Spontana saker får mig fortfarande på fall

Hur ska man kunna förklara med ord, när det inte ens finns tillräckligt? Tillräckligt för att förklara hur glad jag blir av spontana saker, oavsett hur småa eller stora de är. Jag vet att jag har skrivit det förut men jag står fortfarande fast vid det.
Igår får jag sms där det står:
Önskar jag vore hos dig!
Efter några timmars intensivt pluggande med krångliga formler i organisk kemi så snurrade mitt huvud lagom. Några minuter senare anländer ytterligare sms med orden:
That wish will be granted, sooner than you think.
(Ni förstod förhoppningsvis att det var Oliver smsen anlände från.)

Pappa kommer in vid 9 tiden, säger någonting helt obetydligt, stänger inte min dörr och säger: Hold on Erika.
Dörren flyger upp och där står han. Står han där med just det där leendet. Och det känns som de ja vou. Det är det också. Det här har hänt innan. Ni må förstå att det är lika underbart varje gång. Han stannade från 9 till 11. Efter han åkt lyckades jag inte somna förrän 12.
Behöver jag påpeka att jag är trött idag men att det verkligen verkligen var värt det? Nej, det behöver jag nog inte. Ni förstår nog det ändå.