Du höll min hand när vi gick jämte varandra i regnet. Kommer du ihåg känslan av regnet som föll på våra redan tyngda axlar? Vi bar hela världens problem och jag har numera sne ryggrad. Det har läkarna konsterat. Du knäckte din ryggrad, fullständigt pulveriserade den, för att du vägrade låta mig bära lika mycket som dig. Vilket jag tycker är löjligt. Är det inte så att det ska vara rättvist för alla? Fast det har det aldrig varit förut, så varför skulle vi börja nu?
Vi som hade planer att springa ut när studenten skulle tagits. Hand i hand skulle vi springa, skrika, tjoa. Vi skulle gå ut tillsammans. Kommer du ihåg alla sena kvällar vi satt och planerade våran hämnd på världen? För att världen sket i oss små medmänniskor och lastade över problemen på oss istället för att hantera det själv.
Jag vill klippa ut dina leenden, klistra in dem i min dagbok för att kunna ta fram och titta på när som helst. Det är så sällan som du ler nu för tiden. Jag saknar dina leenden. Kommer du ihåg hur vi satt med varsin kopp varmt kaffe i handen, alldeles höga på koffien, och skrattade tills vi kissade på oss en skvätt? Detta för att din mor alltid lyckades vara knäpp på ett eller annat sätt.
Jag sitter ensam hemma med sne ryggrad, papper med planer på hämnd, en dagbok full av bilder på ditt leende och en kopp kaffe i handen. Du är inte här. Jag sitter och lyssnar på samma regn som vi gick igenom, för flera år sedan nu. Och det känns ingenting. (Ljuga har jag alltid varit bra på.)
(texten handlar inte om någon)
3 kommentarer:
Man kan inte göra annat än att älska det du skriver!
Helt fantastiskt!
åh, jättefint som alltid bby :*
hej!
vad kul att ses i fredags! jag gillar er, ni är som två små bumbibjörnar. emellanåt lite för mycket energi=).
kul att du gillar min röst. hur var det nu igen, har du köpt min skiva? blink blink..
jag gillar förresten din blogg. Både texter o bilder känns mycket höst o mys.
kram.
Skicka en kommentar