bara måste gå nämligen.
För övrigt har jag börjat läsa Stephan King - Desperation. Underbart.

Infallsvinklar och abstinenser <3

Härommorgonen fick jag ett infall, som jag alltid brukar få, om att klippa av min lugg. Så nu ser den ut som ett v, fast upp och ner. Om ni kan tänka er det. Fick lite söta bilder från min söta pojkvän idag också som jag fick sätta mig lite med. Plus att jag och michaela fick våra underbara fotoabstines och gick ut för att knäppa lite bilder med glada leenden idag.

Jag vill skriva någonting som riktigt känns där i mellangärdet. Något som får folk att tappa andan, stanna upp, tänka till.
Jag vill kunna förklara varför Bill Gates inte kan programera program som skulle göra oss lyckliga istället för beroendeframkallade.
Jag vill kunna förklara varför Hitler låg med sin kusin och sen sköt sig själv i huvudet trots att han fått i princip alla på sin sida med bara ord.
Jag vill också kunna förklara varför Ingvar Kamprad är miljonär bara för att han sitter bakom ett skrivbord och är skapare till IKEA.
Men - jag kan inte. En enda simpel människa kan inte svara på alla dessa svåra frågor. Tyvärr mänskligheten, jag är inte erat hopp inför framtiden. Snälla glöm inte det. För jag vill inte ha eran tyngd på mina axlar. Tack i förväg.

You want apologies, the only thing you'll get is this curse on your lips

Jag vill skriva en bok till dig. Inte för att du ska läsa och sedan säga: åh vad fint. Utan jag vill att du ska läsa mellan raderna. Snirkla dig runt och i dem. Simma och bada dig i dem. Ta åt dig och lära dig av dem. För jag har hört att man ska lära sig av sina misstag? Men du var ändå inget misstag i mitt liv och kanske var du ändå det största. Det vet jag inte. Egentligen så vet jag ingenting. Av de 17 år jag har levt på jorden så vad vet jag? Egentligen alltså.

Jag vet inte varför vi människor skapades.

Jag vet inte varför vi jämt strävar efter tvåsamhet när vi föddes ensamma.

Jag vet inte varför Einstien var så smart.

Jag vet inte varför vi simpla, snälla människor jämt ska trampa i hundbajs.

Jag vet inte heller varför bussarna antingen alltid kommer för tidigt eller för sent.

Jag vill att du ska sönderanalysa mina meningsfel och se mina simpla stavfel. Att du ska rätta till och fixa upp saker och ting. Göra rätt, för en gångs skull. Eller så kanske du inte vet vad det simpla ordet rätt betyder? På engelska blir är det right och kanske förväxlar du det med höger? Och om man är mer lutad åt höger betyder det väl att man är homosexuell? Eller är det vänster? Jag minns inte riktigt. Men det är helt okej. För det gör inte du heller. Vi kan ju faktiskt vara förvirrade själar tillsammans. För jag kan lära mig att tycka om dig och trivas tillsammans med dig.

Mitt största behov är att sätta känslor i ord. Det är någonting jag verkligen brinner för. Så när skrivarkrampen slår till blir jag rastlös och när jag blir rastlös händer det aldrig bra grejer. Så jag är stolt att jag lyckas spotta ut vissa av dessa texter.

"You want apologies,

Girl, you might hold your breath until your breathing stops forever.

The only thing you'll geti s this curse on your lips

:I hope they taste of me forever."

Why so serious?

Biodags för första gången på några månader igår då. Nya batman-filmen lockade mig så mycket som man bara kan bli lockad till någonting. Speciellt eftersom Jokern sades spela rollen så himla bra och för att Heath Leadger, som faktiskt spelade rollen, dog i överdos bara någon/några veckor efter inspelningens slut.

Den enda reaktionen jag har på filmen är att den får 15 av 10 möjliga stjärnor. Jag bara satt med öppen mun under hela filmen. Skådespeleriet var på världsklass enligt mig. En av de bästa filmerna som har spelats in, enligt min åsikt.

Och fotointressad som jag är tänkte jag fota lite i jokerns tema. Hoppas ni tycker om bilden.

Både framför och bakom kameran

Gick ut och fotade loss lite känslor idag. Så härligt att bara springa omkring med en kamera i famnen, rakt ut i skogen i linne och mjukisbyxor, och klicka lite bilder på alla de känslor som springer omkring i mitt blodomlopp. Det är många känslor må ni tro.
Lyckorus och kärlek på samma gång. Plus att hjärtat har fortfarande inte gått ner från de 200 slagen den slog i minuten under helgen, till normalt tillstånd. Det bara dunkar där bakom bröstkorgen.

(du sa att jag skulle öppna upp mig, så jag lyfte upp mina händer, tvingade dem igenom mitt vita kött och särade på köttet mellan mina revben för att blotta mitt inre. Är du nöjd nu?)

Det pirrar inuti mig. Inuti hela mig. Och eftersom ärlighet varar längst i längden, så gillar jag det. Snart mer än ett år sedan det pirrade såhär och jag har saknat det. En hel del faktiskt. Och snart börjar ju skolan. Jag vet inte om jag längtar eller inte riktigt än. Vaknade imorses med ett ryck klockan halv 8, fick för mig att jag försovit mig och insåg sedan att skolan inte börjar förrän fredag för min del. Tänkte skriva att jag längtar efter att få se klassen, men sen kom jag på att halva min klass inte kommer att befinna sig där. Känns väldigt sorligt.
(Btw: distans brukar inte innebära något bra, men i ditt och mitt, VÅRAT, fall, så ska vi klara det.)

Kärlek är ett brev, skickat tusen gånger

Tänk vad fem månader av okunnighet och dumhet kan leda fram till?

Att det skulle ta så lång tid att inse att vi kunde få någonting att fungera så här bra? Att få någonting att kännas så här rätt? Det är bara sinnessjukt. Det är precis vad det är. Men med ärlighet så är jag kär. Nej, det är nog fel. Jag är jätte kär. Och jag brukar vara en sån där svår-fångad brud, som det så fint kallas, men inte när det gäller honom. Inte överhuvudtaget. Vakten som står vid muren bara överger sin post och han får fri tillträde att gå som han vill. Det finns ingenting jag kan göra för att hindra det (och även om jag kunde, så skulle jag inte). Mina kompisar sa att jag såg så lycklig ut. Det är det som är grejen; jag ÄR lycklig.

Äntligen får jag kalla honom min. Äntligen är han min pojkvän. Han tillhör mig. Men jag äger honom inte. Jag har inte "köpt" hans rättigheter. Dock känns det bra.
Oliver - min pojkvän.

Jag känner mig så vuxen och så kär och så omtumlad.

Det här känns jätte bra.

(Jätte tryggt <3)

Oliver hjärta Erika.

Fjärilarna i magen viskar välkommen hem

Idag anländer Oliver hemma hos mig.
Får man skriva att man är nervös? Får man verkligen det? Jag hoppas verkligen att det här går bra. Jag hoppas verkligen ... Snart ska jag gå ut till den blåa bussen, och möta honom på centralen. Jag ska omfamna honom. Hålla honom nära intill mig. Bara hålla om.

(is that alright with you?)

Göteborgs kulturkalas erbjuder; TAKIDA

Takida i göteborg var hur bra som helst.

Jag vet inte hur jag ska förklara mer. Det var bara helt magiskt. Och ärligt talat grät jag en skvätt när dem spelade Reason to cry. Det hela var bara så fint. Stod mest och tänkte på Sophie under hela låten.

Sophie, du är saknad och hela tiden tänkt på.

Hemma skit, borta BÄST.

Jag vill fylla 18 snarast.
Och jag vill flytta hemifrån ännu snarare.
Punkt slut.

Försök föreställa er, där bakom skallbenet

Tänk dig en skog, ett skjul och dig i mitten. Du springer. Dina ben bär dig knappt men du springer ändå. Trots att dina lungor hotar med att ge upp, trots att ditt hjärta hotar med att sluta pumpa blod, trots att hela din kropp hotar med att svika dig så springer du. Blodsmak i munnen. Du läppjar på den så likt du har läppjat på bitterheten över att du släppte taget en för många gånger.

(every now and then i feel the end of us)

Tänk dig att du håller på få en så svår panikångest attack att dina ben viker undan från dig. Du kan inte röra dig någonting. Du kan knappt andas för att bröstkorgen vägrar lyda dig. Din mun vill inte öppnas och dra in luft så det låter bara hackigt och futtigt. Du bara gråter och du kan inte sluta. Tårarna vägrar sluta rinna. Du skakar, skriker, sparkar. Fast det är väl hjärnan vill att du ska tro. Egentligen ligger du bara ner, inne i skjulet som du sprang till, och låter som en fisk som gapar efter vatten. Ingenting fungerar som det ska. Du försöker ringa någon men alla har stängt av mobilerna eller klickar dig. Du skickar tusen sms till alla du tror bryr dig och får inget svar tillbaka. Inte från en enda av dem.

