"Smörjigt" kärleksinlägg, jag vet att ni gillar

Min hjärna och mitt hjärta vill inte riktigt kopplas. Det känns lite som om jag fortfarande är i oförstånd. Oförstånd över att jag har en av de vackraste pojkarna i världen, skulle jag tro, liggandes i min alldeles egna säng. Som jag får kyssa när jag vill. Som när jag kallar för älskling, får en respons. Som jag får presentera som min, bara min, pojkvän.

Skulle jag någon gång börja tvivla, sätt mig på ett tåg i riktning av Värnamo. Be honom stå på stationen med det leendet jag förälskade mig så snabbt i. All tvekan skulle vara som bortblåst. Ibland kan jag finna mig själv leendes med tårar ner för kinderna. Helt oförstående märker jag, jag gråter av lycka.
Lycka, till att hittat någon som tänker i samma banor som jag själv. Lycka, till att hittat någon som tänker på vad händer i framtiden. Lycka, till att hittat någon som vill planera ett liv tillsammans med mig. Det känns så ovanligt i 17 års åldern.
Många säger: Ingenting håller förevigt.
Det är för det mesta singelmänniskor som yttrar sig detta "påstående". Konstigt? Svar: Nej. Ja, jag har en gång varit en sådan bitterfitta. Det är okej att vara bitter. Men det finns faktiskt gränser på hur bitter man får vara. Hur mycket "fitta" man får bete sig.
För om jag säger att det känns rätt, att det känns som om jag denna gången äntligen hittat rätt, så ska ingen få komma och förstöra det för mig. Denna känslan är ovanlig.

Och för att övertydliggöra detta har faktiskt hela familjen välkommnat honom med öppen famn. För han har till och med få en egen handduks-krok i badrummet. Och det, för att vara min familj, är en big deal.
Precis som han är en big deal både av och i mitt liv.
Och med dem orden får jag avsluta detta inlägg och gosa mig in i hans famn. Få känna hans armar runt mig och hans läppar omsluta och omformas för varje ny kyss han påbörjar och ger mig.