Dagens inlägg får handla om Sophie. För idag är det svårt.
Varför det är svårt just idag har jag ingen aning om, det är bara det. Jag har varit nära tårarna en för många gånger idag. Det ligger ett förråd där, bakom ögonlocken, som bara väntar på att få släppa loss. Men vattenkranen som tillåter denna fors att flöda fram är spärrad, blockerad, obstruerade.
James Blunt, mannen med stort M, är den som får vara utlopp för allting.
Sophie?
Hör du mig?
Hör du mitt tysta gråt om natten när den vässa sina klor och stryper mig?
Hör du mitt ångestskrik som dämpas av kudden och absorberas och glömmas bort på morgonen?
Hör du alla osagda ord jag försöker få fram till dig?
Jag tror inte det.
Snart två månader sen du lämnade oss. Två helt jävla, katastrofaliska, sammanbrotts, nedbrytande, äckligt tomma månader. Begravningen, som ägde rum den 6/2, var nog det finaste jag någonsin kommer att vara med på. Det roligaste var att när jag sedan kom hem plockade jag ut ungefär 40 snoriga näsdukar från mina fickor. Skjortan jag hade på mig har hängt i garderoben sedan dess. Jag får ta till mig mod att ha på den igen. Men det känns tungt, hela skjortan är ett bevis på att jag såg dig död, jag kände dig död, jag viskade att jag älskar dig när du var död.
Vi syns i nagijala.
Minns du dödshot från en snigel?
Minns du alla våra pratstunder efter pappa somnat för länge sedan?
Minns du hur jag samma dag som du åkte in på sjukhuset sa; krya på dig Sophie. Vi syns sen.
Hur skulle jag kunna veta att det var mina sista ord, någonsin, till dig?
Ingen visste. Inte ens du själv.
Läkaren gjorde fel. Det är konstaterat. Han i princip dränkte henne. Livlös, blek, stel och kall. Död, kremerad, begraven men aldrig glömd.
Kan du inte komma tillbaka? Kan du inte komma tillbaka och le ditt leende, skratta ditt skratt, prata med din röst, prata med mig, med OSS, igen? För det här är svårt. Det är svårare än någon någonsin hade kunnat tro att det någonsin skulle kunna bli.
Och jag klarar inte av att stå upprätt längre. Den rätten togs ifrån mig ungefär samtidigt som rätten till ditt liv togs.
Du är min bästavän och min gnista hopp.
Du är min pappas tjej och älskare.
Du är mina syskons hopp och framtidstro.
Fast istället för är får man väl byta ut mot var?
För du var svenska lärare och allting skulle vara korrekt och rätt och uppriktigt. Så inga grammatiska fel nu Erika.
Tänk att dina ord aldrig lär strömma igenom mina öron som en lugnade melodi längre? Är det verkligen sant? Nej.
Det kan det inte.
I fyra år har du funnits hos oss. I fyra år har du och jag pratat, skrattat, sörjt, gråtit. I fyra år har du och min pappa älskat varandra. I fyra år har du brytit dig in i min mur och lämnade den lika hastigt.
Min mur är trasig nu.
Mitt liv är omtummlat och jag hade inte kunnat räkna med någonting av det här.
Och du viskade i mitt öra en kväll; - du har ett abc värt att dö för.
Det var ingen meningen att du skulle ta det bokstavligt.
Så du, läkaren, jag har bara några sanningsord att säga till dig;
Du är en mördare.
( men visst vet jag att folk dör jämt. )
SOPHIE RANTZOW
17 december 1973
25 januari 2008
Du lämnade oss i sorg, men vänta på oss i nagijala. För vi släpper inte taget. Inte än.
Du är aldrig glömd och alltid, ALLTID älskat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Grymt fint Rix. Finaste texten på länge. Jag sitter här nästan tårögd. Och du vet att det är mycket för min del.
<3
Hej!
Trots att vi inte känner varann, du och jag, känns det ändå så. Vi sågs, och hälsade på varandra under den svåraste dagen hittills i mitt liv; på Sophies begravning. Sophie var en viktig person i bådas våra liv. För mig var hon inte bara en (tidigare) arbetskamrat, utan framför allt en person som under många år var min absolut närmaste vän. Jag har gråtande följt din blogg, som jag hittade när jag googlade Sophies namn någon dag efter begravningen, och länge velat kontakta dig, men orden jag behövt har inte funnits där. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med dig via mail - att dela sorg och minnen med...
Hör gärna av dig till mig!
Kramar till dig och katterna
Hey A.
Ja, det var en av de svåraste dagarna i mitt liv också trots att jag bara är 16 år. Så fort begravningslåtarna hörs någonstans så brister jag ut i gråt. Men jag klarar mig. Absolut.
Vad roligt att du hörde av dig. Det känns .. bra. På ett eller annat sätt.
Tack så mycket för att du uppskattar det jag skriver. Jag försöker bara förmedla vad som pågår inom mig.
Kramar
Hej, igen!
Det slog mig just att det idag har gått exakt 2 månader sedan den hemska dagen då allt förändrades. Inte en dag har passerat utan att mina tankar vid flera tillfällen har gått till Sophie - jag tror att jag ser henne i affären, att jag hör hennes röst, eller också minns jag någon av alla de saker vi upplevt tillsammans... Då slår sanningen och den bottenlösa sorgen till. Hon finns inte hos oss mer! Hennes liv tog slut, alldeles för tidigt!
Du ska veta att jag tänker på dig och din familj i er sorg. Samtidigt blir jag glad att Sophie fick dela de sista åren med er - er kärlek till henne känns tydligt i dina ord. Själv hade jag ingen kontakt med henne under några år, men vi återfick den några dagar innan hon lämnade livet på jorden. Hon pratade så mycket om er, och med en sådan värme att det var lätt att förstå hur betydelsefulla ni var för henne. Jag är säker på att Sophie fortfarande finns hos er som en vakande skyddsängel.
Kramar
Det tror jag också helt ärligt.
Och ja, det är två månader sedan just idag. Tro mig, du är inte ensam om att tro dig se henne överallt. Jag tror mig se att hon ligger jämte pappa i sängen - att jag hör hennes skratt utifrån vardagsrummet - att hon ska be mig komma och titta på ytterligare ett avsnitt av andra avenyn. Men det kommer hon inte. Och visserligen vet jag att det är fel att säga att det var läkarens fel för folk dör ju, det är bara så, men när det gäller nära och kära blir man argare.
Och det är faktiskt inte så konstigt.
Jag saknar henne. Och det värmer verkligen att hon pratade om oss. Jag älskade henne. Och trots att jag aldrig hann säga det till henne i levande form så tror jag att hon visste om det.
Så jag sa till henne, när vi fick se hennes kropp innan begravning, att vi syns i nagijala. Inte än, men snart.
Kramar
mycket intiresno, tack
intiresno?
intire sno eller vaddå? det har jag faktiskt inte alls det. för det första vet jag inte vem du är, för det andra så har jag skrivit det här själv - och inte tagit ifrån någon annan.
Skicka en kommentar