"no matter what anyone tells you; words and ideas can change the world."-dead poets society
Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Orden har glömts bort mellan min förtvivlan, min längtan och allt som finns däremellan. Vad jag behöver är någonting som lugnar mina nerver. Bedöva dem till gränsen av känslolöshet trots att de redan befinner sig där. Vet inte hur jag ska kunna förklara, klara av att berätta. Duger jag inte? Räcker inte jag till? Kanske. Vem vet. Inte jag. Inte än iallafall.
Idag har varit en väldigt konstig dag. Har umgåtts med Olivers bröder, Johan och Robert, medan Oliver varit och jobbat. Det har varit roligt trots att jag har blivit retad - och det på ett snällt sätt. Och ni som sitter där och tänker att det inte finns något snällt sätt att reta någon på, så går det faktiskt. Så det så!
Suttit uppe i köket och spenderat ungefär en timme till att prata med Robert om mycket av vad som hänt i våra liv. Både personliga grejer och mindre personliga grejen.
Det känns så bra att jag kommer överens med Olivers familj så att dem inte avskyr mig eller dylikt. Det hade ju varit lite jobbigt att fortsätta att ha ett förhållande under de förutsättningarna. Så jag tackar återigen min sociala förmåga jag ärvde från min mor. Tack tack tack! (Och sen några tack till: Tack tack tack tack.)
Nu börjar jag nog bli lite trött trots att jag har sovit några timmar extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar