Samhället är sjukt när sånt här händer

Ni vet precis vad detta blogginlägg ska handla om.
Det ska handla om det som har ruskat om hela Sverige. Det som höll oss på sträckbänken i 9 dagar och som äntligen blivit löst. Äntligen är nog ganska fel ord men finns det egentligen några rätta ord till att förklara detta otänkbara som hänt?
Engla, 10 år, död.
Det är precis detta det ska handla om. Och jag vill att ni läser. Jag vill att ni tar till er. Jag vill att ni först och främst ska BRY er.
Hur sjukt är det inte egentligen? En 10 årig flicka kan inte ens cykla hem från en trevlig lekstund på fotbollsplan utan att bli bortrövad och dödad. Det som gör det hela så hemsk, för min del är att jag har syskon. Två stycken tvillingar som är i Engla's ålder. 10 år gamla. Och dem leker också ute. Visserligen så nära att vi kan titta ut igenom fönstret och se dem leka men det spelar ingen roll. Ingen kan vakta en människa 24/7, eller hur?
Tänk vad mycket hon aldrig får göra, få uppleva. Hon får aldrig veta hur det känns att vara så förälskad att hjärtat nästan spricker. Hon får aldrig veta hur det känns att gråta sig till sömns varje natt för att en kompis tagit livet av sig. Hon får aldrig handla mat, aldrig lära sig om smink och plattång och narcossism och perfektionissm och klastrofobi och clourofobi. Aldrig är ett ord som slår starkt. För det betyder att någonting inte kommer att upprepas någonsin mer.
Aldrig mer.

Jag satte mig ner, skulle läsa tidningen som varje morgon. Väntade mig lite trevliga nyheter då jag vände på tidningen och såg att första sidan pryddes av rubriken;
"DNA-svar blev 42-åringens fall
Tioåriga flickans kropp hittad - den misstänkte erkänner fler mord"
Den ilska som flög igenom min kropp på de få sekunderna de tog mig att läsa det var verkligen inte att leka med. Hade någon sagt någonting olägligt där så hade dem fått sig en rejäl dos med stryk.
Hur kan smårubriker jämte då dra till sig uppmärksamhet när det står någonting såhär? Och krönikan som är skriven av Mikael Hermansson i detta repotage var helt mindblowning att jag kan lova att det rann en tår ner för min kind.
Min frukost åkte rakt upp igenom strupen och jag blev tvungen till att spy. Tankarna som glöf igenom mitt huvud var hur hennes kropp måste sett ut, hur rädd hon måste ha varit, hur mycket hon måste ha gråtit, skrikit, bett honom skona hennes liv, hur hennes sista andetag måste ha varit.

Jag kan inte uttrycka mig mer. Förlåt, men det går inte mer.
För jag är bara en enda ynka människa som vill försöka hjälpa men som inte kan göra det själv. Hoppas att ni tog er tid till att läsa, tycka till och bry er.
Tack.