The mening of a word in a bad way

anxiety
Meaning: A feeling of distress or uneasiness caused by fear of danger or misfortune and also occuring in some forms of mental disorder.

So i just want to ask - where did i go wrong?

(Jag vet att det är ett dåligt inlägg och att jag egentligen inte borde lägga upp det, men jag gör det ändå. Bara för att trotsa mig.)

Tell me who sucks the most?

Virvel virvel i huvudet där, säg mig vem som mest förvirrad är?
Du Erika. Det är du som är mest förvirrad här. Ja, det är det då sannerligen. Instämmer helt och hållet. Ska strax ut och gå några kilometer och förbränna några gram fett med Tina systrami. Måste bara få gå snabbt och försöka prata av mig samtidigt. För jag måste skaka av mig alla känslor just nu. De som väller över mig som kvicksand. De vill att jag ska drunka, de vill höra hur jag försöker dra in luft i lungorna men aldrig riktigt lyckas tillräckligt väl.

Får försöka hålla ihop mig själv tills helgen. Fast jag har inte riktigt förstått att jag åker till Oliver. Allting för tillfället känns tomt och apatiskt. Ungefär. Nästan iallafall. Självförtroendet åkte förresten rutschkana i måndags och tog sig aldrig riktigt upp igen. Bara så att ni vet varför det kommer såna tråkiga, deppiga blogginlägg på senaste.

Och idag har varit sämre än sämst. Blev väckt en halvtimme tidigare än jag skulle faktiskt gå upp. Det kallades sovmorgon, fast tydligen inte denna morgonen. Sen stod jag och väntade på bussen som aldrig kom. Tydligen var det för halt. Det betydde att jag blev tvungen till att stressgå till skolan med världens tygnsta väska. 3 kilometer tog 20 minuter och jag lyckades att inte trilla en enda gång. Dock regnade det samtidigt så jag var blött, sur, trött, irriterad och alla humör åt det hållet som det går att vara.

Be healthy for your own sake

Nu tar jag tag i saker och ting.
Oavsett hur lite tid jag egentligen har ska jag försöka se till så att jag går ut och går nästan varje dag. Måste få bättre motion, kondition och kroppsform. Och Oliver ska gå ut och gå med mig när vi är med varandra så det känns skönt. Måste tänka på så mycket nu. Går det inte bara att pausa tiden så att jag hinner göra allting jag vill göra?

Ska iallafall bli en friskare och hälsosammare människa. Så. Nu var det bestämt. Jag ska försöka minska mina kärlekshandtag. Punkt slut.

Valmöjligheter, tänkt på det?

Tänk dig att du står inför nya valmöjligheter. Inför nya val du måste välja. Nya vägar, nya beslut, allting är bara ... nytt. Vilken väg man ska ta verkar omöjligt. Vill man ha förändring - vill man inte? Vågar man prova något nytt - vill man stanna där det är tryggt?
Välj. Du får 1 minutsbetänke tid.
Tiden är uppe. Klart. Välj. Du måste välja. Nu. Direkt. Finns inte tid över. Det finns ingen mer tid kvar att ge. Varför känner vi oss så pressade av tid? Vi har tid kvar. Om man borträknar olyckor. Jag vill tro att jag kommer att få leva lyckligt i de ca 70 åren jag har kvar. Ett långt och lyckligt liv. Men alla valmöjligheter jag ställs inför blir ibland allt för påfresande. Som en matbufé. Nej, jag tänker inte välja bort någonting. Eller tänker och tänker, det handlar mer om min vilja. Ibland är den stark och ibland är den mindre stark. En mur tänker jag min vilja som. Det finns vissa som har koden till dörren. Andra får mer eller mindre försöka klättra över så bäst de kan med bergsutrustning. Jag kan hissa upp en "lycka till" flagga så att den ser den över muren. Sen är det bara att hålla tummarna på att eran vilja är tillräckligt stark.
Sakta men säkert lyckas vissa. Det känns bra. Att folk orkar kämpa för att lära känna; The Real Erika Graham.
Att finna viljestyrkan till saker kan tyckas vara omöjligt. Det gäller att gräva. Inte bara krafsa lite lätt på ytan, men jag ska egentligen inte säga någonting om det. Själv är jag inte så duktig på att gräva. Inte för att jag är rädd för att få smuts under naglarna, de obefinntliga naglarna det vill säga, utan mest för att jag är rädd för vad jag kommer att finna. Under all den smutsen och i det hålet, vet jag inte vad jag kommer att finna. Tänk om det är något hemskt? Något jag bara helst hade velat skulle ligga kvar under ytan?
Äsch, vad du är ytlig Erika.

Valmöjligheter som sagt. Välj snabbt. Välj efter din magkänsla. Välj efter den informationen du har vid den tidpunkten du måste ta beslutet. Det kan bli fel, men det kan också bli rätt.
Det handlar mest om att våga.

Tiger Lou, spoke me right into the heart

you breathe no life into me,
YOU JUST BREATHE INTO ME.

Tiger Lou igår var fint. Verkligen fint. Trots att de i början bara spelade låtar från deras nya skiva. Där jag bara har hört 1 eller 2 låtar ifrån. Det gjorde mig inte så mycket. Tyckte ändå att det var vackert. De gick ut, kom in igen och började spela lite äldre låtar. 4 äldre låtar för att vara specificik.
1. The War Between Us
2. The Wake Hooray Hooray
3. Nixon
4. The Loyal
Under Nixon satt jag och grät. Det var så fint. Jessica satt jämte mig och pussade mig på kinden och upprepade: Vad söt du är, vad söt du är!
Verkligen en upplevelse, trots min icke-existerande pepp före. Mådde inte så värst bra, men det har gått över.

En väldigt fin dag, väldigt väldigt fin

I am going to be fine, and ever more so.
Idag är en väldigt bra dag. En ovanligt bra dag. Ingenting kommer att förstöra den här dagen. Skolan har varit rolig. Hör ni?
På historian kollade vi på någon bra film - som jag såklart började gråta till när slutet kom. Jag minns inte titeln, för att den var fransk, men den handlade om första världskriget.
På matten fick vi ut matteproven vi gjorde förra veckan. I matte a kursen fick jag väl knappt G. Det var på gränsen. Detta provet, i matte b kursen, låg jag på gränsen till VG. Jag förstår knappt. Mina mungipor har höjts och jag får ont kinderna av att le såhär mycket. Jag är glad. Så glad att jag ringde mamma och berättade om den här nyheten. Hon bara skrattade och sa:
"Det vet jag väl."
Samma svar fick jag från Oliver när min telefon pryddes av hans namn. Att folk faktiskt tror på mig lite mer än vad jag tror på mig själv är ganska underbart. Måste dock få upp mitt eget självförtroende också, men "Rome wasn't built in a day and neither will my confidence".

Twilight premiär ikväll. Plus att jag måste shoppa lite nya kläder snart, insåg igår att jag hatar hela min garderob. Sen måste jag verkligen komma på någon bra fotoidé. Har ett på lager men jag har ingen aning om hur bra den blir i verkligheten, om man säger så. Snart är klockan 9. Egentligen inte, men en flicka kan väl ändå få hoppas lite eller?

Premiären - make me breath

Premiären till TWILIGHT går av stapeln på fredag. Och jag ska dit. Jag ska gå på premiären till den bok som bokstavlingen fick mig att tappa andan. Can't understand it. Really really can't.

Saker som är mindre eller inte alls okej

Nu får det vara nog.
Nog på onödiga sjukdomar som ska komma och inta min kropp. En förkyld näsa, okej. En hosta som är lite jobbig men som går över, okej. Ett inflammerat nagelband, OKEJ. Vad som inte är okej är att få urinvägsinfektion. Jag har faktiskt varit jätte försiktig med att inte åka på det. Jag har inte suttit på några blöta trappor trots att lusten har varit stor när tröttheten övertar. Jag har inte sovit utan trosor med öppet fönster. Inte rättvist.
Sen att vårdcentralen nekar mig vård första dagen då allting svider som värst är inte heller okej. De sa att jag skulle försöka göra vad jag kunde och om det inte blev bättre efter det, utan fortfarande gjorde ont, skulle jag ringa igen. Jag börjar tro att vårdcentraler är smygsadister. De tycker om att vi små medelmänniskor, som inte kan få pecillin mot vårat ont själva, ska lida lite innan de behöver göra något.

Jag är trött på att min kropp ska behöva utstå helt onödiga infektioner. Och imorgon ska jag tydligen kissa i ett rör om det fortfarande gör ont. Det blir ju bara bättre och bättre.

En ovanlig helg man aldrig lär glömma

Oslo var fint. Verkligen jätte fint. Så fint att jag vill tillbaka redan nu. Eller, det är mer för att få vara tillbaka i Olivers närhet. Det suger verkligen när verkligheten hinner ifatt en efter sånhär helger. Skolan, sömn, plugga - det har tappat sin mening. Numera gör jag det av ren rutin. För att jag måste. För att jag ska lyckas komma någonstans i livet. Vilket jag hoppas att jag gör.

Olivers bröder, Johan och Robert, plus deras inneboende: Dan, Stephan och Jesper, var HELT sjuka. En riktig ungkarls lya. Fick väl ta lite stryk för att jag var australienare. En såkallad "Abo". De förklara att de förstås skämtade, och jag skrattade och sa självklart gjorde dem de! Det fattade jag faktiskt.

Nja, men stämningen var inte ens spänd. Alla pratade så avslappnat om allting. Genast kände jag mig som en i mängden. Riktiga Svenssons vågar knappt dra upp ämnet sex - i denna lägenheten pratades det nog en aning för mycket om sex. Fast på ett bra sätt. Kände verkligen hur mycket jag längtar efter en egen sådan lägenhet (tillsammans med Ollie my Boy självklart). Det kommer att bli så fint. Nu vill jag växa upp. Nu vill jag bli stor.

Okej, äldre då för jag lär inte växa så mycket till.

Matte B provet i fredags kändes bra. Det låter helt otroligt och jag tror att jag kommer att börja gråta om jag får G. Av lycka dock. För matte har aldrig varit min starka sida. Bara jag inte får IG. Bara inte det.

Utan rimliga gränser? Äsch släng er i väggen

Jag klarade mitt naturomprov. Hon frågade mig varför jag inte gjort så på första provet. Mitt svar blev: Självförtroendebrist antar jag. Och där har jag väldigt väldigt rätt.

Vill bara påpeka att jag älskar när det är fullmåne och en "systrami" ringer och säger att nu ska vi bannemig ut och gå! Initsiativ, me like. Sen att fullmånen lyser över den skuggbelagda skogen gör mig inte heller så mycket. Mer än att ta andan ifrån mig. Då jag bara ser vissa blåa fläckar där månen lyser.
Och en systrami som går jämte mig, frustar, pratar och delar med sig av sitt liv. Iallafall de delar jag har missat. Och tvärtom, att jag informerar henne om det hon har lyckats missa. Uppdateringarna kommer så sällan då skolan har fått ta över så mycket av mitt liv. Det var en skön omväxling.
Imorgon åker jag utanför Sveriges gränser - till Norge. Med den personen jag känner mig i princip tryggast med. Så det känns ja, tryggt? Fast före allt det här sker, går mitt matteprov av stapeln. Det känns som om det är dags att stänga av datorn nu och sova för imorgon kommer att bli en lång dag.

Det handlar om att leva utan självförtroende

Övre bilden: En tavla Oliver gjorde till mig.

Nedre bilden: Ett "re-make" av tavlan i ihopklippt fotoform gjort av mig.

Konstnärliga på olika sätt.

Efter all gnäll, huvudvärk och icke befinntlig matlust på grund av pluggande av natur i 7 och en halv timmar i söndags, har det lönat sig. Iallafall än. Provet är imorgon. Muntligt. Jag får hoppas på att jag klarar det. För nu känns det som jag kan det. Jag borde ju kunna det, så mycket som jag har slitit för det.

Förresten - vi har lyckats lösa lite av det myseriet till att allting låser sig och blir svart på prov för mig ibland. Det bygger på mitt självförtroende. Utan papper känner jag mig genast osäker, otrygg. Tycker inte om att kasta mig själv utan någon säkerhetslina. Det gäller i alla försök jag gör. Jag har inte det självförtroendet att tro på att jag kan eller att det löser sig. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit en liten fegis. Fast det handlar nog inte om hur feg jag är - det handlar om att jag inte tror på mig själv. Kapaciteten finns där bara att jag inte verkar kunna plocka fram den.