(let me slip away, i'm barely holding on)

Tänk dig, att du försöker en enda ynklig gång till att ringa någon.
Och du hör en röst till slut. Någon som frågar vart du är, vart du har tagit vägen, om du mår bra, om vad som har hänt.
Orkar du försöka en gång till?

Cheer up, become a cheerleader

Varit på awesomeness cheercamp i tre dagar nu. Jag har ont överallt, till och med på ställen jag inte ens trodde att man KUNDE ha ont på. Men det var det verkligen värt. Amerikanska instruktörer som visade coola stunts, hopp, dans och tumbling. Vill bara skryta lite med att vi har dansat tillsammans med koreografen som gjort alla danser till Bring It On.
Det där är ganska ballt.
Dock var inte lördagen, när vi kom tillbaka till våran gympahall som vi sov i, lika trevlig. Några hade brytit sig in och rivit upp och ut varenda väska som fanns i hallen. Det var ca 100 - 120 stycken. Sen hade några i-podar, mobiler och pengar försvunnit. Inte najs!

På 60 timmar tränade vi 30 timmar och sov 12, resten av tiden fick vi "rast", vilket innebar att vi skulle öva på våra mini-routines som vi skulle visa upp plus äta. Att skriva träningsvärk är ganska underskattat.
Det hjälper inte direkt att mina kompisar vill dra ut mig för att fota heller. Är man trött så är man trött. Men inatt ska jag sova utan larm eller något.


På lördag till söndag kommer antagligen Oliver hem till mig och sover. Kan bli riktigt mysigt.

Omkoppling sker

Träffade en människa idag, som jag har haft så svårt att tänka mig att träffa. Jag fick i princip tvinga mig att sätta mig på den blåa bussen som skulle skicka iväg mig med en hasighet varierande mellan 50 och 70 km/h till stan där han skulle sitta och invänta mig med två av mina andra kompisar, som skulle lämna mig och han ensamma sedan. Det kändes nästan som Mission Impossiable. Vilket det visade sig att inte vara. Och nu, helt otroligt och konstigt och knasigt och HELTOKIGT det än låter, så längtar jag faktiskt tills vi träffas igen. Vi behöver mer tid med varandra. Det kan jag redan säga nu.

(Jag måste ge honom en chans och det nu med tanke på hur illa vi har behandlat varandra ett tag.)



Min mobil ringer, jag får panik. Ska jag svara? Hur ska jag svara? Ska jag säga mitt namn? Efternamn? Smeknamn? Vad vill personen i fråga? Varför ringer dem mig? Ångest, ångest, ångest. Den är total och den är hämningslös. Den tänker inte låta mig vara i fred. Den biter tag, ett ordentligt tag, som visar att den tänker hänga kvar. It's sticking out till the end. Och jag börjar snurra runt för att den ska släppa sitt grepp på mig. Men ingenting funkar. Istället blir jag yr och blir illamående.


Vill jag ha dig nära eller vill jag vända mig och springa?
Fan, jag vet inte någonting längre.
Damn boy, you make me so confused.

En ridå åker ner, välkommen till föreställningen

"Lets rewrite an ending that fits instead of a Hollywood horror"

Jag kan vara vem som helst. Jag kan vara vem som helst du än vill att jag ska vara. Och allt detta endast för att alla andra, utom jag själv, ska tycka om mig. Fast jag klagar inte för jag är nog ganska nöjd trots allt. Men jag håller ändå min fasad uppe. Det är bara vissa som den släpps ner för. Ridån åker ner. Hej Erika, det var ett tag sedan man såg hur du såg ut bakom masken. Välkommen till verkligheten. Här delas slag efter slag och spark efter spark ut. Det finns bara en enda regel här.

- Allting delas ut ENDAST under bältet.

Och mänskligheten förvandlas helt plötsligt till den läskigaste, återkommande mardrömmen jag varit fast i under nätterna under en lång period. Jag sitter fast i den just nu, i denna sekund.

Vänta skriker du, vänta bara lite ...

Vi väntar inte längre på någon. Ingen väntar på någonting längre. Det är nu, nu, nu eller aldrig.

Men jag har alltid varit dålig på att minnas manus och repliker. Jag blandar ihop allting. Jag säger fel. Jag rör mig fel, för mig fel, gör mig fel. Varje gång lyckas jag.

Ridån har åkt ner, föreställning har slutat. Nej vänta, det här är bara början. Det är bak och fram. Omvända roller.

Välkommna vänner. Välkommna hit till denna nagelbitnade föreställning. Våra skådespelare har fått helt nya roller, helt nya repliker och helt nya liv att utnyttja hur dem vill. Hoppas ni kommer avnjuta denna föreställning. Tack.