VARNING; jag tänker gå in på äcklig känslosmörja

Jag vill känna kärleken. Den så kallade storslagna kärleken. Inte bara en massa meningslösa hångel som inte leder något vart.

Jag vill ha någon att fly hem till när det blir jobbigt här hemma och jag känner att det brister i varenda vrå. Någon som kan hålla om mig när jag kryper ihop i fosterställning när det börjar åska och blixtra. Någon som kan hålla mig i handen när jag ska ta blodprover och säga; men älskling, det är strax över, och så är det redan över utan att jag känt ett dugg.
Erika, du är bara 17 år gammal. Det kommer.
Ja, jag VET det. Jag är mycket väl medveten om det. Jag har varit medveten om det i alla dem 17 åren jag har levt. Men jag vill inte vänta. Jag har aldrig varit bra på det där som ska kallas tålamod. Allting ska hända när jag vill. Pang, pang, pang. Min tid. Min takt. Mina regler. Alla ska lyda mig.

Men nej Erika, tyvärr, livet funkar inte så.
(Tänk vad mysigt med någon som kallar en älskling, istället för baby.)