Det skulle kännas så bra om allting bara släppte. Att jag kunde få lite mer tro på mig själv och därmed kanske lyckas med något? Vi får väl se hur det går med det. Försöker tro lite mer på mig själv dag för dag. Dock har det inte gått så bra men imorgon är en ny dag. Och en ny dag innebär nya möjligheter.

Spontana saker får mig fortfarande på fall

Hur ska man kunna förklara med ord, när det inte ens finns tillräckligt? Tillräckligt för att förklara hur glad jag blir av spontana saker, oavsett hur småa eller stora de är. Jag vet att jag har skrivit det förut men jag står fortfarande fast vid det.
Igår får jag sms där det står:
Önskar jag vore hos dig!
Efter några timmars intensivt pluggande med krångliga formler i organisk kemi så snurrade mitt huvud lagom. Några minuter senare anländer ytterligare sms med orden:
That wish will be granted, sooner than you think.
(Ni förstod förhoppningsvis att det var Oliver smsen anlände från.)

Pappa kommer in vid 9 tiden, säger någonting helt obetydligt, stänger inte min dörr och säger: Hold on Erika.
Dörren flyger upp och där står han. Står han där med just det där leendet. Och det känns som de ja vou. Det är det också. Det här har hänt innan. Ni må förstå att det är lika underbart varje gång. Han stannade från 9 till 11. Efter han åkt lyckades jag inte somna förrän 12.
Behöver jag påpeka att jag är trött idag men att det verkligen verkligen var värt det? Nej, det behöver jag nog inte. Ni förstår nog det ändå.

USA valet - en speciell dag i historian

Är det någon som är helt totalt efter och inte vet vem som vann valet? För det visste jag direkt. Och jag är nöjd. Super nöjd, trots att det ändå gäller USA. Men folk förstorar ändå upp vad Obama vill göra för ändringar. Det kommer inte att ske så snabbt som folket vill. Tror ni att de kommer att bli missnöjda?
(Hemlighet: Det är USA vi pratar om, klart att dem kommer att bli missnöjda.)

Skulle John McCain vunnit skulle det blivit ytterligare 4 år av Bush-åsikter och fasoner ungefär. Det här kommer att gå ner i historian. Vilket är den lektionen jag ska ha nu. Så tjingeling.

Medelmåtta som vill vara mer

DESTINATION: nowhere
Det känns inte som det är på väg någonstans. Fast det kanske beror på att allting går så snabbt att jag inte hinner känna igen mig, förrän jag är på väg igen? Nej jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har svårt att sova nu. Svårt att somna utan Olivers armar runt min midja. Utan hans småsöta sussningar i mitt öra. Istället ligger jag och vrider och vänder mig hela nätterna. Sliter upp mina lakan och virrar mig dubbeltvarv in i dem. Det hjälper inte heller att jag ligger och tänker på skrattande clowner. Som skrämmer livet ur mig.

Alla vägskyltar säger höger - vänster - höger - vänster; vad gör man om man, som jag, måste ha betänketid? Detta för om man, som jag, har höger och vänster dyslexsi? Det är jobbigt. Särskilt när beslut måste tas sekunden dem ställs. Jag kan inte hjälpa annat än att känna en viss press. Jag vill inte tvingas välja någonting. Måste man? Måste man verkligen?
Sen är jag väldigt trött på att vara en G elev. Sure, G är bra. G är godkänt. Antar jag. Jag vill vara mer än medelmåtta. VG vore okej. VG vore mer än okej. Men jag är inte mer än medelmåtta - därmed får jag ett medelmåttligt betyg. Trots att jag pluggar så mycket att jag tror att jag kommer att dränkas av alla ångest. Och att jag har självförtroende som en död torsk ungefär.

Förresten så vann Obama USA-valet. Jag är helt ... mållös. Det var det här jag ville. Det var det här USA behövde. Förändring är på gång, hoppas vi alla.