Vi bara dör ju så himla mycket nu

Varför skriver jag egentligen?
Jo, den frågan är ganska självklar. Jag har skrivit hela mitt liv. Antingen dikter eller dagböcker eller bara allmäna texter, noveller, bullshit rent ut sagt. 16 dagböcker ligger i min ikeaköpta trägarderob som tydligen heter Martina, som står i min 4x2m "stora" rum hos pappa. Det handlar om allt mellan himmel och jord, tro mig. Jag grät när jag läste igenom dem iförigårnatten. Hela boken börjar med att jag berättar om min tid med min bästa vän Danielle. Om hur vi lekte på skolgården, råkade glömma bort tiden och när vi kom hem alldeles smutsiga och anfådda fick vi skäll från våra mammor. Om hur vi alltid lyckades skrapa upp knäna på varje netballsträning vi hade på måndagar efter skolan, punktligt som vanligt. Om hur vi bytte killar lika ofta som vi bytte trosor men bytte alltid tillbaka till själva "grundtrosorna".
Det är en tid jag skulle vilja ta tillbaka.
Australien, ge mig lite av din kärlek nu för jag känner mig så tom.

Och så är jag sur för att min svenska lärare försöker tvinga oss att plocka isär dikter vilket jag promt tänker vägra att göra för då förstår man dikten och jag tänker inte göra mig skyldig till slakten av en dikt.
(och tydligen har våran klass dålig respekt för lärare enligt en viss person för att våran svenska lärare har bestämt att vi på våran resursdag, då vi ska egentligen sitta hemma och plugga vilket jag verkligen behöver ha den tiden till, ska komma till skolan och ha temadag av poesi)
Det är 18 skoldagar kvar tills vi får sommarlov, ja jag räknar ner, och kvar återstår 4 prov, 3 inlämningar och ett nationellt muntligt prov.
Delar min klass samma glädje som jag?