Mitt lov spenderas med en av de bästa personerna i mitt liv.
Han har varit här sedan fredags och idag sätter vi oss båda två på tåget. Tåget som ska ta oss till Värnamo. Där jag kan fly undan min verklighet lite grann och glömma bort för en stund. Det känns så skönt att inte behöva säga hejdå än. Att veta att jag också ska kliva på tåget. Att veta denna gånger ska jag inte ska stå kvar på stationen. Inte kyssa honom hejdå, hålla hans hand tills han går, vänta på att han vänder sig om och slänger en kyss, för att sedan kliva på tåget som tar honom ifrån mig. Skönt är det enda ordet jag kan komma på.
Lovet kunde inte komma lägligare. Det kändes som om jag höll på att tappa greppet totalt. Nu kanske jag kan hamna rätt igen. Vågar inte hoppas på för mycket dock. Det har jag aldrig vågat göra. Varje gång har då lyckats bli en besvikelse. Större än jag anat nämligen. Men inte denna gången. Snälla, inte denna gången.
(Oliver, tack för att du finns i mitt liv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar