söndag 17 augusti 2008

Kärlek är ett brev, skickat tusen gånger

Tänk vad fem månader av okunnighet och dumhet kan leda fram till?
Att det skulle ta så lång tid att inse att vi kunde få någonting att fungera så här bra? Att få någonting att kännas så här rätt? Det är bara sinnessjukt. Det är precis vad det är. Men med ärlighet så är jag kär. Nej, det är nog fel. Jag är jätte kär. Och jag brukar vara en sån där svår-fångad brud, som det så fint kallas, men inte när det gäller honom. Inte överhuvudtaget. Vakten som står vid muren bara överger sin post och han får fri tillträde att gå som han vill. Det finns ingenting jag kan göra för att hindra det (och även om jag kunde, så skulle jag inte). Mina kompisar sa att jag såg så lycklig ut. Det är det som är grejen; jag ÄR lycklig.
Äntligen får jag kalla honom min. Äntligen är han min pojkvän. Han tillhör mig. Men jag äger honom inte. Jag har inte "köpt" hans rättigheter. Dock känns det bra.
Oliver - min pojkvän.
Jag känner mig så vuxen och så kär och så omtumlad.
Det här känns jätte bra.
(Jätte tryggt <3)


Oliver hjärta Erika.

1 kommentar:

Oliver Sneath sa...

Vakten som står vid muren bara överger sin post och han får fri tillträde att gå som han vill. Det finns ingenting jag kan göra för att hindra det (och även om jag kunde, så skulle jag inte). Mina kompisar sa att jag såg så lycklig ut. Det är det som är grejen; jag ÄR lycklig.
OMFG du fattar inte vad de två raderna gjorde till mig?