Fotade med Tina i torsdags. Här är ett av resultalten.
Det är väl såhär jag känner mig för det mesta. Att jag måste hålla ihop kroppen på något sätt. Apatisk är nog rätt ord.
3 månader sen Sophie dog och 6 år sedan vi packade ihop vårt och flyttade till Sverige. 25 och 29 kommer alltid finnas ibränt i mitt hjärta. Det brast i onsdags och jag har inte den blekaste aning om varför. Känner mig mest patetisk för det känns inte som om jag har någonting att gråta över EGENTLIGEN. Att det finns folk som har det så mycket värre än mig hela tiden.
Dagens i-lands problem; räcker ditt smink?
Folk klagar på att foundationen är slut och att just deras ton för deras hy inte finns inne i affären IDAG. Gud vad hemskt *cutcut*. Jag menar, det är ju inte direkt så att du har tid att åka ner imorgon för att se om de har lyckats få in en ny leverans av varan? Just det ja, för det krävs ju energi, och det är någonting du inte har.
Men samtidigt blir jag så trött på folk som säger; tänk på barnen i afrika, när man slänger iväg ett enda riskorn.
"Tänk vad glada barnen i Afrika skulle blivit över det där enda riskornet!"
Ja, tänk så glada alla de sjuttielvatusen små barnen skulle bli över att få dela ett enda riskorn! De hoppar av glädje och iver. Jag hoppar ni uppfattade ironin i det där - för det var det.
Visserligen tänker jag på hur synd de är om dem. Hur många det är egentligen som svälter ihjäl varje dag för att jordens resurser inte tycks räcka till mer än i-länderna. Men jag orkar inte ha skallen fylld med sympati tankar till dem. Menar allmänheten att vi ska sätta oss i ett hörn, hungerstrejka, inte röra oss ur fläcken, för det kan ju inte barnen i afrika?
Nej vet ni vad. Det tänker jag inte göra. Jag tänker leva. Och tyck att det låter hemskt. För det tycker jag (till viss del iallafall). Men jag vill leva. Jag är född i ett i-land, jag har tillgång till vatten och mat, jag är frisk och allt detta tänker jag faktiskt utnyttja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar