I'd break into for you

I'm missing you, but that i think you knew.
Åkte hem från älskling igår. Och tro mig när jag säger att det känns tomt. Men det löser sig. I promise.
Är hemma från skolan idag. Gick och la mig halv 10 igår på grund av huvudvärk. Imorses när jag vaknade bestämde sig Herr Migrän att göra ett besök. Tydligen tyckte han att det var allt för länge sedan sist. Jag instämmer inte men jag har ingen åsikt. Så dagen i sin helhet går ut på att sova, läsa lite, städa lite och sova ytterligare lite till. Ska skriva ett mer seriöst inlägg senare.

Oliver - jag älskar dig.

Cheshirecat och kemiprov

Jag har utvecklat en väldigt hälsosam eller väldigt ohälsosam, beroende på hur man ser det, beroende för Alice in wonderland - och the cheshirecat. Ska för övrigt bli skönt att "fly" hemifrån denna helgen igen. Åker till det lilla sämhället Värnamo, igen.

Kemiprov imorgon, blir så skönt när det är över. Normalt att ha sitta och kallsvettas av ångest ca 24 timmar innan man ska sätta sig ner och skriva det? Trodde väl inte heller det.

Någon som inte behöver matrialism?

Är ett tvprogram viktigare än mig? Menar du seriöst att säga att du bryr dig mer om en elektrisk pryl som kan gå sönder lite lättre än mig? Jag som ändå är en människa med riktiga känslor, men som ändå kan sönder av dina ord?


Tänkte väl det.
(matrialism är viktigare.)

Att sätta punkt för gamla vanor och skapa nya

Nu har jag satt upp några mål för mig själv till nästa år. Det känns bra att man äntligen har någonting att se fram emot och liknade. Några av dem punkterna är:

1. Tävla i SM, Borås Open och Ordkrig -09
2. Köpa nya kläder som är bekväma och som passar
3. Fira alla hjärtans dag tillsammans med Oliver
4. Skaffa rött hår igen

"Some trade come in a little glas viyel. A little viyel? A little glas viyel. And the little glas viyel goes into the gun like a battery. Battery. And the sidetreck gun goes somewhere against your anatomy. And when the gun goes off it sparks and your ready for surgery."
(Vill se REPO The Genetic Opera när den kommer ut)

Poeter övertog Norrköping

Det har varit en sjuhelvetes 4 dagar. Ordkrig -08 har verkligen varit värt det. Och nu har jag äntligen fått tid till att tänka lite och skaffa mig lite mål till nästa år. Inte bara inom poesi, utan jag själv som människa och person. Det känns bra.

Från 16 poeter i induviduella grundomgångarna till 7 finalister.

Moa, Josef, Henrik, Vilska, Carin, Stubbe, Amanda.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var en fantastisk och jämn tävling. Också om jag sa att det inte var rätt poeter som gick till finalen. Men slutgiltliga duell finalen gick mellan Henrik och Amanda.

Vinnare: Henrik Berggren

Det var han värd. Verkligen. Hela helgen har handlat om inte bara en tävling utan också gemenskap. Poeter lämnar inte andra poeter utanför. Varför skulle dem? I mina öron låter det bara som en korkad idé. Typ:

"Hey, titta på honom, han sitter där borta helt själv, men titta inte då, då kanske han tror att han får sitta med oss då, fy, nej, rätt åt honom."

Glad att det faktiskt inte händer sådant inom våra kretsar. Om man nu faktiskt kan kalla det så utan att det ska låta som någon slags sekt. För det är vi verkligen inte.

Och mitt lillfinger har numera svullnat upp. Det gör ont. Hemskt ont. Plus att jag borde plugga. Observera att jag skrev borde. För jag har inte ens lyckats öppna böckerna än.

Ordkrig i norrköping

Nu åker jag och laget iväg till Norrköping. Teampiece på Ordkrig - it's asswooping time.

We're only in it for the drags kommer att äga. Torsdag till söndag blir jag iväg. Have an awesome time while i'm away.

Major drawback

Det blev inte riktigt en sådan lyckad dag som jag ville att det skulle vara.
Punkt slut.

P.S, i love you forever and today
Om jag, någon gång, skulle få frågan vem den bästa pojkvännen i världen är skulle jag svara, utan tvekan, min. Han är jättebra. Seriöst.

Samla ihop dig själv, detta ska gå att lösa

Ska snart tiptaptoppa in i skolkuratorns rum för att prata lite. Väl behövligt efter gårdagens lilla utbrott på en viss person. Nu hörde jag personen i frågas skratt här i korridoren tror jag. Trots detta börjar inte lektionerna förrän kvart över 9 idag. Äsch då.
Nu får jag ta mig samman.

(Krya på dig älskling)

Flyr undan verkligheten för en helg

Spontana saker still gets me going.

Att ge prester till sina älskade är nog det bästa jag vet. Inte bara att ge för sakens skull utan att verkligen ha tänkt efter först. Reaktionen man får är viktigast. Personlig åsikt dock.
"Fly" undan från verkligheten en stund denna helgen har varit skönt. Tågresan gick bra, trots nervositeten. Kramar, kyssar, leenden som slår i mellangärdet, hjärtat och ögonen är bland de bästa känslorna man någonsin kan uppleva.

Värnamo är en trevlig liten stad, vill jag påpeka. Iallafall om den får upplevas hand i hand med den bästa av dem bästa. Blivit lite beroende av Pucko också. Ganska passande? Dock ingen höjdare att se pojken ligga och ha konstant ont i huvudet, halsen och nacken. Fast det är lite roligt att "leka" söt flickvän och pyssla om. Man känner sig uppskattad när pussar delas ut som tack för att man gör ett bra jobb.

Tack för att du är så bra Oliver.
(porriga engelsmannen blev äntligen min)

Överbeskyddande morsa som släpper gränser ibland är bra

Imorgon blir en spännande dag. Det är nämligen så att jag, pyttelilla jag, ska åka tåg en liten längre distans själv. Okej, en timme och 20 minuter. Men för mig är det stort eftersom jag har en överbeskyddande mamma och en pappa som bara håller med henne. Efter att ha ringt och pratat med pojkvännens mamma och försäkrat sig om att allting går bra - får jag tillåtelse. Får väl tacka mamma. Puss på dig mamma. Förresten, tack för pratstunden i tisdags. Det känns äntligen som om vi är nära "vänner" igen (om man kan kalla det så).

Nu ska jag sova och längta tills morgondagen. Hej hopp.

Forskare: Jorden går under idag, Erika: Glöm det!

I sometimes slip up.
I sometimes can't breathe.
I sometimes have a crooked heart.
I sometimes let go.
But most of the time, I say I'm sorry.
And I am.


Det har kommit ytterligare ett oförberett gupp på min stig, som jag halkade och lyckades stuka foten i. Ligger kvar, ligger kvar, ligger kvar.
(jag borde resa mig snart, inte sant?)
Jag har iallafall tagit ett steg i rätt riktning. Jag har sökt hjälp. Kanske inte den bästa hjälpen man kan få, men det är en början. Och en början är alltid en början. Oavsett vad den leder till. Tyvärr lärde jag mig den svåra vägen. Syster T sa att vi måste bli bättre på systersymbiosen för just nu kliver vi bara i varandras fotspår. Och det känns ju väldigt onödigt. Vi borde lära oss från varandra.

Och jorden ska tydligen gå under idag, fast ändå inte. And if it does, så älskar jag dig Oliver. Förlåt för att jag inte mår sådär tip-top perfekt hela tiden. Och när jag rullar in på stationen och ser dig, så behöver jag att du håller om mig. Sådär länge, gosigt och inborrat som bara du kan.
Jag ska ge dig en sak på fredag. Du förtjänar det. För just nu har jag betett mig som en skitstövel. Hoppas du kommer att gilla den. Trots att du förtjänar världen.

