Av Erika Graham

Detta är en text jag har jobbat på i ca. 1 månad.
Var inte rädda att tycka till. Jag blir mest bara glad.


STEG 1
Krampaktigt krama om kroppen.
Måste hålla allting på plats. Det får inte brista. Det får inte gå sönder. Bitarna måste hålla sig på plats. De bara måste .. Håll ihop hjärtat. Håll ihop senorna, nerverna, blodet, cellerna, ådrorna. Håll ihop. Håll ut älskling.
Han viskade lögner i mitt öra om nätterna, varje natt, innan vi skulle sova. Han viskade löften om evigheten och om onda drakar och goda riddare. Han viskade att han kunde vara min riddare, att han kunde skydda mig ifrån allt det som Gud den Allmäkte kastade åt mitt håll. Han viskade att han aldrig skulle lämna mig. Han viskade att han kunde vara stark, åt oss båda två.

STEG 2
Visa internationella segertecknet; fuck you fingret.
Nätterna är jobbiga då varenda doft påminner om honom. Trots de 236 dagar, 4 timmar och 24 minuter sen (men vem räknar här egentligen?) han lämnade mig. Bara gick rakryggad därifrån, inför allas blickar. Inte en enda skuldkänsla. Inte en enda blick bakåt. Inte någonting. (Trodde du helt allvarligt att jag var så blind att jag inte såg dig skaka av gråt så fort du rundat hörnet?) Jag röker John Silver om nätterna. Blåser ut röken igenom näsan och låtsas att jag är en drake. En sån där grön, jättestor och farlig. För, du var väl min riddare? Och riddare dödar drakar.

STEG 3
Du skriker att kärleksballader är skit.
Och jag skriker mina stämband hesa att det är du som är skit. Trots det slutade jag aldrig att vika dina kläder eller packa dina resväskor. Klamrade mig fast vid hoppet av ett ingenting. Och nu står jag här. Igen. Du lovade att ringa. Du lovade att du skulle ringa inatt för att se hur jag mådde. 3 timmar har gått. 3 timmar och 11 minuter har gått. 3 timmar och 59 minuter har gått och du har inte ringt. Mobiljävel. Tekniska mobiljävel, sluta inte fungera. Spela den meningslösa Svampbob låten. Nu.
24 timmar utan din röst. Det här är smärta.

STEG 4
Min älskling sipprar igenom mina fingrar som sirap
Vill då bara påpeka att rappsolja är smidigare. Och mycket mycket mindre socker i. Så kom inte och prata om sockerbrist eller abstinens. Jag har redan koll på vad allt det där faktiskt är. Jag visste det före du kom in i mitt liv och jag vet vad det är nu efteråt. Trodde inte det kunde göra så ont. Hjärtat är trots allt bara en muskel. Den kan inte brista. Den kan inte någon annan misshandla. Men det var precis det han gjorde. Och nu smäller varenda cell i min kropp. Det låter som sånadär skämtsmällare, pang pang pang i hela bygget.

STEG 5
Steg 5 i 4 stegs programmet finns inte.
Omprogrammering omes ombörjas. Tack för att du följde instruktionerna. Låt oss nu börja om.

Glappande käftar ska hållas stängda

Oaktiva Erika kryper äntligen fram igen. Det har varit för fint väder för att slösas bort på att sitta inomhus och försöker påverka eller återberätta saker igenom en blogg. Eller vad säger ni? Men jag har verkligen fått tid till att tänka på flertal saker.

1. Jag är glad för att Sverige äntligen dragit en lyckolott i vädret
2. Kulturveckan på Bäckäng kom och gick och var helt underbar
3. Jag har ett nudelpaket kvar som ligger och väntar på mig

Men sen kom jag att tänka på lite sämre saker också.

1. Jag vill åka till Oliver
2. Igår var det tre månader sen Sophie dog ( nagijala Sophie, nagijala )
3. Jag vill vara en duktig bloggare och poet

Men jag sitter och arbetar förfullt på några texter som jag ska ta mig mod till att faktiskt lägga upp här på bloggen. Jag är väl rädd för att kritiken ska tas för hårt, trots att jag egentligen inte bryr mig om det. Folk får väl tycka som dem vill. Däremot kanske dem ska tänka på;
- YTTRANDEFRIHETEN -
Den har nog glömts bort. För det var ganska roligt idag på bussen. Några "brats" (nej, jag är inte fördomsfull ut, jag bara förklarar hela stuket på deras "stil") satt på samma buss som mig, Johanna och Nora. Dem tittade åt vårat håll, lite fult och inte så fullt diskreta, vände sig mot varandra, tittade på oss igen och sen började skratta. Busshållspltasen närmade sig och då de inte visste att vi faktiskt också skulle av skrek de; "EMOHOROR", efter oss.
Jag började skratta. Det hela bara var så patetiskt skrattretandes. Deras miner var helt oslagbara när vi sedan klev av, precis bakom dem. Nej, jag brukar inte kaxa upp mig och nej, jag tar verkligen inte åt mig men jag kände mig tvungen att komma med en comeback. Det blev något i stuk med;
"Ja, och nu följer dessa emohoror efter er".
Den gick raka vägen hem. Även om man är urdålig på att läsa av en annans människas reaktioner, hade man nog fattat vad de tänkte. De önskade nog att de hållt sin glappkäft stängd.

Så folk, tänk på yttrandefriheten.
Eller något.

Sponata saker är underbara

Jag älskar spontana saker. Bara så där vips, så får man för sig att man bara MÅSTE göra det där. De allra flesta håller nog med mig.
För ett tag sedan hade min mamma städat hela mitt rum (spontant, sådär vips) och lagt en massa lappar på de flesta av mina kläder. Bland strumporna hade hon knyklat ihop papper och stoppat in i ett par. Senare på kvällen skulle dra på mig just dessa socker och det blev en himla besvärligt, och för att vara helt ärlig så skrek jag till och med till i tro om att det skulle befinna sig en jättespindel eller liknade där inne. Vecklade ut lappen för att läsa innehållet, där det stod; Visst är det besvärligt att ta på sockarna nu för tiden ;)
Lite check sådär. Härligt att veta att såna ryck faktiskt fortfarande existerar.
Nu igår kväll då skulle jag ta fram ett par byxor inför morgondagen. Sånt är jag alltid så noga med att göra - så slipper det bli så mycket mer stress om mornarna. Kände något kagligt innanför fickan. Plockade upp detta innehåll för att finna ännu en till lapp; Du trodde det fanns pengar här ;)
Rev upp mini-brevet som det nu var och såg bara 5 femmor fasttepjade med tre stenar. Ganska lustigt om man tänker efter - men jag blev 10 kronor rikare och en hel del gladare må jag säga.

Tragiskt nog så har vårt internet avlidit och vägrar att köra en Jesus och återuppstå. Men problemet löses innan kort hoppas jag. Bornet-gubben, som mamma så fint döpte honom till (inte alls placera någon i en kategori va?), ska hjälpa oss via telefonen idag. Vi lever liksom på 2000-talet, vi HAR telefoner och därav MÅSTE vi ha internet.

Idag var jag också på vårdcentralen och fick ny medicin. Ytterligare en till tablettsort som ska göra mig trött. Men dessa tabletter hette nu; Betapred och Tavegyl. Ska tydligen funka bra, så jag hoppas väl på det bästa. För jag klarar verkligen inte av att mina händer ser ut som om de har blivit rabiesmittade och att de kliar något så fruktansvärt.

Kulturveckan inleddes på Bäckäng. Soligt och inställda lektioner och jag mådde faktiskt bra. Senare låg ett pass med mossborttagning och grenupp-plockning som jag kände att jag verkligen inte hade armmusklerna till. Ganska klen kände mig och det var ingen skön känsla. Att mina muskler ska ha försvunnit är inte bra ju! Fast det finns en fördel. Nu slipper jag bära upp matkassar uppför dessa förbaskade 47 stycken trappstegen som jag ja, tragiskt nog, faktiskt har räknat! Och detta är sprialtrappor till råga på allt. Det kan ju inte bli bättre. Right?
Wrong.

Förresten så har jag kommit på att Risifruti är ganska gott, trots allt min grin om hur vidrigt ska tydligen ha varit.
Samma sak gällde med advokado.
Jag tror att jag ska sluta klaga innan jag smakat på någonting. Förutom fisk. Fisk är ett stort undantag. Faktiskt.

Älvorna viskar att det är okej

Förlåt för dålig uppdatering. Jag ska verkligen bättra mig med det här men skolan har tagit så mycket energi ifrån mig.

Igår tävlade jag i Poetry Slam junior final och kom tvåa. Jag är jätte nöjd för jag bara känner hur allting krampar runt mig och jag tror att jag börjar förstå det där med klastrofobi. Den där instängda känslan och paniken av att inte veta om jag någonsin ska kunna ta mig ut igen. Väggarna som sakta med säkert kryper nämre och nämre mig och det finns ingenting jag kan göra för att förhindra det. Alla fyra väggar vill sluka mig. Levandes. Men mig tar dem aldrig.

Kom hem och grät non-stop i ungefär 7 timmar, för att tårjävlarna vägrade sluta rinna. Det bara rann som om någon spolade en kran. Skakandes och med ett krampaktigt grepp om kudden grät jag tills mina ögon var uppsvullna. Jag kände mig som ett barn med downs-symdrom så kramaktigt kramade jag.
"Släpp aldrig taget" viskar älvorna till mig.
"Du klarar dig" viskar de.


Jag behöver någon som kramar om mig just nu. Bara håller mig i sin famn och säger; "det kommer att bli bra". Jag vill visa någon alla sidor av mig.
Men det är vackert väder och jag ska försöka att inte gå ner mig.

Personligt inlägg

Oliver, du förstår nog inte hur mycket jag längtar right? <3

Samhället är sjukt när sånt här händer

Ni vet precis vad detta blogginlägg ska handla om.
Det ska handla om det som har ruskat om hela Sverige. Det som höll oss på sträckbänken i 9 dagar och som äntligen blivit löst. Äntligen är nog ganska fel ord men finns det egentligen några rätta ord till att förklara detta otänkbara som hänt?
Engla, 10 år, död.
Det är precis detta det ska handla om. Och jag vill att ni läser. Jag vill att ni tar till er. Jag vill att ni först och främst ska BRY er.
Hur sjukt är det inte egentligen? En 10 årig flicka kan inte ens cykla hem från en trevlig lekstund på fotbollsplan utan att bli bortrövad och dödad. Det som gör det hela så hemsk, för min del är att jag har syskon. Två stycken tvillingar som är i Engla's ålder. 10 år gamla. Och dem leker också ute. Visserligen så nära att vi kan titta ut igenom fönstret och se dem leka men det spelar ingen roll. Ingen kan vakta en människa 24/7, eller hur?
Tänk vad mycket hon aldrig får göra, få uppleva. Hon får aldrig veta hur det känns att vara så förälskad att hjärtat nästan spricker. Hon får aldrig veta hur det känns att gråta sig till sömns varje natt för att en kompis tagit livet av sig. Hon får aldrig handla mat, aldrig lära sig om smink och plattång och narcossism och perfektionissm och klastrofobi och clourofobi. Aldrig är ett ord som slår starkt. För det betyder att någonting inte kommer att upprepas någonsin mer.
Aldrig mer.

Jag satte mig ner, skulle läsa tidningen som varje morgon. Väntade mig lite trevliga nyheter då jag vände på tidningen och såg att första sidan pryddes av rubriken;
"DNA-svar blev 42-åringens fall
Tioåriga flickans kropp hittad - den misstänkte erkänner fler mord"
Den ilska som flög igenom min kropp på de få sekunderna de tog mig att läsa det var verkligen inte att leka med. Hade någon sagt någonting olägligt där så hade dem fått sig en rejäl dos med stryk.
Hur kan smårubriker jämte då dra till sig uppmärksamhet när det står någonting såhär? Och krönikan som är skriven av Mikael Hermansson i detta repotage var helt mindblowning att jag kan lova att det rann en tår ner för min kind.
Min frukost åkte rakt upp igenom strupen och jag blev tvungen till att spy. Tankarna som glöf igenom mitt huvud var hur hennes kropp måste sett ut, hur rädd hon måste ha varit, hur mycket hon måste ha gråtit, skrikit, bett honom skona hennes liv, hur hennes sista andetag måste ha varit.

