Mänsklig tortyr duger inte ens

"Be mig stanna".
Du skrek dina stämband hesa åt mig,
"Be mig stanna då".
Jag tittade upp, men slutade aldrig vika dina t-shirtar.
De var tvungna att få plats i en enda resväska.

Folk lämnar - jag är medveten om det. Jag är medveten om att folk alltid kommer att fortsätta att försvinna.
Det spelar ingen roll om du står på knä, bönfaller och vädjar och ber att dem ska stanna. De vänder sig om. Och dem går. Utan en enda blick bakåt. Bara en enda blick som är fokuserad framåt.
Det känns som slag ifrån mobbarna på skolgården då man gick i sexan och lärarna låtsades att de ingenting såg. Då de satt och fortfarande sitter inne i sina små fikarum, dricker kaffe med 8 sockerbitar i och diskuterar hur fult uppsatt Eva-Britt i 6;an's hår var idag.
Det känns som sparkar i magen som spräcker tjocktarmen, tunntarmen, ändtarmen och vad mer det än är som ska finnas där inne medan man forfarande ligger på marken och spyr ut blod som en enda stor bulimiker.
Men det är inga fysika slag. Psyiska slag.
Då du vände dig om, och gick. Inte en enda blick var jag värd. Inte en enda tillbaka blick var lilla jag värd. Trots att jag stod på mina bara knän, som jag hade skrappat upp för din skull, så vände du dig inte ens om. Och det var mänsklig tortyr i sig. Jag vet att du njöt. Jag kunde se igenom ditt svarta, upptuperade hår hur du bakom allt smink hånflinade åt mina desperata försök. Du är en smygsadist. För du har alltid varit lite svag för krig, för krigsföring och för att stå längst fram i skottlinjen och skrika; "SKJUT!"
Med ärrade knän gick jag hemåt.


Inte en enda blick bakåt Erika.
( jag blickade lik förbannat bakåt.
För att försäkra mig om att han inte heller gjorde det )