På vägen hem från skolan, en lektion tidigare, såg jag en unge stå i ett rundat hörn. Hennes pappa stod i synhåll för henne. Han sträckte fram sin hand och sa: "kom nu, var en duktig flicka för pappa."
Vid denna punkten började ungen gallskrika. Bara skrek bokstäver. Som om dem var de första hon tänkte på. Det spelade inte längre någon roll om pappan höll handen utsträck, det skulle aldrig vara nog. Han skulle aldrig få henne att sluta skrika sådär.
Hennes röst började ge vika, och i och med att hon märkte detta, började hon ta i ännu mer. Som om det gällde livet. Som om hon skrek för glatta livet. Men så var inte fallet. Och pappan började gå. För att visa att, "nu ska du följa med mig, inga mer dumheter nu, det är ju faktiskt jag som bestämmer, för det är ju faktiskt jag ..". Men det var hopplöst. Den lilla flickan satte sig ner. Bara drättade rakt ner på ändan. Hon visade klart och tydligt att där tänkte hon sitta. Inte en enda millimeter skulle hon röra sig.
Till slut lyfte pappan upp henne, la uppe på sin rygg och nu prydes flickan ansikte av ett stort leende och ett glatt: "hoppla pappa, hoppla", tömdes från hennes mun.
Att se detta scenariot fick mig tårögd. Varför vet jag inte. Bara att det var så.
När jag kom hem grät jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar