Gräset är blött, men det vet hon redan om.

Det är blött i gräset. Hon vet det, men hon springer ändå. Klockan är bara 05:32, på morgonen. I ett vitt nattlinne springer hon i det daggvåta gräset. Hon ser sig själv över axeln hela tiden.
Paranoid.
Paranoid.
Paranoja.
Tittar folk på henne? Hon måste bort. Hon börjar snurra runt. På fjäderlätta tår dansar hon. Inte en enda gång halkar hon eller tappar hon balansen. Som en ballerina gör hon piruett på piruett utan minsta antydan på att bli yr. Med händerna utsträcka åt varsitt håll, ser det ut som om hon försöker flyga. Kanske är det just det hon försöker med. Det långa håret flyger omkring. Bruna lockar har getts en chans att vara fria. Tårarna från de glittrande blåa ögonen flyger av de rosaröda kinderna, utan att ens fått nudda läpparna.

Till slut tappas balansen och återupphittas inte. Så, där ligger hon nu i det daggvåta gräset. En f.d ballerina med bruna lockar som ramar in hennes ansikte, med tårar strömmande längs hennes kinder, med händerna tugnt vid hennes sida. Benen vägrar lyda hennes hjärna. Bakom hennes skallben ekar orden;
"Du kommer aldrig lyckas bli någonting. Du är värdelös!"
Och ja, hon är värdelös. Aldrig kommer hon att lyckas göra någonting vettigt med sitt liv. Men att få det bekräftat i ord från någon annan gör det till verklighet. Innan var det bara en tanke som inte hade någon baktanke över huvud taget. Nu stal någon den tanken och la placerade ut den för alla att höra.
The show must go on, tänker hon.
Klockan är 06:47. Ingen kommer att märka att hon är borta. Ändå reser hon sig upp, på skakiga ben som har börjat lyda nu igen, och vacklar hemåt.

"Glöm inte, du är värdelös."
Hon går inte hem trots allt.