En tonårspoet på väg neråt

Det sitter en främmande flicka i min säng. Hon säger att hon vill prata med mig. Jag säger prata på. Och hon börjar prata.
Hon berättar hur hon är en olycklig tonårspoets dröm som har fastnat någonstans mittemellan sista godiest och munnen. Hon berättar hur hon inte använder punkt i sina uppsatser längre och hur hon klippte av sig allt sitt hår mitt i natten. Mina färgglada kuddar verkar göra henne gladare men ändå aldrig tillräckligt.
"Ingenting är någonsin tillräckligt," avbryter hon sig själv mitt i en mening med att säga. Jag ber henne förklara vad hon menar, men då skakar hon på huvudet och säger,
"Det var inget."
Hon börjar om, och förklarar sitt liv som ett soundtrack. En repig skiva som ingen vill lyssna på. 80-tals disko med hemska låtar, utsvängda byxor och hippie t-shirtar ni vet? Hennes liv är ett soundtrack, just nu spelas en dålig låt, och det går inte att spola framåt. Den har fastnat på repeat. Hennes liv går i repeat. Samma soundtrack. Samma dåliga låt. Samma 80-tals disko musik som hennes pappas säkerligen lyssnade på när han var ung. Fast i smyg.
Hon tystnar. Jag tittar bort. Jag tittar tillbaka. Hon sitter inte där längre.
Nu inser jag.


Flickan jag satt och pratade med, hon är jag.

Det börjar bli bra nu

Den här helgen har varit perfekt. Nej, mer ÄN perfekt. Tänk att lyckan kunde inta formen av en 16-årig pojke som är min alldeles egna speciella? Som jag bara kan slappa av med och vara mig själv med. Inga föreställningar. Inga masker. Ingenting. Bara jag, rakt igenom.

Oliver, jag älskar dig.

Snart är det skola, fast jag ska bara dit på två lektioner idag, för att jag ska följa med en kompis och vara ett stöd för henne. Hon behöver det verkligen. Och självklart ställer man upp för kompisar. Alltid liksom. Och tävlingen i fredags gick helt utmärkt. Både lag- och individuella.
Som individuell kom jag tvåa och laget, we're only in it for the drags, gick vidare till finalen. Jag tror, helt seriöst, att jag gjorde en av de bästa läsningarna jag någonsin kommer att göra. Dock efteråt ville jag falla ihop som ett ton överkokta spagetti, men det löste sig sen. Tack till alla som var där och hejade på mig/oss. Erat stöd betydde verkligen mycket.

Bussen går snart och en lockig Erika ska springa iväg till den.

Lider av något som lurar och finns hos alla

Prestationsångest är hemskt. Jag talar av egen erfarenhet. Det känns som om allting jag har gjort på senaste bara har blivit totalkasst. Känner egentligen bara för att skräpa allt, rakt ner i papperskorgen med det, men nej. Tänker inte låta mig själv vara så svag, att jag ger in till suget att göra det.
Jag har så mycket och ändå är jag inte riktigt ... nöjd. Men nöjd kommer jag nog aldrig att bli. Strävan efter mer kommer alltid att hemsöka mig. Som ett och annat gammalt minne. Jag tror att jag kommer spy vilken sekund som helst. Ordspya.
Sätta mig och skriva ner lite i dikter. Blir det inte bra så tänker jag inte skräpa dem. Nej. Jag är inte så svag. Aldrig kommer jag att bli så svag. Erika Graham är inte svag!

Jag har hittat mig själv en förebild

"You breath when your heart is broken
You plant seeds in the cracks and pray for rain
You teach your sons and daugthers,
that there are sharks in the water
And the only way to survive is to take a deep breath and
Dive." - Andrea Gibson

När jag blir stor, eller som allra helst nu, vill jag bli lika duktig som Andrea Gibson. Detta är verkligen en poet jag ser upp till. Trots att hon är engelsk och kanske just därför.


Mitt mål denna tävlingssäsong: Att bli riktigt grym.