Jag kan inte uttrycka mig mer. Förlåt, men det går inte mer.
För jag är bara en enda ynka människa som vill försöka hjälpa men som inte kan göra det själv. Hoppas att ni tog er tid till att läsa, tycka till och bry er.
Tack.

Bacillbomber

Har ni tänkt på hur äckliga stopknapparna, som finns på bussar, egentligen är?

Ett scenario (som ni antagligen kommer att hata mig för); Tänk dig att du står i stan, klockan är 9 på morgonen och du är trött och oiordning gjord. Det står i gubbe, snett mittemot dig, och stirrar på dig. Hans hand åker ner i byxan och börjar röra sig där nere. Bussen dyker upp, du hoppar på och han går också på.

När du ska av trycker du på stop knappen, eftersom du verkar vara den enda som ska av.

Tänk hur många äckliga såna runk-gubbhänder har tryckt på knappen. Tänk hur många som har varit på toaletten och inte tvättat händerna som trycker på knappen. Salivbalciller, mensbaciller, bajsbaciller and the list just goes on and on and on.

Jag blir paranoid och vill verkligen inte trycka på denna äckliga bacillbomb till knapp. Vantar är alltid ett plus att ha i väskan som man bara kan använda som skydd.

Visst, det är ju inte farligt att få i sig så små mängder med baciller, det finns ju överallt annars, men vad jag menar är, lägger man upp det på det jag sättet jag nyss gjort blir man ju liiiite avtänd ifrån att trycka på dessa stopknappar, eller hur?

Så tänk på detta nästa gång.

Och ursäkta om jag har avskräckt er.

Störtning på gång.

Hårddisken måste rensas. Det krascher snart. All kunskap, all fakta och all information kommer att raderas och aldrig mera återses. Om du inte sparar allting på disketer. Men finns det så många disketer att spara hela mitt liv på?
Tänkte väl inte det.
Ni har rätt - detta handlar om mitt liv och om hur jag håller på att stressas sönder.
Jag håller på att gå in i väggen i framåt marsch med ett gevär i handen som jag höjer i takt med de olika målbrottsskriken.
Framåt marsch - marsch - marsch.
Välkommen Erika, tvåan blir bara värre.


Jag vill hoppa av skolan och lägga mig bland mina dammråttor under min säng, Tack.

Det här är hemskt. Jag tror att jag har fått skrivkramp för det känns inte som om jag har skrivit en enda vettig dikt på 4 månader. Det har jag säkerligen, men det känns verkligen inte så.

Jag har fått mina tabletter från skolläkaren nu. 3 gånger om dagen ska jag ta dem och dem kommer att göra mig trött och grinig. Jag vill inte vara trött och jag vill inte vara grinig.


Skrivarkramp är nog det värsta jag vet - och jag, poet Erika - har råkat ut för det. Damn it.

Hur ska jag förhindra pirret i magen när jag tänker på dig?



Screw that - låt det pirra.

Fair Fest

FAIR FEST
Nu kommer det ett inlägg om lördagens händelser. Ett himla tjat om vilka band jag såg och nuddade och habbla habbla tjat.
Band jag såg; Kid Down, Bella Boop & The Robbers, Chemical Vocation, Outrageous, Loving Chokes, Union Square, Herbrightskies, Mannen från Uncle, Shiloh, Lasse Lindh, Blackbush, Fearmydear, Marionette, Lillasyster och Early To Bed.
Jag kan med säkerhet säga att mina stämband är lite förstörde så det blir en himla massa tedrickande för mig dem här dagarna framöver, jag har träningsvärk i mina vader från allt hoppande, jag har rivsår och blåmärken vilket är ett resultat av moshskador och jag har också en väldigt stel nacke från all headbanging jag höll på med. Men jag måste bara säga en sak;
Det var så värt det!

Nu kommer det mer tjat. Stå ut med mig, snälla.
Bella Boop & The Robbers sågs först och det var uppladdning inför allting annat. Jag och Amanda ( metalheadsen fer sure ) dansade ganska oseriöst, precis som i våran video, och bara allmänt hade kul. Wille och Hannah ( emocrew ) hakade också på våran catchiga dans och där stod vi, 4 stycken svartkläda och svartsminkade människor, och dansade det oseriösaste vi kunde.
Drog till Kid Down efter det var slut och det var väl inte så himla mycket drag det. Blev ganska besviken men dem var bra live. Satt ner och såg Chemical Vocation för jag kände inte för att ta ut mig redan inne på andra timmen med 12 timmar kvar.
Det bar av till Outrageous, som jag och Amanda lovade att stå längst fram på, och vi bara skrek som små galningar. Dem kände igen oss från våran video och ville ha kramar i massor. Det var på det hela störtskönt. Pratade massor med dem mellan pauser och så vidare. Fick även deras autografer som nu hänger stolt på min vägg och jag har en tshirt med dem också.
Loving Chokes var jätte söta och helt underbara. Fick pratat lite med dem också. Sköna pojkar dem dära.
Union Square var ett jäkla drag och jag lyckades hamna i en moshpit tillsammans med några ganska långa pojkar samt Wille, Amanda och några nya moshmates. Trummisen var så het att jag hade kunnat hångla upp honom där han satt.
Herbrightskies var oförglömliga.
Shiloh var nog det sötaste lilla bandet jag har sett. Deras musik gjorde mig så himla lugn. Hannah stod nämligen bakom mig och höll om mig och jag, i min tur, höll om hennes armar med en hand och höll Wille i handen med den andra. Så stod vi och gungade i takt till musiken. Jag var tvungen att gå och kissa sen efter dem spelat klart. Då träffade jag dem och var tvungen att säga att dem var jätte bra. Först skakade jag hand med dem och talade om för dem att jag blev nästan lite tårögd av deras musik och så, sen ville jag ha en kram och det fick jag och nu minns dem mig! Fick dem på msn där dem skickade över låtar och dem minns mig som " den korta och kramglada tjejen Erika ", det är status det!
Mannen från Uncle var max röj och jag lyckades till och med bli utpött från moshpiten, landade på höften som kändes som om den krossades, blev hjälpt upp av Wille och rakt in i moshen igen. Jag behöver inte påpeka att jag är galen va?
Lasse Lindh var lugnande innan det skulle moshas igen.Blackbush var det också en jävlans mosh på. Fearmydear var bra men jag ville vara lite lugn innan Marionette spelade.
Och när Marionette spelade så kan jag säga att jag dog. Lyckades få tag i sångarens hand ungefär ett 10 tal gånger och han kom så nära mig, tittade mig in i ögonen och vi båda sjöng i samma mick. Jag kan bara säga att jag nästan svimmade. Och basisten kollade mig in i ögonen och kom så nära mig att jag trodde att han skulle pussa på mig. Keyboardisten flörtade också med mig och han var sjukt snygg.
Lillasyster var drag och jag stod och hoppade sönder tillsammans med Wille.
Early To Bed var bra men jag var ganska död vid det laget och på Neverstore somnade jag i Willes knä med Hannahs arm runt mig.

Behöver jag säga att den dagen var bland de bästa i hela mitt liv eller förstår ni det ändå?

Killer och annan konstig skit

Jag hade egentligen tänkt lägga ner det där med bloggen tills jag kom på att - det var en ganska dum idé. För vem ska jag då plåga med clownfobier, paranoija och ylande nätter då jag lider av sömnbrist?
Jo, ni får nog stå ut med Erika, neonskylten, ett tag till.

Jag såg en ganska sjuk sak i skolan igår. En affisch om en lek som heter Killer. Ni förstår ju principen i hela leken av bara namnet. Och jag vet att jag har drömt om denna lek innan. Det är helt sjukt läskigt. Det har också varit med i ett avsnitt av CSI - bara att Bäckängs version är väldigt mycket nedtonad.
Killer kallas denna lek - tydligen.
Det hela går ut på att man ska få en lapp, med ett namn på. Namnet som pryder lappen är namnet på en person som går på skolan och som frivilligt har gått med i denna dödslek. Sen så har man två alternativ att döda denna person på.
1. Ta 2 kompisar till, hålla händer i en ring runt denna person och skrik död, död, död, död.
2. Jag minns verkligen inte. Någonting hel skumt i alla fall och jag tror också att det innebar någonting med en penna men jag är inte säker. Det bara skriker smärta, eller hur?

Och för övrigt så är det kval till SM nästa fredag. Jag i princip vill inte vara med. Någon får nog släpa upp mig på scen för mina ben lär inte fungera. Jag säger bara; Matiss, Oskar, Moa, Erika och Alicia ( vad jag vet ). Och jag då.
Det känns inte bra. Det känns inte bra alls.

Men det är imorgon som jag sitter och längtar jätte mycket efter, och lördag också.
Jag ska sova hos Hannah imorgon och Wille kommer över en stund. Det kan ju inget annat än att bli alldeles alldeles knasigt och antagligen lär jag har träningsvärk.
Lördag är det Fair Fest i Vänersborg och jag menar, jag åker ju dit med Wille, Hannah och Amanda. Dem 3 plus jag kan ju inget annat än att bli jätte skumt. Så adderar du det med Red Bull/Power-King och så har du fnittrigt emoungar på ett tåg klockan 9 på morgonen. Det låter väl perfekt?
Jo tack. På söndag är jag död. Och återuppliva mig snälla inte. Jag har huset för mig själv och ska ligga och dreggla och snarka hur mycket jag själv vill.
( Ja, för det har jag ju hört från andra att jag tydligen gör ).
Det borde finnas fungerande medicin mot snarkningar. För folk klagar verkligen om man hinner somna före dem.
Det blir liksom; - Erika, kan du HÅLLA KÄFTEN FÖR I HELVETE!!!!!
Med tusen uttropstecken efteråt faktiskt. Och capslock.
Men caps lock behövs inte hela tiden. ( Caps lock är så himla Ö V E R S K A T T A T )
Bara så att ni vet.


Avslutar med att skriva att migrän är inte skiten.
Vi gillar inte migrän, punkt slut.

Coulrofobi

Jag ser clownerna, dem hoppar upp.
Framför mig - Bakom mig - Ovanför mig - Under mig - Överallt runt omkring mig.
Jag är rädd. Springer. Börjar springa. Vart ska jag gömma mig? Dem hittar mig, dem hittar mig aldrig. Jag hör deras skratt. Jag hör hånskrattet och jag ryser. Det rycker ofrivilligt i min högra ögonfrans. Ser ni hur det började ösregna nyss? Hann ni se eller blinkade ni?
Jag ser clowerna. Dem finns överallt.
Jag är clownen.
( jag är den som alla skrattar åt )
för jag beter mig dumt, idiotiskt, patetisk. Kanske i hopp om att någon ska se mig, titta på mig, märka att hey här är jag! För jag är så trött på att behöva be om ursäkt för min existans. Men det krävs ett liv för att kunna göra slut på en existans. Och tror att jag lyckades med det iförigår - så ännu en gång, Förlåt.

Hör du Erika? Barnen skrattar. Clownerna skrattar. Dem alla skrattar åt dig.
Så börja spring.
Spring tills dina ben frasar sönder, nöts ner och du har bara stumpar kvar.
Spring tills du känner hur lungorna fylls till gränsen, spricker och dränks i blod.
Spring Erika, bara spring. För allt du är värd.

För i natt, ja redan i natt, kommer clownerna ifatt dig.

Rashatet ökar och en blir feg

Var det inte Michael Jackson som sjöng;

" it doesn't matter if your black or white " ?

Tydligen så brydde han sig en aning för mycket och förstörde sig själv på kuppen. Han kanske brydde sig lite för mycket för att orka kämpa mot ras-hatet och våldet.

Det förekommer ju väldigt ofta i samhället det här med våld mot invandrare. Men det var nog ett fegt move av honom.

I'm sorry Michael, you DID care if you were black or white.