Tankeställarsnatt

Jag satt ute på balkongen inatt, för att sömnlösheten har intagit mig, och bara tänkte. Tänkte på allting jag har gått igenom detta senaste året. Eller ja, det som har hänt på bara detta året. Och det var då tårarna började rinna. Jag märkte det inte ens själv förräns små droppar visade sig på mina byxor i skenet från min mobil då jag höll på att skriva ytterligare ett meningslöst sms till en person som antagligen inte ens skulle bry sig om innehållet. "Jag vill att du ska lägga mig i framstupa sidoläge och säga; det blir bra snart. För trots att det bara är lögn så vill jag höra det ifrån dig. Jag VILL att det ska bli bra igen. Jag VILL kämpa för att det ska bli bra igen. Därför säger jag; att jag kan lägga det bakom mig för att jag BEHÖVER dig. Du är en viktig del av mitt liv. Och du kanske inte känner som jag gör men jag vill bara att du bryr dig om mig. Så förlåt för att jag inte bor lite närmre så att vi kanske skulle fått det att kanske funka. <3
Jag tycker om dig. Faktiskt. Därför gjorde det så ont".
Denna utlopp av känslor, denna KASKAD av känslor som vällde över, var inte meningen. Förlåt för att jag fick dig att skaka av gråt och förlåt för att jag fick dig att känna ångest i lördagsnatt. Det var hemskt att höra dig gråta i telefon och inte kunna göra någonting annat än att försöka trösta dig med ord som egentligen skulle behövas sägas öga mot öga och inte mil ifrån i en telefonlur - men tacka Gud eller Thomas Edison eller vem det än var som uppfann telefonen.

Och nu känner jag verkligen hur tomheten intar hela lägenheten med Sophies frånvaro. Jag har egentligen aldrig tänkt på det. Inte ens där i början. För då var mina tankar fortfarande på att hon låg på sjukhuset och skulle klampa in igenom dörren när som helst. Jag tänkte; nu snart kommer hon hem.
Men jag tvingades till slut inatt att inse. Erika, hon kommer inte hem. Aldrig någonsin igen kommer hon att komma hem. Och det gjorde ont. Ondare än jag trodde att det faktiskt KUNDE göra. För jag minns allting i minsta detalj när pappa berättade på telefon vad som hänt. Ni har hört detta innan, jag vet, för jag betar på med det hela tiden känner jag. Men det var bara så overkligt. Som ett oförberett slag mitt i Solar Plexus och det blir fan inte bra igen. Ursäkta svordomen men den var nödvändig för att uttrycka min egna avsky. Det är så orättvisst. Jag vet att folk dör. Jag trodde bara inte att folk som jag älskar och som står mig nära skulle kunna dö. Men så är det bara. Och för alla er som tänker; Dags att släppa det kanske?
Nej, jag tänker inte släppa det. Det gör för ont. Jag tänker inte släppa taget om det enda jag har. Tänkt hur någons närvaro, någons närvaro som för 4 år inte existerade i mitt liv, kunde rubba hela min värld så totalt? Någon med blont hår, blåa ögon, likadana tankar och åsikter som jag kunde göra mig så fullständigt och hopplöst förvirrad. Det fick mig att tänka på en kväll för 2 - 3 år sedan som utspelade sig på Maridals fritidsgård.
Det var så här att hon hade druckit lite, men hon var inte full. Hon närmade sig mig för att hon såg att jag bara satt i ett hörn och var helt likgiltig. Jag ville inte röra mig ur fläcken och hon, av alla dessa vuxna och barn som fanns på plats, var den som närmade sig mig. Som vågade ställa sig frågan; Hur mår du egentligen?
Jag började gråta, visade upp de nya märkerna jag hade skapat på min egna hud och sa bara kortfattat; Jag orkar inte leva längre. Det är precis så jag mår.
Hon visade då upp ett långt ärr som fanns på hennes arm. Den som jag så länge undrat vartifrån den kom skulle jag äntligen få svar på. Hon berättade med så lugnade röst att allting annat än just rösten kändes ovisentligt.
"Det hände på en fest en gång. Jag var onykter, 16 år och ville bara dö. Jag var sur och besviken och kände mig så ensam att jag krossade en glasflaska som förut hade innehållit någon äcklig öl, tog en stor skärva och bara drog till. Det blödde rejält och läkte inte riktigt på flera månader för att jag vägrade låta den vara ifred. Den blev till och med infekterad och jag fick åka till sjukhuset flera gånger för att kolla upp det. Jag fick tabletter som skulle minska svullnaden och som skulle hjälpa mot varandet. Så jag vet hur det känns Erika, tro mig, jag vet."
Och då kändes det bra. Hon sa att hon inte tänkte tala om någonting för mamma eller pappa om dessa nya märkerna. Och jag litade på henne. För övrigt så höll hon sitt löfte. Det följde med henne ända in i graven. Vilket nu får mig att tänka på att jag måste påminna pappa om att vi måste besöka graven snart. För ännu har inte klarat av att vara där. Jag har inte haft det pysiska modet att våga mig dit än.
Men det betyder inte att jag har slutat tänka på henne. Det betyder inte att hon inte fortfarande finns i mitt hjärta, i mitt huvud, i mitt blodomlopp 24 timmar om dygnet, 7 dagar om veckan, 265 dagar om året (trots att det bara har gått snart 4 månader).
Jag älskar dig Sophie. Fortfarande.