Coulrofobi

Jag ser clownerna, dem hoppar upp.
Framför mig - Bakom mig - Ovanför mig - Under mig - Överallt runt omkring mig.
Jag är rädd. Springer. Börjar springa. Vart ska jag gömma mig? Dem hittar mig, dem hittar mig aldrig. Jag hör deras skratt. Jag hör hånskrattet och jag ryser. Det rycker ofrivilligt i min högra ögonfrans. Ser ni hur det började ösregna nyss? Hann ni se eller blinkade ni?
Jag ser clowerna. Dem finns överallt.
Jag är clownen.
( jag är den som alla skrattar åt )
för jag beter mig dumt, idiotiskt, patetisk. Kanske i hopp om att någon ska se mig, titta på mig, märka att hey här är jag! För jag är så trött på att behöva be om ursäkt för min existans. Men det krävs ett liv för att kunna göra slut på en existans. Och tror att jag lyckades med det iförigår - så ännu en gång, Förlåt.

Hör du Erika? Barnen skrattar. Clownerna skrattar. Dem alla skrattar åt dig.
Så börja spring.
Spring tills dina ben frasar sönder, nöts ner och du har bara stumpar kvar.
Spring tills du känner hur lungorna fylls till gränsen, spricker och dränks i blod.
Spring Erika, bara spring. För allt du är värd.

För i natt, ja redan i natt, kommer clownerna ifatt dig.