When you lose your trust

"i'll see you soon"

Igår var en svår dag för mig. Inte bara det faktumet att Oliver var tvungen att åka hem, utan även för att det var en minnesdag för Sophie. Exakt ett år sedan var det igår sen hon dog. Jag minns varje klockslag, varje sekund som om det vore igår jag gick igenom det för första gången. Jag lägger upp en dikt. Första gången jag gör det på min blogg tror jag?

Till Sophie:

Del ett av en sorlig tillvaro började 25 januari 2008
Det var en fredag
En sån feel-good fredag

Samtalet 07:13 till min pappas mobil pågick i 5 minuter och 4 sekunder och på lika lite tid hann det förstöra hela hans värld, eller åtminstoende 4 år av dem.
De sa att hon somnat in istället för somnat om.
Han lägger på för lögnerna är som ordspya och han orkar inte lyssna mer.
10:10 kom mitt samtal fram till pappas mobil.
10:10 skulle jag kliva på en buss. När jag ringer gråter pappa och jag frågar vad som är fel. Han säger ingenting, han är bara tyst och jag förstår. Jag vill skrika någonting men inga ord befinner sig längs mina stämband som borde vibrera fram i allafall någonting, någonting är bättre än denna tystnad men jag kan inte.

Så jag kliver på bussen. Drar in luft som inte längre tycks vilja passera igenom mina lungor utan ringlar sig istället runt i kroppen bara därför att. Jag andas in som om det vore naturligt, för det är det ju, men mitt luftrör tycks inte vilja samarbeta med mig idag.

Så jag kliver av bussen. Dörrarna öppnas och samtidigt som jag kastar mig ut inser jag att jag har hamnat på fel sandade gata. Gruset lägger sig i mina uppbitna nagelband. Jag har alltid varit dålig på att hålla mig ifrån att bita på mina nagelband. Det är skitsamma om det är där mina kroniska infektionerna började. Det är skitsamma.

Del två av en sorligare tillvaro började 6 febrauri 2008
Det var en onsdag

10:00 tog vi närmsta farväl.
Det enda jag kunde tänka på var hennes små händer. De ut som nyfödd barns händer och jag ville ruska om henne, ville bara säga; vakna.
Istället stod jag med tårar i ögonen, verkligheten liggandes framför dem och jag tror att i den sekunden önskade jag mig in i någon annans skor bara för att jag kunde önska mig själv det.

Min kompis skrev en gång att döden infinner sig alltid på utandning.
Jag vill tro att döden infann sig på hennes inandning.
Klockslag och datum slingrar sig runt i mina vener, i min hjärnstam och jag, jag stannar här.

Del ett av en sorlig tillvaro började 25 januari 2008
Och det var en fredag.