Medelmåtta som vill vara mer

DESTINATION: nowhere
Det känns inte som det är på väg någonstans. Fast det kanske beror på att allting går så snabbt att jag inte hinner känna igen mig, förrän jag är på väg igen? Nej jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har svårt att sova nu. Svårt att somna utan Olivers armar runt min midja. Utan hans småsöta sussningar i mitt öra. Istället ligger jag och vrider och vänder mig hela nätterna. Sliter upp mina lakan och virrar mig dubbeltvarv in i dem. Det hjälper inte heller att jag ligger och tänker på skrattande clowner. Som skrämmer livet ur mig.

Alla vägskyltar säger höger - vänster - höger - vänster; vad gör man om man, som jag, måste ha betänketid? Detta för om man, som jag, har höger och vänster dyslexsi? Det är jobbigt. Särskilt när beslut måste tas sekunden dem ställs. Jag kan inte hjälpa annat än att känna en viss press. Jag vill inte tvingas välja någonting. Måste man? Måste man verkligen?
Sen är jag väldigt trött på att vara en G elev. Sure, G är bra. G är godkänt. Antar jag. Jag vill vara mer än medelmåtta. VG vore okej. VG vore mer än okej. Men jag är inte mer än medelmåtta - därmed får jag ett medelmåttligt betyg. Trots att jag pluggar så mycket att jag tror att jag kommer att dränkas av alla ångest. Och att jag har självförtroende som en död torsk ungefär.

Förresten så vann Obama USA-valet. Jag är helt ... mållös. Det var det här jag ville. Det var det här USA behövde. Förändring är på gång, hoppas vi alla.