Någonting är det som sliter och tär, jovisst

Jag känner mig så dum.
Och inte dum som att jag har gjort någonting jag borde skämmas över. Mer att jag känner mig verkligen som att jag inte förstår någonting. Ord som sägs på lektioner till exempel. Jag ser hur en mun rör på sig, men jag uppfattar inte orden. Dem glider och tränger sig in i allas hjärnor. Utom min. Som att peka med långfingret och säga: Rätt åt dig du. Jag vill inte att det ska vara rätt åt mig. Jag vill också lära mig. Också förstå. Också vara lika duktig och lika bra.

Min naturkunskapslärare sa till mig idag på lektionen, efter jag gråtit i ca en timme redan:
- Du har ganska höga krav på dig själv, eller hur Erika?
Ja, det har jag. Varför skulle jag annars sitta och gråta? Tänker jag. Jag är för feg för att prata.
- Du borde kanske släppa dem kraven. Dags att börja om på nytt? För kraven dränker dig, man märker det.
Om jag hade kunnat släppa kraven och mina mål direkt så hade jag väl gjort det. Eller? En viss person säger att jag mår bra av att kraven. Undermedvetet, självklart, men ändå att det ger mig en slags trygghet.
Trygghet?! Okej, jag gråter och har ångest för det. Försök kalla det för trygghet. Men jag antar att det löser sig någon gång. Dock har lärare börjat märka att det är någonting som tär på mig. Någonting som inte står tillrätta. Dags att sätta på ett leende och försöka vara mer positiv.

Skolan är roligt *le* (le förfan Erika, le som om du skulle mena det)