Älvorna viskar att det är okej

Förlåt för dålig uppdatering. Jag ska verkligen bättra mig med det här men skolan har tagit så mycket energi ifrån mig.

Igår tävlade jag i Poetry Slam junior final och kom tvåa. Jag är jätte nöjd för jag bara känner hur allting krampar runt mig och jag tror att jag börjar förstå det där med klastrofobi. Den där instängda känslan och paniken av att inte veta om jag någonsin ska kunna ta mig ut igen. Väggarna som sakta med säkert kryper nämre och nämre mig och det finns ingenting jag kan göra för att förhindra det. Alla fyra väggar vill sluka mig. Levandes. Men mig tar dem aldrig.

Kom hem och grät non-stop i ungefär 7 timmar, för att tårjävlarna vägrade sluta rinna. Det bara rann som om någon spolade en kran. Skakandes och med ett krampaktigt grepp om kudden grät jag tills mina ögon var uppsvullna. Jag kände mig som ett barn med downs-symdrom så kramaktigt kramade jag.
"Släpp aldrig taget" viskar älvorna till mig.
"Du klarar dig" viskar de.


Jag behöver någon som kramar om mig just nu. Bara håller mig i sin famn och säger; "det kommer att bli bra". Jag vill visa någon alla sidor av mig.
Men det är vackert väder och jag ska försöka att inte gå ner mig.